Samtiden är ett reaktionärt mörker sedan drygt 20 år tillbaka. Åtminstone i västvärlden. Finns det några progressiva krafter utöver HBT-rörelsen som har flyttat fram positionerna? På följande rader får läsaren stå ut med att jag lyfter en så stor fråga som hoppet om en bättre värld, men fokuserar på en så liten organisation som SAC Syndikalisterna. Läsaren ska finna, hoppas jag, att syndikalismen som rörelse alltid har haft större betydelse än de officiellt syndikalistiska organisationerna.
I år håller SAC kongress och satsar på sitt andra sekel. Den långsiktiga trenden är dessvärre att medlemskåren krymper. För att få glöd till att tänka framåt är det inte dumt att blicka bakåt. Här vill jag lyfta fram två perioder i Sverige och USA som är ganska dåligt kända. Jag tänker också ge exempel på hur motståndarna till självständig arbetarkamp – de styrande eliterna i näringslivet, statsapparaten och fackförbunden – faktiskt agerar som om det finns en ständig risk för att syndikalismen ska växa och sprida sig.
Det fanns en tid när syndikalistiska strömningar i många länder inte uppfattades som ”extremism” eller radikala avvikelser, utan som något naturligt och självklart. Idén om arbetarnas övertagande av produktionen är inget som socialister har patent på. Idén är äldre än begreppet syndikalism. Den kläddes ursprungligen i den klassiska liberalismens, och i USA även i konservatismens, termer.
Det folkliga hatet mot arbetsköparväldet och löneslaveriet, även ordet ”löneslaveri”, är äldre än Karl Marx första verk. Under den amerikanska industrialismens genombrott var kravet på löneslaveriets avskaffande lika alldagligt som äppelpaj. Allt annat avvek från det sunda förnuftet. Dessa syndikalistiska strömningar har belysts av amerikanska historiker och framhålls ständigt av folkbildare som Noam Chomsky.
Några tidiga organisatörer mot löneslaveriet var kvinnor inom textilindustrin runt Boston på 1840-talet, kända som ”The Lowell Mill Girls”. De hämtade inte inspiration från europeiska skäggprofeter som Marx eller anarkisten Bakunin. I sin tidning The Voice of Industry fastslog kvinnorna att en verklig republik kräver arbetarstyrda företag. De såg kampen mot kapitalismen som en fortsättning på den amerikanska revolutionen och kampen mot den feodalism som man hade lämnat i Europa. Kapitalismen var den värsta extremismen. En ofta citerad passage i deras tidning löd: ”When you sell your product, you retain your person. But when you sell your labour, you sell yourself, losing the rights of free men and becoming vassals of mammoth establishments of a monied aristocracy that threatens annihilation to anyone who questions their right to enslave and oppress.
Those who work in the mills ought to own them, not have the status of machines ruled by private despots who are entrenching monarchic principles on democratic soil as they drive downwards freedom and rights, civilization, health, morals and intellectuality in the new commercial feudalism.”
Det är helt sant att syndikalismen är sprungen ur arbetarklassen, inte ur någon urfader och hans urkund. Inte heller har syndikalismen något franskt urhem, vilket många böcker om syndikalism ger intrycket av. The Lowell Mill Girls var ute på banan före Första internationalens uppgång och fall och långt innan de franska syndikalisterna bildade CGT år 1895. I Europa uppstod det första fullfjädrade syndikalistfacket åtminstone så tidigt som på 1870-talet i Spanien. Föregångare fanns i England på 1830-talet.
När syndikalismen i USA omtalas brukar fokus ligga på IWW, en fackförening med ett begränsat inflytande och medlemsantal. Men det folkliga hatet mot löneslaveriet var tidigt så utbrett att Abraham Lincoln (1809–1865), det republikanska partiet och New York Times förkastade tvånget att sälja sin arbetskraft som just ett löneslaveri. Före dess hade Thomas Jefferson (1743–1826), en av USA:s ”founding fathers”, förkunnat att demokratin är avskaffad om folket måste underkasta sig arbetsköpare. Många nordstatare som under inbördeskriget slogs mot det gamla slaveriet i södern reste samtidigt paroller mot det nya löneslaveriet.
Så sent som 1909–1913 stöddes idén om arbetarförvaltning av många medlemmar och fackliga ledare i den amerikanska landsorganisationen AFL utan att dessa såg sig som socialister. Den kände pedagogen John Dewey (1859–1952) var liberal filosof och på sin tid en mainstreamfigur. Han dömde ut kapitalismen som ”industriell feodalism” vilket reducerar den förhärskande politiken till ”den skugga som affärsvärlden kastar över samhället”.
I USA krossades de syndikalistiska strömningarna genom exceptionellt våld och världens mest avancerade pr-industri och propaganda. Fortfarande på 1930-talet blev strejkande arbetare skjutna av militär, polis och privata styrkor. Det återstår att se om syndikalismen återigen kan bli ett normaltillstånd i arbetslivet och samhället.
Syndikalismen är trots allt inte bara en vacker tanke, någon fantasifull idé eller fritt svävande utopi. Jag instämmer med pionjärerna: syndikalismen har en materiell, ja objektiv grogrund. Syndikalismens potential ligger i den arbetande befolkningens gemensamma intressen mot näringslivet och staten. Intressekonflikten är ett faktum, ingen åsikt. Konflikten är oundviklig även om dess utgång givetvis är en öppen fråga. Konflikten finns där oavsett om vi SAC-medlemmar försöker driva den i önskvärd riktning eller inte.
Det är förvisso inte uppmuntrande att SAC är en försvinnande liten organisation, men det är inte detsamma som att syndikalismen är marginaliserad från folket. Det finns tendenser i mittfåran, motstånd på arbetsplatserna, som vi SAC-anslutna brukar kalla ”syndikalism” även om de anställda kanske aldrig har hört talas om begreppet.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört att ”vi svenskar”, i motsats till exempelvis ”fransmännen”, är alltför konflikträdda och fogliga för att syndikalismen ska gå framåt. Det låter nästan som att dela in världens länder i olika raser. Sverige låg mycket högt i den europeiska statistisken över arbetsmarknadskonflikter före andra världskriget. Ja men då levde folk under usla villkor! lyder en vanlig replik. I dag har folk det ”för bra” eller inte tillräckligt dåligt. Detta synsätt slår ibland över i en bisarr inställning: en önskan om att folk ska få det riktigt jävligt.
Det borde ges ut en skrift i fyrfärg om den 20-åriga strejkvågen från 1969 till början av 1990-talet. Skriften borde läggas ut på alla arbetsplatser. Strejkvågen var internationell. Sverige upplevde i snitt drygt 100 strejker per år. Vågen utbröt efter en historiskt unik höjning av levnadsstandarden. Folk nöjde sig inte med ”bröd och skådespel”, som Roms kejsare sade på sin tid. Folk krävde frihet och ett meningsfullt arbetsinnehåll också.
Låg SAC bakom strejkvågen? Nej, men vågen är en bra illustration av hur anställda spontant väljer att agera i syndikalistiska former. De flesta strejker var så kallat vilda. Det kan betyda lite olika saker, men vanligtvis avses att personalen tar beslutet om strejk i stället för att förbundsstyrelserna tar ut personalen i strejk. Bakom ordvalet ”vild” ligger synsättet att anställda är vilddjur som måste tämjas av fackbyråkrater.
Det föll sig naturligt att praktisera direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkta aktioner. I strejkvågen återupplivades också kraven på demokratisering av arbetsplatserna. Fackförbundsledningar, arbetsköpare och politiker tvingades presentera förslag på ökat inflytande. På den tiden lade även Folkpartiet fram förslag.
SAC-medlemmar deltog i flera strejker, däribland hamnstrejken 1969, gruvstrejken samma år och skogsstrejken 1975. Vågen tog tvärt slut när den massarbetslöshet som arbetsköparna så länge hade efterfrågat inträdde och blev permanent. Vid samma tidpunkt föreslog den socialdemokratiska regeringen totalt strejkförbud och lönestopp på hela arbetsmarknaden.
Strejkvågen var en syndikalistisk tendens främst utanför SAC. Trots att deltagarna tvingades slåss mot sina förbundsledningar var strejkerna i regel framgångsrika. Om vågen hade kanaliserats genom SAC hade den sannolikt blivit bredare, framgångsrikare och långvarigare. SAC-medlemmar behöver inte strejka ”vilt” eftersom det är medlemskollektivet som tar ut sig själv i strejk. Medlemmarna har facket bakom sig, inte emot sig.
Ingen kan förutsäga framtiden. Men det är lärorikt att betrakta vilka spärrar som har installerats mot facklig demokrati och stridsåtgärder i Sverige. Spärrarna består i korthet av: en successiv byråkratisering av fackföreningarna, intern repression mot medlemmar som tar plats och utmanar arbetsköparna, förbud mot stridsåtgärder genom förbundsstadgar, kollektivavtal, lagstiftning, domstolspraxis, statlig medling och bevakning av arbetsfreden. Varför dessa rigorösa åtgärder om inte de styrande skikten inom facken, näringslivet och staten ser en jordmån för syndikalism?
Många arbetsköpare blir uppriktigt bekymrade när anställda lämnar de stora samförståndsfacken. Ibland varnar de uttryckligen för att SAC och Hamnarbetarförbundet kan vinna mark. (Det senare förbundet är på många sätt en syndikalistisk fackförening med en utvecklad medlemsdemokrati.) En varning för syndikalismen uttrycktes exempelvis av företrädare för Teknikarbetsgivarna och Almega efter medlemsraset som följde på 2006 års försämringar av A-kassan. Denna varning citerades i tidskriften Lag & Avtal nr 10/2007.
Det har förvånat mig att även Svenskt Näringsliv verkar se SAC som en kraft att räkna med. Svenskt Näringsliv har i många år bedrivit en politisk kampanj för att begränsa den grundlagsfästa strejkrätten, särskilt för SAC och Hamnarbetarförbundet. Den massmediala smutskastningen under senare år bekräftar att SAC inte är luft. Därmed vill jag inte romantisera eller bagatellisera att medlemmar blir svårt förtalade. Jag hoppas att vi kan undvika massmedier som står arbetsköparna nära. Det är inte vår arena. På arbetsplatserna möter vi våra kamrater.
Det som bekymrar Svenskt Näringsliv är egentligen inte vad SAC är i dag utan vad organisationen kan bli. Så, kan syndikalister organisera för att vinna i stället för att försvinna? Vi har allt att förlora på att inte försöka.
