Att arbetsköpare i landet upplever lönekostnader som betungande är knappast något nytt. Försök till lönesänkningar har också varit upphov till några av historiens hårdaste och mest kända strider på arbetsmarknaden, såsom storstrejken 1909 och strejken i Ådalen 1931. Sedan Saltsjöbadsavtalets undertecknande 1938 har liknande försök varit ovanliga, långt ovanligare än i resten av världen. Men möjligen kan en trendvändning skönjas mot att lönesänkning börjar ses som en verksam metod för att möta arbetslöshet i lågkonjunktur.
Det huvudsakliga fackliga motivet bakom att i kristider gå med på lönesänkningar är att undvika ett återupprepande av 2008-2009 års massuppsägningar i industrin. Då sade de svenska industriföretagen upp flest personer i hela Europa. Men uppsägningarna fick också till följd att när industrin sedan skulle hämta in det förlorade produktionskapaciteten tog det också längre tid än i exempelvis tyskland. Däri ligger också företagens intresse i en dylik uppgörelse. Ett annat underliggande motiv från fackets sida är att lätta trycket på de lokala klubbarna genom att centralt fastställa modellen. Så tänker man sig kunna förhindra att svagare klubbar blir fullständigt överkörda. Men en indirekt följd av modellen är också en bättre utgångspunkt i bemötandet av arbetsköparnas argument för att hyra in arbetskraft från bemanningsföretag: att de behöver ökad flexibilitet vid nedgångar.
Men mycket i avtalet är ännu oklart. Hur mycket staten ska bidra med och om man väljer den tyska modellen med direkt ekonomiskt stöd till företagen, eller den finska som innebär möjlighet att lyfta a-kassa. Trots parterna och regeringens löften om att modellen enbart ska användas i nödfall finns ändå en intern facklig oro i Metall att företagen kommer använda sig av lönesänkningar vid mer tillfälliga ordernedgångar. Lönesänkning kan rimligen inte ses som annat än en facklig eftergift, men hur stort nederlaget blir beror på styrkeförhållandena mellan fack och arbetsköpare. De förhållandena har inte vägt så mycket över på företagens sida på länge och mycket tyder därför på att de också kommer att bli de största vinnarna.
En annan lönesänkande åtgärd för att bemöta arbetslösheten är förslaget om ungdomslöner. Ett förslag som letat sig från centerns ungdomsförbunds kampanj Fuck facket 4-ever, in i moderpartiet, folkpartiets kongress och nu ett faktiskt försök från ett folkpartistiskt kommunalråd i Sollentuna. Att ett sådant arrangemang ska bli verklighet ter sig i nuläget inte särskilt troligt med tanke på det kategoriska nejet från Kommunal, dock har märkligare fackliga vändningar skett. Däremot är förslaget en trevare som måste ses en markör på att arbetsköpare och alliansregering försöker bereda mark för lönesänkande åtgärder.

