Förra hösten nådde man bristningsgränsen. På arbetsplats efter arbetsplats hade personalens arbetsmiljö blivit alldeles för dålig. Vårdförbundet utlyste en rastkampanj, istället för att arbeta utan uppehåll timme efter timme skulle deras medlemmar ta ut all den rast som de egentligen hade rätt till. Det här skulle dra uppmärksamhet till ett stort problem på många ställen i landet – att sjukvårdspersonalen inte fick tillräckligt mycket tid till återhämtning. Eller ens till att äta lunch.
– Det blir en skorpa i farten, sade sjuksköterskan Jeanette Nyström till Arbetaren då. Då liksom nu arbetade hon på sjukhuset i Sundsvall och deltog i rastkampanjen tillsammans med sina arbetskamrater.
Men försöket med rastkampanj genomfördes inte fullt ut. Det var en uppmaning, ett försök att sätta fokus på en ohållbar situation.
Idag konstaterar Jeanette Nyström att systemet fortfarande bygger på att personalen hela tiden ska jobba på gränsen till sin egen förmåga, om de tar ut de raster de egentligen har rätt till blir riskerna för patienterna alldeles för stora.
– Men jag hoppas att det åtminstone fick folk att reflektera över de här sakerna. Att det inte ska vara så självklart att man alltid är anträffbar. Även om det är svårt att få det där ur väggarna kan det här vara ett steg på vägen, säger Jeanette Nyström.
Men hon tycker inte att arbetsmiljön har blivit bättre under året som har gått. Särskilt inte efter de stora nedskärningar som landstinget i Västernorrland har gjort. I en fungerande verksamhet har alla en god arbetsmiljö, tycker Jeanette Nyström. Men besparingar slår i slutänden mot de som är längst ned i hierarkin.
– Det saknas alltid resurser och det är ofta överbeläggning, så patienterna ligger ute i korridoren och i fel avdelning. Överallt där de får plats. Det är inte bra för dem och det är inte bra för oss som arbetar närmast dem.
I början av 1990-talet krisade de svenska bankerna och statsfinanserna. En bred överenskommelse över blockgränserna nåddes i enighet om att staten nu skulle bli tvungen att rejält skära ned på sina utgifter. Stora besparingar gjordes i de offentligägda verksamheterna. Enligt SCB förlorade vården och omsorgen 104000 jobb. Samtidigt växte arbetslösheten i hela samhället.
Det har gått lång tid sedan den här perioden i Sveriges historia. Landet har sedan dess gått igenom en högkonjunktur och därefter ännu en finanskris, som förvisso inte drabbade oss så hårt som den drabbade omvärlden.
Sveriges statsfinanser är ingenstans i närheten av den krissituation som rådde för 20 år sedan, och en många har också återanställts. Men i en granskning som tidningen Kommunalarbetaren gjorde i maj i år visade det sig att mellan 1990 och 2009 minskade antalet jobb inom skola, vård och omsorg med 35000 – samtidigt som befolkningen växte med 750000 personer. Under samma period växte hela den svenska ekonomin med 40 procent. Den offentliga sektorn har alltså aldrig återhämtat sig helt efter 1990-talskrisen.
Samtidigt som svenska politiker talar om hur bra Sverige har klarat den turbulenta tiden i världsekonomin strömmar rapporterna in om svåra förhållanden i sjukvården runt om i landet. I augusti kunde Arbetaren rapportera om att Arbetsmiljöverket ser mycket allvarligt på situationen på Skånes sjukhus. I våras skrev vi om sjuksköterskornas och undersköterskornas protester mot situationen på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där personalen upplevde att man arbetade på den absoluta gränsen för sin förmåga. När landstingsledningen flaggade för ännu fler nedskärningar undertecknade nästan 40 undersköterskor och sjuksköterskor ett protestbrev där man beskrev en arbetssituation som inte var hållbar. Strax efter att brevet hade skickats kom beskedet, Akademiska skulle spara in 100 miljoner kronor under 2011. Landstinget i Södermanland sätter ett stort sparpaket i rullning och låter vården gå på 90 procent av normal kapacitet.
I ett reportage förra våren kunde Arbetaren berätta om de kaosartade turerna kring besparingarna i Västernorrlands läns landsting, som följdes av Jeanette Nyströms och hennes arbetskamraters rastkampanj. Landstingen med problem att finansiera sin vård är många, bredvid varandra bildar de ett mönster av permanent kris.
Från ungefär 1998 fram till finanskrisen hösten 2008 växte den svenska ekonomin stadigt. Det offentligas intäkter ökade. Sakta växte de offentligt betalda verksamheterna, utan att komma tillbaka till de nivåer som rådde innan krisen. Så kom ett nytt ekonomiskt bakslag 2008 och Sveriges ekonomi bromsades in. Inom vården och omsorgen försvann ytterligare 7000 arbetstillfällen.
Under perioden som har gått sedan 1990-talskrisen har andelen av Sveriges befolkning som är pensionärer blivit allt större. Det innebär ett ökat tryck på vården och det innebär att färre som arbetar ska finansiera fler som får vård.
I ljuset av detta, och med sjukvårdens aktuella problem i bakgrunden, uppstår en debatt kring välfärdens framtida finansiering. Näringslivets tankesmedja Timbro skrev förra året tillsammans med socialdemokratiska Arena Idé en rapport om problematiken och uttryckte samtidigt en frustration över att ingen vågar ”ta i ämnet”. Man identifierade ett ”finansieringsgap” en bit in på 2020-talet. Detta skulle bland annat lösas genom att staten ”underlättar för medborgarna att ta eget ansvar”.
Tidigare i år meddelade arbetsköparorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting att vården i framtiden kommer att bli så dyr att skatten måste höjas med 13 procent, vilket man betraktar som ett helt oacceptabelt ingrepp i ekonomin. Så istället tar borgerliga opinionsbildare tillfället i akt att tala om nödvändigheten av att introducera mer avgiftsfinansiering i vården. Vi måste dessutom jobba mer och avsluta vårt arbetsliv senare. Det här påstås vara de enda lösningar som i längden kan komma åt problemet.
En förutsättning för den här debatten är att framtidens vårdtagare kommer att kräva en vård som blir allt dyrare, vilket innebär att vi kommer få mindre vård per skattekrona.
Erik Hegelund är ekonom och skribent på sajten Vänsterekonomerna. Han vänder sig emot detta antagande.
– De senaste decennierna har vårdens kostnader ökat i ungefär samma takt som hela samhällsekonomin växer, jag ser ingen anledning till varför det skulle ändras nu. Annat än dålig politik.
Erik Hegelund upplever att ett grundproblem i debatten är att den vänster som vill se en stark, offentligfinansierad välfärd varken har självförtroende eller engagemang till att delta i den här diskussionen. Det är andra krafter som äger den.
– Debatten används som ett svepskäl för att underminera välfärdsstaten.
Erik Hegelund menar att vad som driver vårdens kostnader är mycket mer komplext än vad debatten ger sken av. Mest av allt handlar det om hur vården är organiserad. Han tar USA som ett exempel. Där finansieras vården till stor del via privata försäkringsbolag.
– Förenklat medför detta att både patient och läkare har incitament att driva upp vårdkostnaderna. Samtidigt medför det att samhället spenderar mer pengar på höginkomsttagare som har relativt mindre behov av vård. Det är väldigt kostnadsdrivande.
Svensk sjukvård styrs politiskt och ägs, till den övervägande delen, offentligt. Detta gör att man kan styra resurserna till dem som behöver vården som mest, vilket blir mycket billigare. Samtidigt initierar högern projekt som kan göra att vården på sikt blir dyrare, som vårdvalet i Stockholm och den fria etableringsrätten.
– Det här är saker som gynnar höginkomsttagare och gör att vi spenderar pengar på de som inte behöver det.
Välfärdens finansiering är framför allt beroende av vår förmåga att skapa jobb, menar Erik Hegelund, som poängterar att skattenivåerna är sekundära i relation till sysselsättningen. Hög sysselsättning ger mer skattepengar som kan finansiera välfärden. Det är det enda som håller i längden, särskilt med tanke på att skola och omsorg är arbetskraftsintensiva branscher som inte går att effektivisera på det sätt som sker i många andra verksamheter.
– En dator är mycket billigare att tillverka i dag än för tio år sedan. Detsamma kan inte sägas om äldreomsorgen, där det är avsevärt svårare att effektivisera verksamheten. Så vi måste få upp sysselsättningen. Det är det riktiga finansieringsproblemet.
Vad det gäller vårdpersonalens arbetsmiljö så gäller samma princip som alltid för att arbetare ska få bättre villkor, tycker Erik Hegelund. Låg arbetslöshet, vettig arbetsmarknadspolitik och starka fackföreningar skapar bättre förutsättningar för att stärka personalens ställning.
– Men det är ett problem även för andra delar av arbetsmarknaden. Facket har lite att sätta emot om arbetslösheten är för hög.
Jeanette Nyström har arbetet i vården sedan 1980-talet. Hon upplever att försämringarna har kommit med tiden, att det i början av hennes yrkesliv fanns mer tid för att lyssna på patienterna och att samtala med sina arbetskamrater. Det fanns mer resurser och större möjligheter till fortbildning. Med den ökade stressen har också förväntningarna på sjukvårdspersonalen förändrats.
Jeanette Nyström är orolig för återväxten i vårdyrket. Vikarier kommer in och känner redan under inskolningen att det inte fungerar, att de måste lämna arbetsplatsen innan de ens har kommit igång ordentligt. Hon upplever att det är svårare än någonsin att vara ny i vårdyrket, att det inte finns utrymme för henne att föra över sina kunskaper till de nya sjuksköterskorna. För det är så det ska gå till, vårdens kunskaper ska överföras mellan generationerna – inte gå förlorade på vägen.
– Men själv går man ju i 120 hela tiden och då finns det ingen tid och energi att lära ut det man kan. Allt blir bara hafsigt och fort gjort, så vidare till nästa arbetsuppgift.
Hon tycker att de som börjar arbeta nu skolas in i en kultur som i längden inte är hållbar. Jeanette Nyström ser hur unga nyutexaminerade sjuksköterskor kommer in med höga ambitioner och upptäcker att det är alldeles för slitsamt att utföra arbetet på det viset som de har lärt sig att man ska. De kommer in i ett tankemönster där de får lära sig att en duktig sjuksköterska ständigt är på fötterna. Där det är illegitimt att sitta ned och reflektera över arbetet.
– ”Det finns alltid någonting att göra”, säger cheferna. Det där sätter sig hos oss också. Vi ska ständigt vara på fötterna. Men det måste finnas tid för samtal också.
