Det började med att ett gruvbolag förra året bestämde sig för att satsa på gruvbrytning i Pajala kommun. Nu har det gett ringar på vattnet. Bara under 2011 har drygt 60 företag startats.
– Nu får vi se oss för åt båda hållen innan vi går över vägen, säger Nana Kallas make Joel.
Han står bredvid Nana Kalla i hennes nystartade skoaffär – Sko Mining – som ligger i centrala Pajala. En mängd skokartonger står på affärens golv. Nana Kalla byter kollektion. Sommarskorna förpassas till källaren och ger samtidigt plats åt höst- och vinterskor.
– Det är mycket att göra just nu, konstaterar hon mitt bland skokartongerna.
Butiken öppnade i våras och har blivit uppskattad framförallt bland de medelålders eller äldre Pajalaborna.
Vad som var den enda skoaffären i Pajala stängde för sju år sedan. Skospekulanter har därefter fått bege sig förslagsvis till Luleå, dryga 22 mil söderut.
Nana Kalla är uppvuxen på den estländska landsbygden, i det lilla samhället Vändra. Efter att ha träffat Joel flyttade hon till Sverige och Pajala för elva år sedan. Nana Kalla trivs här.
– Jag känner mig som en Tornedaling, gillar att fiska och jaga, säger hon.
Nana Kalla har velat starta en skoaffär i Pajala en längre tid. I november förra året slog en hälsobutik igen och då dök möjligheten upp.
– Det var egentligen inte för att de satsar på gruvan, även om det underlättar förstås, säger hon med ett leende.
Maken Joel är uppvuxen i Pajala och jobbar som sjuksköterska.
– Den senaste tiden har det blivit så mycket mer folk här och jag hör att det är unga personer som flyttar hit, säger han.
Över 500 personer står nu i kö för att få bostad i Pajala. Det i en stad som gått från över 15 000 invånare 1953 till under 2 000 i dag.
I takt med avvecklingen av skogsbruket, som försörjde så många för 50 år sedan, har Pajala kommun avfolkats. Sedan slutet av 1960-talet har kommunen tappat nästan hälften av sin befolkning. Svångremmen har dragits åt – från 2004 och fram till i dag har besparingar på 78 miljoner kronor gjorts.
Under alla krisår har kommunpolitikerna vetat att det finns mängder av järnmalm i myrarna två mil utanför staden och de har hoppats på att någon ska våga satsa där ute.
– Visst har det funnits tankar på att försöka locka något gruvbolag hit, vi visste att här borde göras något, säger kommunalrådet Kurt Wennberg (S).
Redan 1919 väcktes ett intresse för att bryta malm i Kaunisvaara. Problemet var att metoderna för att ta reda på det svavel som finns i malmen ännu inte hade utvecklats.
LKAB gjorde ett försök 1975, men inte heller det statliga företaget visste hur det skulle hantera svavlet. Därefter har metoder tagits fram. Då har i stället intresset inte funnits, gruvkrisen gjorde att LKAB nöjde sig med gruvan i Kiruna.
Det var alltså inte så konstigt att ett gruvbolag till slut fattade intresse för Pajala. Det kanadensiska bolaget Northland började för några år sedan provborra efter järnmalmen. Förra året fattades beslutet att köra igång satsningen.
– När produktionen är igång räknar vi med att bryta fem miljoner ton ren järnmalm per år från gruvan, säger Harry Rantakyrö, som arbetar med personalfrågor på Northland.
Han var länge ordförande för gruvtolvan i Kiruna, men har nu flyttat till hemtrakterna. Harry Rantakyrö är uppvuxen i Jarhois, fyra mil söder om Pajala.
– Jag var hela tiden inställd på att åka hem igen, säger han.
Malmen ligger på 15 meters djup under markytan. Från en liten höjd går det att skåda ut över hela området. Skogen sträcker sig så långt ögat kan nå. Där, vid horisonten, ligger tallarna i Finland. Två andra gruvor planeras i närheten, en i Sahavaara några kilometer bort och en i finska Hanukaainen.
Gråberget sprängs, det ska användas till gjutningsarbeten och vägar. De väldiga gruvtruckarna kan inte köras på vanliga asfaltsvägar och definitivt inte på sank myrmark. Istället kräver de specialbyggda vägar.
– Fem miljarder satsas här fram till dess att gruvdriften börjar i slutet av 2012. Få verksamheter kostar så mycket att starta upp som gruvdrift, säger Harry Rantakyrö.
I höst börjar anrikningsverket byggas och en hel del markarbeten ska också utföras. Ett tag pumpades åtta miljoner liter vatten per dygn från myren där järnmalmen finns.
I dag är mellan 90 och 100 personer anställda av Northland. När gruvdriften drar igång räknar bolaget med att närma sig 500 anställda vid Kaunisvaaras dagbrott.
– Vi börjar anställa i vinter, ändå har jag redan fått in över 2 000 ansökningar. Ganska många av dem är folk uppvuxna i Pajala, som vill flytta tillbaka, säger Harry Rantakyrö.
– Det största problemet nu blir att hitta bostäder, fortsätter han.
Ingen vill sova på en parkbänk, speciellt inte under de kalla vintrarna i Pajala. Kommunen lyfter på varenda sten i staden för att hitta boendelösningar.
– I det nya bostadsområdet Tallbacken är infrastrukturen redan byggd. Där blir det plats för 160 bostäder. Vi har också köpt tillbaka tolv lägenheter från staten, som görs om till bostäder, säger Kurt Wennberg.
Ännu fler lösningar är på gång, de flesta ännu bara på planeringsstadiet.
– Hela samhällsbilden förändras. De kommande åren väntar investeringar på 340 miljoner kronor. Ett nytt reningsverk måste byggas, det nuvarande håller inte för många kunder till. Även vattenkapaciteten ska uppgraderas, säger Kurt Wennberg.
Varifrån kan pengarna då tas? Det är den stora utmaningen för kommunen just nu, som räknar med att kunna låna. Utomstående aktörers hjälp är också välkommen.
– Vi måste möta behovet, säger Kurt Wennberg.
Många av dem som i dag vill flytta till Pajala har växt upp i kommunen. När jobben plötsligt finns vill de återvända. Andra valde att stanna kvar. Andreas Finnström, 34, är en av dem som trots de tidigare så tuffa tiderna varit sin hemkommun trogen.
– De flesta jag känner valde att söka jobb någon annanstans. Men jag ville vara kvar här i hembygden, säger han.
Andreas Finnström bor centralt i Pajala, i en villa nära kyrkan, med frun Johanna och tre barn. Han har aldrig haft en tanke på att flytta från staden.
Under uppväxten var musiken det främsta intresset, efter skolan väntade replokalen. Det här intresset finns kvar än i dag.
– Bandet, Fuelguy, har funnits i 10 år. Vi spelar allt möjligt, från Creedence till thrash. Det har mycket att göra med att jag hållit mig kvar här.
I Pajala ligger den orörda naturen runt knuten, också det är något som fängslar Andreas Finnström.
– Det är bara att rycka igång skotern och köra ut från gården. När du är där ute och du släcker av skotern, då blir det tyst. Det blir ett lugn som är svårt att förklara.
I takt med att familjen vuxit finner Andreas Finnström även andra värden i Tornedalen. Folk talar om det berömda Tornedalslåset, kvasten som ställs mellan dörren och dörrhandtaget. Invånarna litar på grannarna – som ju kan behöva lite socker även när ingen är hemma.
– Jag behöver inte hålla koll på barnen när de leker på gården. Jag litar på alla här, säger Andreas.
Han har tagit de jobb som dykt upp i Pajala. Andreas Finnström har varit personlig assistent, elektriker och mackanställd. För tre år sedan hörde han att Northland sökte personal.
– Jag är inte så våghalsig annars när det gäller jobb, men jag hoppade på det, på vinst och förlust.
Sedan dess arbetar han som tekniker, vilket bland annat innebar att assistera geologerna när de provborrar. Nu har Andreas Finnström anmält sitt intresse för att börja arbeta med gruvdriften.
– Om jag sköter mig har jag jobb fram till pensionen, det är en jäkla trygghet. Framförallt är det en bekräftelse på att det lönade sig att stanna kvar i byn.
– Flera av mina vänner flyttar tillbaka nu. Hemma är ju alltid hemmet, oftast i alla fall, fortsätter han.
En annan som valt att stanna i hemkommunen är Björn Rantatalo, 26. Han är uppvuxen i Korpilombolo, ett samhälle med omkring 500 invånare, nästan fem mil söder om Pajala.
– Alla mina vänner bara väntade tills de kunde flytta därifrån. Många bor i Luleå i dag. Men på helgerna kommer de hit för att hälsa på släkten och jaga älg, säger Björn Rantatalo.
Jakt är något som också Björn Rantatalo gärna ägnar sig åt. Han är med i Korpilombolos byalag, som förra året fällde tio älgar.
– Ute i skogen kopplar jag av bättre. Där får jag lugn och ro. Att klockan fyra på morgonen sitta på pass och jaga älg, det är lugnt och skönt.
Han började efter gymnasiet jobba i skogen, som maskinförare. Men när North-land kom till bygden lockades han att prova något nytt.
– Det blir ganska ensamt att sitta i en maskin i skogen. Det är roligt med i alla fall lite mer folk i rörelse, annars skulle jag väl bli folkskygg, säger han.
Björn Rantatalo är nu vaktmästare och sköter Northlands fastigheter. Han har också ansvar för en del guidning ute på gruvområdet.
– Många Pajalabor vill se vad som händer där ute. Vissa har varit där för att plocka bär när de var yngre.
Förra hösten köpte Björn Rantatalo och sambon Sofia Uusitalo hus i Pajala, i ett villaområde som kallas Texas.
– Tidigare var det svårt att få betalt för ett hus i Pajala, men priserna har stigit mycket den senaste tiden.
Pajala var nästan nere för räkning. Kommunen börjar resa sig nu och bryter mot mönstret som heter glesbygdsavfolkning.
Något som ingen – förståeligt nog – tänker på i dag, det är vad som händer om ett par, tre decennier när järnmalmen sakta men säkert sinar djupt nere i marken. Pajalas mardröm vore en upprepning av historien – många drog iväg när skogsnäringen avvecklades.
– Folk flyttar ju dit jobben finns, säger Björn Rantatalo.
En god förklaring till varför bygden började avfolkas.
När de mäktiga CAT-truckarnas mullrande i Kaunisvaaras myrmark ersätts av de böjda bärplockarnas tysta skara, måste då fortfarande Pajalaborna se sig om åt båda håll när de går över vägen?
