Susanna Eriksson sitter på blåa linjen, från Hjulsta till T-centralen. Det är fredag och hennes tenta ska lämnas in om en timme. Hon har stressat till tåget för att hinna skriva det sista på den uppsats som ligger i hennes knä bland böcker och pärmar.
Sex väktare har klivit på den gamla vagnen med bruna säten, men Susanna har inte märkt dem gå igenom alla passagerare och slutligen nå henne. Den första instinkten är att spela oförstående och inte säga ett ord. Vara dum och stum. Väktaren fortsätter att fråga efter biljetten och blir mer och mer arg. Han börjar peka på sin kontrollbricka på jackan, sedan på andras biljetter. Han blir hätsk, näst intill aggressiv.
– Pratar du svenska? Eller engelska? Vad är det där för böcker?
Susanna Eriksson börjar snabbt packa ner sina saker i väskan. Tåget rullar in på stationen, och innan väktaren hinner ta tag i någon av hennes böcker kliver hon av. Han skriker efter henne att nästa gång får hon köpa biljett. På plattformen skyndar hon snabbt till nästa vagn på tunnelbanan och kliver på.
– Jag var helt stel och skakade hela vägen till skolan. Det var en lättnad samtidigt som det var en oro. Den här gången var jag på tunnelbanan och inte på pendeltåget som jag också tar varje dag. Där har de fler befogenheter. Efter det här håller jag mer utkik.
Susanna Eriksson plankar varje dag, framför allt för att hon inte har råd. – Många vill se plankare som ligister som vill provocera men verkligheten är att det är för dyrt med omotiverat höga priser. Om vi skulle sälja av alla spärrar, som kostar miljoner, och alla spärrvakter och kontrollanter skulle vi spara en massa och kunna ha nolltaxa. Jag måste plugga eller jobba för att tjäna ihop pengar, och måste resa för att komma till jobbet eller skolan. Att då en tiondel av pengarna går till resan är absurt. Det är ju ideologiskt också, privatiseringar leder inte till något bättre för de flesta. I stället ökar det klasskillnaderna.
Susanna Eriksson känner hela tiden en viss oro.
– Vi är så rädda för att bryta mot införda lagar och regler och den påtvingade moralen. Vi är sociala varelser och vi vill inte bli utdömda av samhället. Personen som kommer i uniform står över den vanliga människan. Man hör historier hela tiden om övervåld och man känner sig maktlös för de människorna har makten på sin sida.
– Vet du vad jag tar dig för?
Julia Österholm känner hur en väktare tar tag i hennes arm och böjer den bakåt. Han föser henne åt sidan, in i ett rum bredvid spärrarna. Där får hon sitta utan toalett i en och en halv timme medan vakterna tillkallar polis och försöker komma på hur de ska rubriksätta hennes brott.
En av vakterna undrar vad hon har gjort. Julia Österholm svarar att hon inte har några kommentarer, varpå vakten himlar med ögonen och fäller en avfärdande kommentar.
Brottet? Hon tog fram ett klistermärke ur organisationen Planka.nus presentpåse som delats ut tidigare under dagen. Ett klistermärke som visserligen skulle sättas över spärrarna för att öppna upp för alla, men Julia Österholm hade inte hunnit göra något med det. Till slut enas väktarna om att göra en polisanmälan, med rubriceringen ”skadegörelse”.
Anmälan skedde under den så kallade Nolltaxedagen 2011, som arrangerades första helgen i mars.
I Stockholm samlades aktivister på T-Centralen för att dela in sig i lag och öppna upp stadens alla tunnelbanespärrar. Syftet med aktionen är att alla ska få resa avgiftsfritt, vare sig de har pengar eller inte.
På de klistermärken som delas ut står det att Planka.nu är 590 kronor billigare än SL, vilket syftar på att det kostar 100 kronor i månaden att vara medlem i Planka.nus p-kassa. Blir man tagen av väktare betalar medlemmarna boten tillsammans med hjälp av avgiften.
– Det ska vara gratis kollektivtrafik, de som är rika kör ändå bil. Det handlar om jämlikhet. Det är en självklarhet att man ska kunna röra sig fritt i sin egen stad. Det rör oss alla, det är en principgrej, förklarar Linus Soinjoki, som åkt från Eskilstuna för att delta i aktionen.
För att organisera plankare startades Planka.nu av Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Stockholm 2001. Även om organisationen inte är knuten till syndikalismen i dag, menar den ändå att organiserad plankning är en utvidgad facklig kamp, eftersom många spenderar så pass mycket tid i kollektivtrafiken till och från jobbet. Enligt Planka.nu är p-kassan ett exempel på självreduktion – att människor går ihop och själva sätter ett rimligt pris på biljetterna.
– Kollektivtrafiken är helt nödvändig, så det finns många olika anledningar till varför den ska vara avgiftsfri. Till exempel ur miljösynpunkt och jämställdhet eftersom fler kvinnor åker kollektivt. Nu är det så dyrt, om man har ett val kan man lika gärna ta bilen. Nolltaxa är ett sätt att få folk att välja kollektivtrafiken först, säger Anna Nygård från Planka.nu.
– Transportsektorn står för större delen av koldioxidutsläppen i vårt land. Nolltaxa är ett sätt att sänka utsläppen och öka jämlikheten, säger Susanna Eriksson och tillägger:
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson
Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?
Elände Elände Elände Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.
2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?
Johan – Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!
Amalthea – Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.
Josephine – Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.
Vendela – Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!
Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?
Håkan – Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.
– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.
Alva – Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året.
Johan – Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.
Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?
Johan – Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.
Josephine – Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.
Amalthea – Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.
På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?
Josephine – Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.
Håkan – Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.
Vendela – Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.
Amalthea – I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera.
Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?
Alva – Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.
Vendela – ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”
Josephine – Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”
Johan – ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”
Amalthea – ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”
Håkan – ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.
Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.
– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.
I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.
Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala
Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.
”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala
– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.
– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.
Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.
Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.
En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.
Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.
Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.
Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren.
Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren?
– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza.
– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.
Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.
– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.
Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?
– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.
Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Vem ska städa efter den svenska modellen?
Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.
”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom.
EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger.
Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen?
Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU.
Priset för att ”komma överens”
”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.
Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande?
Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.
Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.
Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner
Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund.
En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn.
Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”
Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu.
Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram.
Meningslösa kollektivavtal
De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.
Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.
I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.
Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare?
– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.
Hur ser du på rollen som generalsekreterare?
– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter.
Är det något speciellt du ser fram emot?
– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.
Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?
– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren
En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.
Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar.
I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse.
Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll.
Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.
Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.
I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.
Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland.
Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.
Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren
”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet.
Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons
Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.
Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister.
I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.
Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo
I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.
Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.
Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).
Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv
Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.)
I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)
Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.
Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen.
En nyckelnovell?
När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.
Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget.
Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.
En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå.
När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.
Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.
Trenters första parhäst: antifascisten Holmström
Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.
Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare
Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.
Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.
Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940).
De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla.
Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.
Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.
Arne Holmström – en del av deckarkarriären
Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden.
Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.
Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg.
Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra.
Maskerad för ”främmande makt”
Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.
En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)
En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.
De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades.
Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge).
Inte någon gåta egentligen
För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)
I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte.
Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter.
Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.
Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen.
Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen.
