– Kan jag få se ditt färdbevis?
Susanna Eriksson sitter på blåa linjen, från Hjulsta till T-centralen. Det är fredag och hennes tenta ska lämnas in om en timme. Hon har stressat till tåget för att hinna skriva det sista på den uppsats som ligger i hennes knä bland böcker och pärmar.
Sex väktare har klivit på den gamla vagnen med bruna säten, men Susanna har inte märkt dem gå igenom alla passagerare och slutligen nå henne.
Den första instinkten är att spela oförstående och inte säga ett ord. Vara dum och stum. Väktaren fortsätter att fråga efter biljetten och blir mer och mer arg. Han börjar peka på sin kontrollbricka på jackan, sedan på andras biljetter. Han blir hätsk, näst intill aggressiv.
– Pratar du svenska? Eller engelska? Vad är det där för böcker?
Susanna Eriksson börjar snabbt packa ner sina saker i väskan. Tåget rullar in på stationen, och innan väktaren hinner ta tag i någon av hennes böcker kliver hon av. Han skriker efter henne att nästa gång får hon köpa biljett. På plattformen skyndar hon snabbt till nästa vagn på tunnelbanan och kliver på.
– Jag var helt stel och skakade hela vägen till skolan. Det var en lättnad samtidigt som det var en oro. Den här gången var jag på tunnelbanan och inte på pendeltåget som jag också tar varje dag. Där har de fler befogenheter. Efter det här håller jag mer utkik.
Susanna Eriksson plankar varje dag, framför allt för att hon inte har råd.
– Många vill se plankare som ligister som vill provocera men verkligheten är att det är för dyrt med omotiverat höga priser. Om vi skulle sälja av alla spärrar, som kostar miljoner, och alla spärrvakter och kontrollanter skulle vi spara en massa och kunna ha nolltaxa. Jag måste plugga eller jobba för att tjäna ihop pengar, och måste resa för att komma till jobbet eller skolan. Att då en tiondel av pengarna går till resan är absurt. Det är ju ideologiskt också, privatiseringar leder inte till något bättre för de flesta. I stället ökar det klasskillnaderna.
Susanna Eriksson känner hela tiden en viss oro.
– Vi är så rädda för att bryta mot införda lagar och regler och den påtvingade moralen. Vi är sociala varelser och vi vill inte bli utdömda av samhället. Personen som kommer i uniform står över den vanliga människan. Man hör historier hela tiden om övervåld och man känner sig maktlös för de människorna har makten på sin sida.
– Vet du vad jag tar dig för?
Julia Österholm känner hur en väktare tar tag i hennes arm och böjer den bakåt. Han föser henne åt sidan, in i ett rum bredvid spärrarna. Där får hon sitta utan toalett i en och en halv timme medan vakterna tillkallar polis och försöker komma på hur de ska rubriksätta hennes brott.
En av vakterna undrar vad hon har gjort. Julia Österholm svarar att hon inte har några kommentarer, varpå vakten himlar med ögonen och fäller en avfärdande kommentar.
Brottet? Hon tog fram ett klistermärke ur organisationen Planka.nus presentpåse som delats ut tidigare under dagen. Ett klistermärke som visserligen skulle sättas över spärrarna för att öppna upp för alla, men Julia Österholm hade inte hunnit göra något med det. Till slut enas väktarna om att göra en polisanmälan, med rubriceringen ”skadegörelse”.
Anmälan skedde under den så kallade Nolltaxedagen 2011, som arrangerades första helgen i mars.
I Stockholm samlades aktivister på T-Centralen för att dela in sig i lag och öppna upp stadens alla tunnelbanespärrar. Syftet med aktionen är att alla ska få resa avgiftsfritt, vare sig de har pengar eller inte.
På de klistermärken som delas ut står det att Planka.nu är 590 kronor billigare än SL, vilket syftar på att det kostar 100 kronor i månaden att vara medlem i Planka.nus p-kassa. Blir man tagen av väktare betalar medlemmarna boten tillsammans med hjälp av avgiften.
– Det ska vara gratis kollektivtrafik, de som är rika kör ändå bil. Det handlar om jämlikhet. Det är en självklarhet att man ska kunna röra sig fritt i sin egen stad. Det rör oss alla, det är en principgrej, förklarar Linus Soinjoki, som åkt från Eskilstuna för att delta i aktionen.
För att organisera plankare startades Planka.nu av Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Stockholm 2001. Även om organisationen inte är knuten till syndikalismen i dag, menar den ändå att organiserad plankning är en utvidgad facklig kamp, eftersom många spenderar så pass mycket tid i kollektivtrafiken till och från jobbet. Enligt Planka.nu är p-kassan ett exempel på självreduktion – att människor går ihop och själva sätter ett rimligt pris på biljetterna.
– Kollektivtrafiken är helt nödvändig, så det finns många olika anledningar till varför den ska vara avgiftsfri. Till exempel ur miljösynpunkt och jämställdhet eftersom fler kvinnor åker kollektivt. Nu är det så dyrt, om man har ett val kan man lika gärna ta bilen. Nolltaxa är ett sätt att få folk att välja kollektivtrafiken först, säger Anna Nygård från Planka.nu.
– Transportsektorn står för större delen av koldioxidutsläppen i vårt land. Nolltaxa är ett sätt att sänka utsläppen och öka jämlikheten, säger Susanna Eriksson och tillägger:
– Folk plankar inte för nöjes skull.
