Chefen ser dig på jobbet

Posten AB i Vasastan, Stockholm, har investerat i alkolås som de har monterat på brevbärarnas digitala nyckelskåp. För att hämta ut och lämna tillbaka de nycklar som brevbäraren Robert Huselius behöver i sitt arbete måste han blåsa i en alkoholmätare. Två gånger om dagen testas hans nykterhet trots att han varken har körkort eller ett yrke som riskerar säkerheten för någon annan.
– Jag börjar med att byta till mitt personliga munstycke, alla har ett eget av hygieniska skäl. Sedan blåser jag ut, det gäller att ha en jämn utandning i fem sekunder, säger Robert Huselius.
När alkolåset piper och signalerar grönt kan han öppna skåpet.
– Varje gång jag gör det här känner jag mig arg och irriterad över att jag ska behöva utstå sådant här trams.
Brevbärarna på kontoret i Vasastan behöver komma in i nyckelskåpet varje morgon inför postrundorna och varje eftermiddag när nycklarna ska hängas tillbaka. Robert Huselius använder cykel för att ta sig runt i sitt distrikt kring S:t Eriksplan medan de flesta andra går och kör en rullvagn med post framför sig.
– Varför är det så viktigt att kontrollera vår nykterhet när det inte är viktigt att kontrollera de som sitter högre upp och har ett större ansvar, till exempel personalansvar?
Robert Huselius svarar på sin egen fråga: det är en fråga om klass och ett sätt för cheferna att utöva makt genom ökad kontroll.
– Man ser på oss postiljoner som om vi vore försupet slödder.
När alkolåset presenterades för lite mer än en månad sedan ställdes personalen inför ett faktum. En vecka efter att de fått informationen monterades låsen upp. Trots att många var kritiska hade de inget att säga till om, beslutet var taget över deras och de närmsta chefernas huvuden.
– Det händer något med människor när man känner att cheferna inte ens litar på att man kommer nykter till jobbet.
Robert Huselius berättar att missnöjet bland brevbärarna har resulterat i att många lurar alkotestet, inte för att de är onyktra utan för att de känner sig förnedrade. En person kan till exempel hämta ut nycklarna till hela arbetslaget och på så sätt fungerar inte alkolåset på det sätt som det är tänkt.
– Det enda som återstår är en dyr förnedringsprocess och en missförtroendeförklaring från toppen och nedåt.
– Hyser ledningen ingen tillit till mig, hyser jag ingen tillit till dem.

Anställdas frustration över arbetsgivares ökade kontroll är inte ovanlig. Lars Ivarsson, arbetslivsforskare vid Karlstad universitet säger till Arbetaren att det finns en rad exempel på hur anställda förvandlas från lojala till illojala.
– Ju mer kontroll de anställda utsätts för ju mer motstånd kommer de att göra. Det finns mycket forskning som visar det. Mer kontroll gynnar inte lojaliteten hos de anställda. I stället uppkommer det ett hämndbegär hos personalen. Det finns otaliga exempel på saboterade stämpelklockor inom industrin. Arbetstagarsidan svarar med att hitta kryphål, man stämplar till exempel ut åt varandra.
Lars Ivarsson berättar att det råder en konflikt mellan det gamla och det nya sättet att se på arbetskraft. Förr betalade man per tidsenhet, arbetsgivaren betalade för den tid den anställde arbetade, numera vill de betala för resultatet. Lars Ivarsson menar att det nya fokuset på betalning efter resultat är en av anledningarna till den ökande kontrollen.
– Dagens arbetsgivare vill helt enkelt inte betala för tid som personalen ägnar åt privatsaker som toalettbesök, Facebook eller privatsamtal.
Men han säger att den utbredda övervakningen bara kan fortgå så länge det är ont om jobb. När trenden vänder och det finns fler arbetstillfällen kommer arbetskraften att undvika jobb med hård kontroll.

Men än så länge pekar trenden mot ökad övervakning och kontroll av anställda.
– Den här utvecklingen har gått snabbt, på bara 15 år har det gått från att ej vara tillåtet till helt tillåtet. Numera görs det oerhörda ingrepp på den personliga integriteten, säger Kurt Junesjö, expert på arbetsrätt och tidigare förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd i 25 år.
Redan på 1950-talet blossade det upp en debatt om kontroll när arbetsköpare ville införa stämpelklockor på fabriker. Cheferna tyckte att det var praktiskt att hålla koll på när arbetarna kom och gick. Men många arbetare blev förbannade och ett flertal mål drevs till Arbetsdomstolen. Där fastslog AD att arbetsköparen inte hade rätt att använda tidur om det inte fanns något stöd för det i kollektivavtalet.
– Det har gått från att det inte ens var tillåtet med stämpelklocka om det inte stod i kollektivavtalet på 1950-talet till i dag då arbetstagarna är helt utan några som helst skydd.

Den stora vändpunkten kom 1991. En chef på ett pappersbruk i Norrland anade att det fanns haschrökare bland några av fabrikens ställningsbyggare. Chefen ansåg att det var en säkerhetsrisk då en ställningsbyggare kunde tappa ställningsdelar i huvudet på sina arbetskamrater och fackförbundet på arbetsplatsen gick därför med på ett drogtest. Men några av ställningsbyggarna vägrade att testa sig och blev därmed uppsagda.
Detta fall togs upp i Arbetsdomstolen som dömde till företagets fördel med motiveringen att testet gjordes av en läkare med sekretess, helt utan insyn av företagsledningen. Och att provsvaren redovisades kollektivt vilket innebar att företaget bara kunde se om någon eller några bland arbetarna var drogpåverkad och inte vem som var det. Den här domen blev prejudicerande och öppnade upp för helt nya möjligheter för kontroll på arbetsplatserna.
– Vi arbetsrättsjurister blev väldigt upprörda över den här domen. Den gav arbetsgivaren rätt till tvångsmässig läkarundersökning, vilket är en allvarlig kränkning av den personliga integriteten, säger Kurt Junesjö.
Ställningsbyggardomen öppnade porten för fler liknande mål i Arbetsdomstolen.
1998 vägrade en städerska på Oskarshamns kärnkraftverk att underkasta sig ett drogtest. Trots att hon inte hade något med själva kärnkraftshanteringen att göra ansåg företaget att de hade rätt att testa henne. Kvinnan fick sparken och fallet togs upp i Arbetsdomstolen. Även den domen gick på arbetsköparens linje och målet blev prejudicerande. Nu motiverades giltigheten med att testet bara kontrollerade olagliga droger, det var alltså än så länge inte tillåtet att kontrollera alkohol, som är en laglig drog.

Fram till 2001 hade hälso- och drogtester bara gjorts av företagshälsovården eller sjukvårdspersonal med sekretessregler och krav på hög säkerhet. Men 2001 kom ett fall som skulle urholka rätten till personlig integritet på arbetsplatsen ännu mer. Fallet rörde en arbetsledare som tog med sig en hemmagjord uppsättning för drogtest till sin arbetsplats på Fryshuset i Stockholm. Han misstänkte att en anställd skolvärd använde droger och ansåg att det var olämpligt med tanke på rörelsens arbete mot droger.
Den här gången rörde det sig alltså om en privatperson som skulle testa en anställd helt utan identitetsskydd och sjukvårdens sekretess. Men Arbetsdomstolen gav arbetsledaren rätt. I och med den domen föll kravet på att testen skulle göras av sjukvården och fokus för att legitimera drogtest flyttades från säkerhet till lämplighet.
– När domen om Fryshuset kom trodde jag inte att det kunde bli värre, men det kunde det, säger Kurt Junesjö.
Sommaren 2009 avgjorde Arbetsdomstolen ett fall där två sopåkare blivit av med jobbet efter att de vägrat att göra alkotest inför sina chefer. Åkeriet hade monterat alkolås på ett nyckelskåp som var placerat direkt utanför cheferna kontor. Det enda som skilde chefernas rum och det rum där sopåkarna förväntades göra alkotest var en glasvägg. Cheferna kunde alltså sitta på sina kontor och titta ut på dem som blåste. Även i detta fall fick arbetsköparna rätt i domstol.
– Det här skulle inte kunna hända någon annanstans än på arbetsplatserna. Det finns lagar som reglerar om du vill övervaka ett torg med kamera men så fort du kommer in på en arbetsplats har arbetsgivaren rätt att sätta upp kameror var han vill, till och med mikrofoner, bara han pillar upp en skylt, säger Kurt Junesjö.
– Synen på arbetare i dag skiljer sig inte mycket från synen på grisar på en svinfabrik. De är båda produktionsfaktorer. De övervakar grisarna i ladugården med kameraövervakning precis som de övervakar arbetare på arbetsplatserna.
Kurt Junesjö säger att det finns fyra faktorer bakom ökningen av övervakning. Först och främst har den tekniska utvecklingen möjliggjort en helt ny typ av övervakning, genom kodlås, datorsystem och övervakningskameror. Den andra faktorn är Arbetsdomstolens domar.
– Arbetsdomstolen är en barometer på samhället. Den känner av stämningarna i samhället och det har varit en väldigt arbetarfientlig stämning väldigt länge.
Den tredje faktorn är att arbetsvillkoren blir sämre.
– Facken blir svagare och det är en världsvid utveckling. Det är samma utveckling i hela Europa. Det har bland annat att göra med EU-rättens framfart, som medfört stora inskränkningar och sämre arbetsförhållanden. Det ser man ju bara på alla tjänstemän som oavlönat arbetar extra numera.
Den fjärde faktorn är en amerikansk företagsfilosofi som spridit sig till Europa.
– Den kallas PA-modellen. Det är en ideologi, där arbetsgivarna kräver att arbetstagarnas privata mål går i linje med företagets. Om du jobbar på Kodak måste dina livsmål gå i linje med företagets mål. Man kräver en lojalitet, det kan man se på exemplet med Volvoarbetarna i Skövde. De tre killarna som skrev att arbetsplatsen var ett dårhus på Facebook och sedan blev av med jobbet.
Kurt Junesjö säger att om exemplet med Volvoarbetarna hänt för 20 år sedan så hade facket farit i taket.
– Men numera mumlar de bara. Bara för att lagen är tandlös behöver inte facken vara det. Det här är oerhörda kränkningar.
Och det finns stora risker med fackens allt svagare ställning på arbetsmarknaden.
– Arbetsgivarna träder in i det utrymme som facken lämnat. Det är en oerhört allvarlig utveckling. Facket är den enda motkraften till arbetsgivarna och när den kraften förtunnas är det allvarligt. Det måste finnas en solidarisk kraft som motpart, det går inte att driva arbetsrelaterade frågor på individnivå.
Kurt Junesjö säger att den allvarligaste följden av ett allt tuffare klimat på arbetsplatserna är att det kommer att leda till ökad utslagning.
– Och jag ser inga tendenser till att detta är på väg att vända, säger Kurt Junesjö.

Nyckelknippan skramlar till när brevbäraren Robert Huselius hoppar av postcykeln utanför en portingång vid S:t Eriksplan. Den hänger i en kedja från bältet och det är för att få ut den som brevbärarna i Vasastan måste genomgå Postens nya nykterhetskontroll. Robert Huselius säger att han skulle förstå varför de behövde göra alkoholtestet om det fanns risk för andras säkerhet, om brevbärarna till exempel körde bil. Men eftersom merparten av de anställda på hans kontor drar en liten postkärra och resten cyklar så ser han inte meningen med det.
– Är de rädda för att vi ska halka till och köra på ett dagisbarn? frågar sig Robert Huselius ironiskt och tillägger att han aldrig har hört talas om några sådana olyckor.

Fakta: Så övervakas du av din chef

• Kameror: Finns vid sjukhus, skolor, i bussar, garage och på vissa fabriker, butiker och hotell. Syftet uppges vara att förhindra skadegörelse, hot, våld och stölder.

• Datorer: På arbetsplatsens datorer kan chefen kontrollera vilka webbsidor du besöker, vad du laddar ned samt läsa din e-post. För vårdpersonal som till exempel läkarsekreterare fungerar vissa program med inloggningsuppgifter som stämpelklocka. Cheferna kan även se exakt hur lång tid det tar för varje sekreterare att skriva en journal.

• Facebook och social medier: Det finns ett flertal fall där anställda blivit av med jobbet efter kritiska inlägg på bloggar och Facebook. Som offentligt anställd har du meddelarfrihet vilket innebär att du får yttra dig kritiskt. Men som privat anställd saknar du meddelarfrihet och kan alltså bli uppsagd för illojalitet om du kritiserar företaget eller din chef offentligt.

• GPS: I taxi-bilar, bussar, och andra tjänstefordon finns allt oftare en GPS inmonterad. Detta ger chefen full koll på var fordonet befinner sig.

• Personliga koder: Hos bland annat hemtjänsten finns ett telesystem med koder. Personalen måste slå in koder för att rapportera när de har anlänt till brukaren, när de har handlat, lagat mat och så vidare.

• Belastningsregister: Om du söker arbete inom förskola, skola, samt vård och omsorg av barn är arbetsköparen skyldig enligt lag att kolla upp ditt belastningsregister, för att kolla upp om du dömts för grova våldsbrott eller barnsexbrott.

• Hälsokontroll: För vissa yrkesgrupper så som till exempel lokförare, chaufförer och brandmän är hälsoundersökningar vanligt förekommande och är man över 45 år är det ett krav i vissa branscher.

• Alkohol- och drogtest: Drogtester och alkolås i bilar och på nyckelskåp blir allt vanligare. Drogtester görs bland annat på vårdpersonal med motiveringen att det ska hindra medicinstölder.

Publicerad Uppdaterad
29 minuter sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte har fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 timme sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 timmar sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
5 timmar sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
6 timmar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Josephine Askegårds avskedstext inför pension.
Josephine Askegård har jobbat på Arbetarens kultursidor sedan millenieskiftet. I och med att hon nu går i pension tänker hon tillbaka på de två decennier som gått. I bakgrunden: Broderi av Britta Marakatt-Labba. Foto: Jan-Ake Eriksson, Hans Olof Utsi/Kiruna

Kulturens subversiva liv

”Radikala högerkrafter och den kapitalstyrda politiken har gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv”. Den vetskapen är vår räddning, menar Josephine Askegård som ansvarat för Arbetarens kultursidor under större delen av 2000-talet.

Min senaste kulturupplevelse var häromdagen: Riksteaterns Ett hjärta i vår tid, med skådespelarna Ann Petrén och Anna Wallander, skriven av John Ajvide Lindqvist, i regi av Anna Takanen. Det är en föreställning som speglar vår tid perfekt — myndigheternas valhänt korrekt bemötande av en redan marginaliserad person som från sin balkonglåda sett förfallet. En kvinna som till slut tar saken i egna händer, uppbackad av vad ”alla säger”. Hennes rädsla och förtvivlan speglas väl i det just genomförda riksdagsvalet, där ingen egentligen vann eftersom någon ideologisk riktning i politiken knappt existerar – och definitivt inte redovisas. 

Men kulturen lever sitt subversiva liv. 

Från Stig Dagerman till Anna-Klara Bratt

Att tillträda tjänsten som kulturredaktör på Arbetaren, vilket jag formellt gjorde 2001, efter tunga och mångåriga medarbetare som Ahto Uisk och legendaren Stig Dagerman, som svävar över tidningen som skyddshelgon och ofrånkomlig målbild, var en ingång som gjordes på tå. Med en relativt stor personalstyrka, där även en praktikant eller vikarie upptäckte att man hade en röst som togs på allvar på redaktionsmötena, var det närmast en chock efter i princip alla tidigare arbetsplatser.

Samtidigt skedde en revolutionerande omgörning av tidningen – det som kallades könsbalansering. Inte alla uppskattade förändringen. Det krävdes hårda nypor från Anna-Klara Bratts, tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hennes redaktionskollektiv för att inkludera perspektiv som tillhörde tidigare marginaliserade läsare. Annan media hånade och skrattade åt formalian som innebar att en medarbetare satt och räknade genus på skribenter, intervjuade eller personer som var i fokus på bild. När tidningen slutade kvotera in det manliga perspektivet på högt och lågt, uppstod en förändring som provocerade många. 

Tidningen förlorade en och annan läsare (och i sanningens namn också medarbetare), men vann många nya som plötsligt fick sin verklighet skildrad. Arbetaren blev snart en förebild för hela mediasverige som i dag uppvisar ett ansikte som inte existerade då. Inkludering och mångfald i text och bild har gått mot självklarhet i media (vilket förstås svårt provocerar de som vill ha tillbaka det ”gamla fina”).

Marginaliserade gruppers mångfald

Senare medarbetare uppehöll detta arbete, som Vilhelm Moberg-stipendiet (med 15 kvinnliga namn på de över 50 pristagarna) vilket efter nästan lika många år odramatiskt avlöstes av Ottarpriset. 

Jag uppehåller mig vid denna process eftersom jag ser den som avgörande för tidningens utveckling och som en flygande start för min egen tid på redaktionen.

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Anna Riwkin
Jamaica Kincaid. Foto: Wikimedia Commons

Stödet och den ständiga diskussionen kring vilka som lyfts upp i spalterna och får göra sin röst hörda har varit min trygghet och motor under åren. Det gäller alla marginaliserade grupper och personer; kvinnor, ickebinära, barn, människor utanför ”arbetsmarknaden”, flyktingar och andra invandrade, människor med erfarenheter som den medelklassiga svensken kanske inte har, de med brinn i huvudet och i kroppen, funktionsvarierade av alla mångfalder. I de texter jag ansvarat för eller skrivit själv har jag velat lyfta fram konstnärer som vuxit fram under dessa år med sina berättelser om den verkligheten. Bland dem har funnits  sådana som Anneli Jordahl, Vigdis Hjorth, Adania Shibli, Jamaica Kincaid, Édouard Louis, Didier Eribon, Scholastique Mukasonga, Elisabeth Ohlson, Suzanne Osten, Lukas Moodysson, Erik Holmström (Malmö dockteater) Slavenka Drakulić, Nike Markelius, Emil Jensen, Jenny Wrangborg, Edna O’Brien, Britta Marakatt-Labba, Åsa Grennvall, Sara Olausson och Anneli Furmark. Av deras verk kan man välja vilket som helst och känna det spraka och flamma på riktigt. 

Dessa ovan är förstås bara ett väldigt litet urval av författare, serieskapare, filmare, konstnärer och andra som ryms inom begreppet kultur och som får en att känna tyngden i kropp och själ. Och texterna om deras verk finns fortfarande att läsa på Arbetaren.se.  

Kommersialisering och kulturkanon

Är det någon som ens ägnar en tanke åt regeringens kulturkanon-satsning, så sent som 2025, i dag? I dag framstår den genom dimmorna som lagt sig över spektaklet än tydligare som en satsning på nationalistisk normkultur mitt i kommersialiseringen som pågått under 2000-talet. Vi ser hur kulturutövare som musiker, skådespelare, konstnärer och en och annan känd skribent tvingas kämpa i tv-kanalernas utslagstävlingar och bekännelselekar för att överleva. Det är effekterna av indragningar av kulturstöd nationellt och regionalt till fri och oberoende kulturskapande. Fasansfullt snabbt har kulturutövare skolats in i att det är upp till dem att söka sponsorer från privata donatorer. Vi ser också hur konsten därigenom backas upp av privata ”aktörer” som Handelshögskolan och Prinsessan Estelles kulturstiftelse, i ett slags kulturwashing som står mig upp i halsen. 

Tillsammans visar detta hur inte bara radikala högerkrafter, utan också den kapitalstyrda politiken, gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv. Vår räddning.

Jag vill tillägga att det inte bara handlar om ägande, utan också tillhörighet, växande och självförtroende i erkännande, utövning och överföring av det taktila hantverket. 

Jag har kanske lyckats ibland med att väcka intresse för människans skapande och behov av gemenskap i det, utanför kapitalets luriga spindelnät, men varje gestaltning av detta är en liten räka i en stor damm, som måste få leka med andra räkor och fiskar för att bli ett bärande ekosystem.

Och i så fall har jag gjort det tack vare medarbetare, arbetskamrater och läsare. Tack för hjälpen.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Joel Källgren bylinebild
Joel Kellgren är Arbetarens nya kulturredaktör. Foto: Mika Kastner Johnson

Han är Arbetarens nya kulturredaktör

Joel Kellgren blir Arbetarens nya kulturredaktör efter att Josephine Askegård gått i pension. ”Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor”, säger han.

Hej Joel! Välkommen till Arbetaren. Du är tidningens nya kulturredaktör. Vem är du och vart har du jobbat tidigare? 

– Stort tack! Jag är kulturjournalist boende i Göteborg. De senaste åren har jag arbetat i redaktionen för kulturtidskriften Ord&Bild samtidigt som jag varit verksam som litteraturkritiker i Aftonbladet, Sveriges Radio och Göteborgs-Posten. 

Vad har du för tidigare relation till Arbetaren? 

– Min relation till Arbetaren är både professionell och personlig kan man väl säga. Jag vikarierade en sväng som redaktör för tidningen 2024, och har under åren skrivit en del på frilansbasis. Men jag har läst Arbetaren hela mitt vuxna liv, i sena tonåren var den formerande för mig, inte minst då kultursidan. Vilket såklart gör att det känns extra roligt – och ansvarstyngt – att jobba som kulturredaktör på Arbetaren.  

Hur vill du forma tidningens kultursidor? 

– Jag vill både förvalta och vidareutveckla det arv av nyfiken frihetlighet som Arbetaren i allmännhet och min föregångare Josephine Askegård i synnerhet har stått för. Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor. Sen vill jag också rikta fokus mot kulturarbetares arbetsvillkor, vilket i sin tur flyter in i brännande frågor om AI, nedskärningar och en alltmer politiserad kulturpolitik i kulturkrigets kölvatten. 

Har du något särskilt du ser fram emot under hösten? 

– Just nu ser jag mest fram emot att arbeta med våra grymma frilansare, både nya och för tidningens läsare redan kända. Redaktionellt arbete är alltid kollektivt och sker i samklang med andra, tillsammans tror jag vi kan göra en kultursida att vara stolt över. 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan

Greta och Alexandra: Resan slutar – kampen fortsätter!

Vi har ett valresultat – men ingen regering – när det nu är dags att avsluta den här bloggen. 

I februari publicerades det första inlägget. Då skrev jag (det är Alexandra som skriver) att det just hade kommit en forskarvarning om att världen ”kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas.” Nu har en ny rapport just bedömt att fler än 450 000 människor kan dö till följd av den ökade värmen under de kommande fem månaderna och en annan att nästan alla de ”planetära gränserna” är passerade med råge. Det här – att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur det som forskare kallar för ”livets korridor” – har varit en av utgångspunkterna för vår resa och de samtal vi har haft med väljare och andra vi har mött. 

En annan har varit att vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall. Där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Från Vittangi till Ljungbyhed

Vår resa har gått från Vittangi i norr till Ljungbyhed i söder. Vi har varit i olika delar av Stockholm – Skärholmen, Karlaplan, Hallunda, Mariatorget, Hägersten. Besökt bland annat Gävle, Umeå, Vännäs, Murjek, Jokkmokk, Forshällan, Kiruna, Västerås, Örebro, Södertälje, Göteborg och Fagersta. Vid sidan av texterna här på bloggen har det blivit flera större väljarintervjuer och en del relaterade krönikor. Allt material finns samlat här, för den som skulle vilja läsa ikapp. 

I våra möten har många människor sagt samma sak: ”Det finns inget bra alternativ att rösta på.” 

Och det var faktiskt just den insikten som startade projektet från första början. Att Greta och jag båda två – utifrån våra roller som aktivist respektive journalist – betraktade hur det politiska samtalet präglades av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycktes finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövdes.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm i början av året.

Folkligt engagemang för något bättre

Och det är viktigt att påminna sig om att just detta – att stora samhällsförändringar är nödvändiga – inte är en åsikt utan något som följer av vetenskapliga slutsatser. Redan för åtta år sedan konstaterade FN:s klimatpanel IPCC att det krävdes ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen” för att möta klimatkrisen. Sverige har som ett rikt land, enligt FN:s klimatkonvention och Parisavtalet, en skyldighet att gå före i omställningen. Men vi har inte ens målsättningar för politiken som är i linje med vad som motsvarar en rättvis andel av omställningen. 

De svenska klimatmålen omfattar vare sig konsumtionsutsläpp, eller utsläpp från biobränslen. Sammanlagt saknas omkring två tredjedelar av svenskarnas utsläpp i de nationella klimatmålen. 

En annan sak som har återkommit många gånger längs vägen är folk som gör något. Människor som engagerar sig i stort och smått, som kämpar och går utanför sin bekvämlighetszon för att utmana det livsfarliga business as usual som just nu råder i samhället. Det här är vad vi har att ta med oss framöver – en påminnelse om att vi inte är siffror i storföretagens eller partiernas excelark. Utan att var och en av oss är eller har potential att vara en del av en rörelse mot något annat. Något bättre. 

Bloggen slutar här – men det kommer säkerligen en och annan ytterligare artikel kopplad till våra resor här på arbetaren.se och i magasinet. Hoppas också att vi ses på gator och torg framöver. Det här är bara början!

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Publicerad Uppdaterad