”Allmänt rättsmedvetande” är ett begrepp som är oerhört svårt att kvantifiera. Icke desto mindre är det ett begrepp som gång på gång används för att legitimera politiska beslut.
– Det finns en otålighet ute i det svenska samhället där man uppfattar att straffen för väldigt grova våldsbrott inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen, sade justitieminister Beatrice Ask, M, då regeringens proposition om skärpta straff för grova våldsbrott klubbades av riksdagen.
Regeringen hävdade aldrig att de högre straffnivåerna skulle ha några brottspreventiva effekter, något som de kriminologer utredarna konsulterat varit noga med att påpeka.
I stället motiverades straffskärpningen med moraliska skäl. Det handlade om att justera en skevhet – att straffsatserna inte harmonierade med allmänhetens syn på brottens allvar.
Det allmänna rättsmedvetandet vägleder dock inte regeringens arbete inom alla delar av den offentliga myndighetsutövningen. Om det skulle implementeras inom förvaltningsrätten skulle det kunna handla mer om rättigheter än repression.
Sjukförsäkringsreformen, med de utförsäkringar som rehabiliteringskedjan resulterat i, är impopulär eftersom den uppfattas som djupt orättvis.
Och sannolikt är det ytterst få som inte anser att Försäkringskassan gör en cynisk tolkning av regelverket då den nekar kvinnor sjukpenning för graviditetsrelaterade besvär med motiveringen att ”graviditet är inte en sjukdom”.
Såväl tingsrätt som hovrätt har slagit fast att myndigheten utsatte de berörda kvinnorna för könsdiskriminering i samband med beslutet.
Försäkringskassan svarar nu med att överklaga beslutet till Högsta domstolen. Förfarandet är i sig inget märkligt.
Om domstolarnas beslut ska bilda utgångspunkt för ny praxis är det rimligt att söka ett avgörande i så hög instans som möjligt.
Frågan är snarare varför myndigheten från början valde att neka kvinnorna sjukpenning. Och där står svaret att finna i politiska beslut.
Socialförsäkringsreformerna har lindats in i retorik om att minska det så kallade utanförskapet, men ett annat – mer traditionellt borgerligt – motiv har varit närvarande genom hela processen.
– Det kommer att resultera i att resurser frigörs och de kan vi använda till att sänka skatten för dem som har låga inkomster, sade numera petade socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrson, M, till SvD när de fasta tidsgränserna i försäkringen först föreslogs.
Snarare än att försöka återspegla det allmänna rättsmedvetandet använder regeringen – denna såväl som tidigare – myndigheter och deras maktutövning för att försöka påverka detsamma.
I trygghetssystemen är större fokus på individuellt ansvar och mindre på kollektiv omsorg en del av en borgerlig ideologi. Liksom strängare straff är det inom rättsväsendet.
För en myndighet, som dels har att rätta sig efter de politiska beslut som meddelas i nya lagar och regleringsbrev, dels har att applicera dessa på enskilda ärenden, har konsekvensen blivit att såväl enskilda som grupper kommit i kläm.
Och att försöken att justera myndighetsutövningen efter den hårdare ordningen uppfattats som – och av rättsliga instanser befunnits vara – diskriminerande.
