– Man är ju ingen Paulus på väg till Damaskus som plötsligt slås av en insikt, säger Christian Dahlgren med ett snett leende, bekvämt tillrättalagd i soffan.
Det finns tre viktiga beståndsdelar i hans nyfrälsning: omsadlandet från ledarskribent till kulturreporter, ett insidertips om ett hemligt politiskt samarbetsavtal och en socialdemokratisk kommunpolitiker vid namn Björn Fries.
Men vår historia börjar långt tidigare.
Året är 1969 och Christian Dahlgren föds in i det ”genomkonservativa villasamhället Kungsbacka”. Han har borgerligheten nedärvd i sin genetiska kod och får lära sig att Moderaterna är det enda rimliga partialternativet. I tonåren går han med i Muf. Han umgås bara med moderater.
Christian beskriver sig själv som ”oreflekterad moderat” fram till 20-årsåldern. Då stiftar han för första gången bekantskap med Folkpartiets Bengt Westerberg.
– På 1990-talet gick en kall vind genom Sverige, det var en oerhört otäck stämning med en främlingsfientlighet som gick att ta på. Då var det en person som stod upp mot rasismen på ett väldigt tydligt sätt, och det var Bengt Westerberg. Jag kände att han stod för en anständig borgerlig politik. Att vara moderat var oreflekterat, man föddes in i det. Men Bengt Westerberg var som en ljusgestalt i detta mörker. Det imponerade på mig och då kände jag att Folkpartiet var ett bra val.
1995 går Christian Dahlgren med i Luf och börjar jobba med politiken på heltid – som landstingspolitisk sekreterare i Blekinge – under studietiden i Växjö 1997. Han anställs också i valrörelsen 1998 och får bland annat i uppdrag att designa lokala kampanjaffischer, skriva debattartiklar och utforma Folkpartiets kampanjstrategi.
Efter valet får han dessutom en plats i utbildningsnämnden i Karlskrona kommun, dåvarande Nationalsocialistisk Fronts stora herresäte. Nämndens ordförande är Socialdemokraternas banerförare mot rasism, Björn Fries – då helt ovetande om att han långt senare ska komma att spela en betydligt mer avgörande roll i Christian Dahlgrens politiska konvertering.
– Det var nazister på gatorna och som liberal var man ensam bland de borgerliga partierna att kämpa mot främlingsfientlighet. Jag blev imponerad av Björns engagemang och vi lärde känna varandra bra under den tiden, minns Christian Dahlgren.
Han blir dock kortvarig i nämnden. Redan efter ett år känner han att sammanträden inte riktigt passar honom. Han vill fortsätta skriva.
Så får han en chans att vikariera som ledarskribent på Kristianstadsbladet genom liberalernas trainee-program, och tar den. Två månader senare går han vidare till VLT. Sedan är han på Gefle Dagblad i ett år. Därefter hamnar han på Smålandsposten för ett långtidsvikariat.
Men på grund av en tre månader lång lucka i schemat tvingas han söka ett sommarvikariat på moderata Borås Tidning 2003. Där blir han sedan kvar i över sex år.
Det är på BT som Christian Dahlgren blommar ut som ledarskribent och gör sig ett namn inom borgerliga ledarkretsar. Av folkpartister har han alltid betraktats som radikal med sitt kompromisslösa fokus på socialliberalism och välfärdspolitik, och lyckas också styra ”tokkonservativa” BT i en något mer liberal riktning.
Här är det dock viktigt att flika in att det är en fråga om nyanser – Christian Dahlgrens värsta fiende hade alltid varit socialismen, och konkret stod han betydligt närmare Moderaterna än Socialdemokraterna.
– Jag var ingen Che Guevara i Folkpartiet. Jag har jagat både sossarna och Vänsterpartiet med liv och lust. Jag hatade verkligen Vänsterpartiet. Det var hårda bandage alltså. Och som ledarskribent var man givetvis ännu hårdare, att banka på ingår ju i rollen. Man måste vara ball, förklarar han.
Men under den hårdhudade ytan börjar ett missnöje gro. Ett missnöje mot ett folkparti som slipat sina ideologiska kanter skarpa och som medvetet förträngt minnet av Bengt Westerberg.
Det går sakta upp för Christian Dahlgren att det mjuka Folkpartiet med liberala idéer om en stark välfärd som går hand i hand med frihet och en öppen marknadsekonomi, börjar bli ett minne blott.
– Efter Westerberg skulle FP göra upp med ”snällismen”. Jag har aldrig förstått vad det innebär. För om det är ”snällism” att ta kampen mot rasismen, att slåss för de handikappades rättigheter och att stå för en anständig välfärdsstat med hyfsade ersättningsnivåer… jag begriper inte det. Man blev väldigt enögd efter katastrofvalet 1994, säger han.
– Man utmålade skolan som på randen till den totala katastrofen, att man inte ens kan gå in i en skola utan att få en stilett stucken i magen. Och allt är sossarnas fel. Det är ju inte sant, men det är en väldigt enkel bild att sälja.
Samtidigt börjar han tröttna på den politiska opinionsjournalistiken. Året är 2006 och han vill prova något nytt. När en tjänst på BT:s kulturredaktion blir ledig – strax före valet, bör tilläggas – väljer Christian att söka den. Han får den. Det blir en viktig brytpunkt i hans liv.
– Då fick jag skriva riktig journalistik. Det kändes lite som att världen öppnade sig, jag fick andra influenser. Jag var oerhört trött på politiken och ledarjournalistiken. Som kulturreporter fick jag blomma ut, både som journalist och människa.
När sedan kulturchefen Stefan Eklund rekryteras till Svenska Dagbladet samtidigt som BT söker ”individuella lösningar” för att möta nedskärningskraven väljer Christian att lämna tidningen med avgångsvederlag.
Han flyttar tillbaka till Karlskrona och börjar frilansa som kulturskribent för lokaltidningen Östra Småland och som oberoende liberal krönikör på Sydöstran.
Han väljer även att gå tillbaka till Folkpartiet, med målsättningen att bli ”Karlskronas liberala kulturkofta” och ambitionen att erövra kulturnämndens ordförandepost. En kampanj han driver ”med sjunkande engagemang”.
När han sedan nås av ett tips från en avhoppad FP-kanslist om att det slutits ett hemligt samarbetsavtal inom Karlskronas regerande femklöver – M, FP, C, KD och MP – som innebär stöd från Sverigedemokraterna i avgörande frågor för att fälla Socialdemokraterna, får Christian Dahlgren nog.
– Folkpartiet har anpassat sig i debatten. Språktestet var en stor succé och nu har de fortsatt på det spåret. De kör med semifascistiska utspel. Man spelar väldigt tydligt på vissa slags stämningar. Det ska inte Folkpartiet syssla med, jag förstår inte detta. Det är ju emot allt vad partiet står för. Det som händer med Folkpartiet är väldigt otäckt.
I samma veva står det klart att Björn Fries, den forne kollegan i utbildningsnämnden, ska kandidera till riksdagen för Socialdemokraterna. Christian skickar ett sms och önskar honom lycka till. ”Vill du hjälpa mig?”, får han till svar. Christian funderar och inser att de båda kommit överens om i princip allt inom politiken, trots deras olika partitillhörigheter.
Christian Dahlgrens politiska konvertering är ett faktum.
Trots att han inofficiellt bytt block tog han i juli i år ett sex veckor långt vikariat på borgerliga Östgöta Correspondenten, Corren – som ledarskribent.
– Det var lite schizofrent. Jag behövde pengarna och tänkte att sex veckor är väl okej. Men jag såg det på ett väldigt distanserat sätt, jag betraktade mig själv som copywriter. Man är ju ett proffs, så det funkade. Jag trivdes bra på tidningen, trots att det inte var klockrent att vara ledarskribent.
Han blev erbjuden förlängning, men tackade nej. Sanningen har sakta börjat sjunka in – Christian Dahlgren är socialdemokrat. Och som nybliven socialdemokrat är hans yttersta mål att fälla regeringen och tvinga fram ett regimskifte.
– Att kunna bidra till en idéutveckling av socialdemokratin och ett nytt, modernt folkhem skulle vara spännande. Den här nuvarande politiken måste stoppas, den kommer bryta sönder vårt samhälle. En mandatperiod till blir olycklig.
På frågan om hur det känns på ett emotionellt plan att överge något man trott på under så lång tid och sälla sig till fienden svarar han med en axelryckning:
– Det är inte jag som har lämnat socialliberalismen, det är Folkpartiet som har gjort det. Att vara socialdemokrat känns lite konstigt och jag kommer säkert ses som en Quisling. Men om det är socialdemokrat jag är så är det väl socialdemokrat jag är.
