Inför första maj fick alla kämpande arbetare en glädjande present. Arbetsköparorganisationen Teknikföretagarna sade upp Industriavtalet. Avtalet har byggt på en djupt korporativ samverkan mellan fack och kapital. Nu öppnas möjligheterna att lokalt uppnå bättre villkor för arbetarkollektiv som håller ihop. Nu måste även statliga Medlingsinstitutet avskaffas.
Teknikföretagarnas syfte med att säga upp avtalet är svårt att tydligt utläsa. Kanske ser man LO:s industriförbund som så svaga att lönerna kan pressas ned ännu mer utan avtal. För industrin har avtalet inneburit både en försäkran mot strejker och dämpad löneutveckling. Samtidigt har parternas gemensamma syn i avtalet på att industrin måste vara löneledande låst fast främst kvinnodominerade branscher i låglönefällan. Utan avtalet står alla lönearbetare mer fria att tillsammans kunna ta strid för bättre villkor.
Under 70 och 80-talen ökade konflikterna inom industrin, både rena lönestrider och för att arbetare krävde makt över hur arbetet leddes och fördelades.
Svaret från oroade företagare och fackföreningspampar blev ett nytt huvudavtal, Industriavtalet, 1997. Det slöts mellan flera arbetsköparorganisationer och fackförbund, men med
Teknikföretagarna och dåvarande Metall som
viktigaste parter.
I svensk arbetsrätt har medlemmen i ett fack endast strejkrätt när organisationen saknar kollektivavtal. Regelverket i avtalet hindrade strejker genom att parterna var tvungna att försöka teckna ett nytt kollektivavtal innan det gamla löpt ut. Ifall ett nytt avtal inte hann tecknas hade parterna i avtalet ändå förbundit sig att förhandla inom en gemensam Industrikommitté som utsåg en ”opartisk” ordförande. Ordföranden hade befogenhet att agera medlare och stoppa stridsåtgärder även fast kollektivavtalet löpt ut.
Utbröt strejk trots fredsplikten var företaget och facket enligt avtalet förbjudet att förhandla om de strejkandes krav.
Det som börjar som frivilliga överenskommelser på arbetsmarknaden i avtal slutar ofta som tvingande lag. År 2000 inrättades myndigheten Medlingsinstitutet som har liknande befogenheter som Industrikommittén att skjuta upp stridsåtgärder. Men Medlingsinstitutet är inget frivilligt samarbetsorgan utan kan tvinga alla fackliga organisationer att stoppa stridsåtgärder och underkasta sig medling. Myndigheten har till
och med försökt angripa stridsåtgärder från fackföreningar utan kollektivavtal.
Så länge Industriavtalet funnits har dock Medlingsinstitutet inte utnyttjat sina tvångsbefogenheter i någon större utsträckning. Risken finns att Medlingsinstitutet nu kommer vilja spela en mer ledande roll och angripa varenda strejk som sker.
Men sammantaget är det positivt att Industriavtalet har dött! Nu kan arbetarinflytande i industrin bli verklighet och höjda löner på kvinnodominerade jobb. Om kampviljan finns lokalt för strejker utanför LO:s förbund eller inom fria fackföreningar.
Industriavtalets oönskade barn, Medlingsinstitutet, bör också läggas ner. Statlig tvångsmedling borde vara otänkbart för Vänsterpartiet och Socialdemokraternas rötter, men även för marknadsliberalerna i alliansen.
