Den helige Franciscus har återigen oombedd kommit på audiens till påve Innocentius, denna gång för att kräva rätten att predika evangeliet och kärleksbudskapet på folkets språk istället för det latin som ingen begriper. ”Det är på tiden att vi ordnar med en checkpoint här! Det måste bli ett slut med det här springet!” skriker Påven rasande till sitt imaginära vaktmanskap, till publikens igenkännande skrattsalvor. Poängen går knappast de palestinier som sitter i publiken på universitetet i Bir Zeit förbi.
– Politisk teater måste göras med humor. Vem orkar lyssna på någon som berättar om hur fruktansvärd världen är, om och om igen? Jag är redan här, förtryckt, förstörd! säger Mario Pirovano, skådespelaren som egenhändigt gestaltar såväl påve och helgon som vaktmanskap, vargar, bondemassor och borgerskap.
Italienaren Mario Pirovano befinner sig Palestina med sin egen översättning av Dario Fos monolog Franciscus – den heliga gycklaren. I Fos tappning är Franciscus av Assis, det kanske mest berömda av alla katolska helgon, en samhällsomstörtare. Han vandrar land och rike runt för att propagera ett radikalt budskap om fred och jämlikhet – betydligt mer engagerad i politiska frågor än i det kontemplerande av livet efter detta som man kanske förväntat sig. Men det är inte bara vad han säger som skiljer ut honom från andra heliga män; han kommunicerar med sin omvärld genom upptåg och spektakel, avsiktligt eller oavsiktligt farsartade. Som ofta i Dario Fos monologer fungerar karaktären mer som ett alter ego än en roll för skådespelaren. Var Mario Pirovano slutar och Franciscus börjar är inte särskilt tydligt, och det är knappast heller tanken. Allt efter sammanhanget formas såväl text som framträdande för att förmedla det underliggande budskapet.
– Man måste alltid nå publiken, det är det viktigaste, säger Pirovano. För att göra det får man ta till nästan vilka knep som helst. Om man inte kan kommunicera blir det ingen teater.
Nej, det är inte bara Franciscus som har svårt att förlika sig med det inåtblickande och kontemplativa. Att all bra teater är politisk, eller social som han föredrar att kalla det, teater är något Pirovano nämner närmast i förbigående, som en självklarhet. Så spenderade han också de första 30 åren av sitt liv i trygg förvissning om att teater hörde hemma en finkulturell sfär som han varken ville eller kunde få tillträde till. Allt förändrades när han, efter att ha arbetat sedan 14 års ålder, omväxlande som plåtslagare, städare och mentalvårdare, 1982 hade bosatt sig i London. Av en slump, kanske i ett anfall av hemlängtan, bestämde han sig för att gå och se Dario Fos Misterio Buffo, en monolog baserad på folkliga italienska scentraditioner, som gjorde ett tillfälligt gästspel i London, med författaren i huvudrollen. Även för en italienare som likt Pirovano inte hade mycket till övers för teater var Fo själv långt ifrån en okänd figur. Hans politiska utspel och ställningstaganden, inte sällan kopplade till den typiskt italienska autonoma vänstertraditionen, som i pjäsen Vi betalar inte! Vi betalar inte!, hade gett honom en position som Italiens kanske mest (ö) kände rabulist.
– Jag kommer ju från en arbetarklassfamilj, så det är klart att jag visste vem Dario var, vi visste att han stod på vår sida, säger Pirovano. Men teater hade jag aldrig brytt mig om! Jag trodde att teater måste vara gravallvarliga diskussioner om existensens meningslöshet. När en månad gått hade han sett Misterio Buffo 30 gånger och blivit personlig vän med Fo. När han blev inbjuden att följa med tillbaka till Italien för att arbeta som alltiallo på dennes teater i Milano bestämde han sig för att lämna sitt liv i London över en natt. Det skulle ta ytterligare tio år innan han vågade sig på att själv stå på en scen, men i dag har han etablerat sig som en av de främsta uttolkarna av Fos pjäser.
Pirovanos turné är långt ifrån det första mötet mellan Palestina och Dario Fos politiska burlesk. Redan i början av 1970-talet turnerade Fo runt Italien med sin pjäs Feda’iin (Frihetskämpar”) om den palestinska kampen, där rollerna spelades av palestinska gerillasoldater. Pjäserna The accidental death of an Anarchist och Misterio Buffo blev å sin sida bejublade succéer när de framfördes i Palestina i arabisk översättning under slutet av 70-talet.
Just 1970-talet var en tid av kris i det palestinska samhället. De övriga arabstaternas engagemang för den palestinska saken verkade vara på väg att mattas av. I takt med att hoppet om en befrielse genom utomstående makters försorg förbleknade blev behovet av att formulera en egen nationell identitet och kultur, som en grund för motståndet mot ockupationen allt mer påtagligt. Samtidigt hade en ny våg av teater uppstått i Palestina som som skulle komma att spela en framträdande roll i detta arbete. Teatergrupper som al-Balalin (Ballongerna) och al-Hakawati (Historieberättarna) hade börjat utveckla en folklig palestinsk-arabisk teater som skulle kunna tala direkt till publiken och fungera som ett forum för sociala och politiska frågor. Intressant nog så liknade deras metoder de som Dario Fo använt sig av två decennier tidigare i Italien: i centrum stod ett återknytande och återupplivande av traditionella former för teater och historieberättande.
Även om dessa grupper är upplösta sedan länge innebar de startskottet för en tradition som fortfarande är vid liv. Några dagar efter Mario Pirovanos framträdande på Bir Zeit går jag till teatern al-Qasaba närliggande Ramallah. Där framför den tidigare al-Hakawati-medlemmen Iman Aoun, pjäsen Ana al-Quds (Jag är Jerusalem) som återberättar staden Jerusalems historia av ockupationer och främmande dominans.
Blandat med beskrivningar av massakrer och ockupationer finns farsartade partier där stadens relation till sina erövrare iscensätts som en serie synnerligen olyckliga och förvirrade äktenskap. ”Vem är det här personen? Jag är trött på att vakna upp med främlingar i mitt sovrum!” utbrister Aoun vid ett tillfälle. Det är inte utan att jag kommer att tänka på några ord några ord av Mario Pirovano:
– När jag går på teater vill jag höra, på ett ödmjukt, satiriskt sätt, om hur samhället omkring mig skapas. Jag vill se teater som får mig att bli politiskt medveten, genom glädje och skratt.
