På 1970-talet växte en rörelse för demokratisering fram inom lärarfacket Sindicato de los trabajadores de la Educación, SNTE. Lärarna kämpade mot facklig korruption lokalt och nationellt, men det var bara i delstaten Oaxaca man tog hem segern och kunde skapa en ny demokratisk facklig struktur.
Sektion 22 som SNTE-avdelningen
i Oaxaca kallas har sedan demokratiseringen 1980 genomfört en mängd stora mobiliseringar och vunnit gehör för många av sina krav bland annat gällande löner och pensionsålder. Dalia Cerna López har varit aktiv i lärarfacket sedan i slutet av 1980-talet. Hon berättar för Arbetaren Zenit om demokratiseringen, den pågående kampen gentemot delstatsregeringen och hennes erfarenheter från revolten 2006 mot guvenören Ulises Ruiz. Då var López invald i fackets verkställande kommitté, och deltog vid barrikaderna där man höll ställning gentemot poliser och beväpnade anhängare till guvernörens parti PRI.
Hur lyckades lärarna i Oaxaca uppnå en demokratisering av SNTE på delstats-nivå?
– Dessa framgångar kostade oss mycket i form av stora mobiliseringar där i princip alla lärare deltog och flera kamrater mördades. Det som skilde vår mobilisering mot den i andra delar av landet var strukturen på organiseringen. Vi började med en kampanj gentemot hela vår bas och inte med fokus på ledningen. På detta sätt skapades nätverk mellan lärarna och man började genomföra lokala möten på skolorna.
– Kampen var sorgligt nog först och främst en kamp mot vår egen ledning. Först efter vi vunnit den kunde vi sikta mot arbetsköparna. Det har sedan dess funnits grupper av opportunister som försökt få personlig gagn av kampen, men basen har fortsatt att hålla igång kampen. Därför verkar det som själva strukturen har kunnat korrigera felstegen.
Demokratiseringen innebar att Sektion 22 blivit ett av de mest stridbara facken i Mexiko. Förutom manifestationer och strejker använder ni ofta vägblockader. Hur fungerar det?
– Nu hålls det vägblockader ungefär var tredje dag, men många av oss vet att vi med dessa blockader varken skadar delstatsregeringen eller oligarkin som styr ekonomin. Vi behöver hitta andra metoder som inte skadar folket. En bonde eller byggnadsarbetare som inte kommer fram till jobbet på grund av vår vägblockad förlorar en dagslön. Vi får betalt även om vi blockerar eller strejkar. Det är bara ett fåtal gånger som delstatsregeringen tagit lönen ifrån oss. Under strejken år 2006 betalade de oss inte på fem månader, men efteråt betalade de ut lönen retroaktivt.
– Det vi glömmer är de möjligheter som utbildning ger. Om vi vill skada delstats-regeringen ska vi utbilda medvetna elever. Med ett äkta engagemang kan vi organisera oss för att ena samhället genom skolan. Då kan vi kräva förbättringar tillsammans med eleverna och föräldrarna, och då måste
delstatsregeringen ge med sig.
I kommersiell media hörs det ofta en hård kritik mot hur lärarna utför sitt arbete. Hur ser lärarna själva på sitt yrke?
– Numera är många av oss lärare bara tjänstemän. Vi springer in klockan åtta och går prick klockan ett. Det beror på att lärarutbildningen har förändrats och att många blivit lärare för att de fått platsen av sina föräldrar när dessa pensionerat sig. Det är en rättighet vi har kämpat oss till att lärare som pensionerar sig får lämna över platsen till en familjemedlem. Som ofta varken har utbildning eller kall att jobba som lärare.
– Vi pratar inte om ett jobb som man kan göra snabbt, utan om människors bildning. Frågan är om man bara lär ut att två plus två är lika med fyra, eller om man får eleverna att fråga sig vilken värld de lever i. Vi såg det som en vinst när vi fick den här rättigheten. Ekonomiskt sett är det en vinst för lärarnas familjer, men vi måste fråga oss om det är en vinst för våra elever och för vårt samhälle.
Vilket var fackets roll inför upproret år 2006?
– Vår mobilisering började som vanligt
i maj med inlämnandet av våra ekonomiska, politiska och sociala förhandlingskrav, men delstatsregeringen vägrade svara. Revisionen av våra löner sker alltid i maj, vi sökte en löneökning till samma nivå som gäller
i andra delar av landet, men fick inget svar. Den 22 maj reste cirka 20 000 lärare ett protestläger med vilket vi ockuperade de centrala delarna av delstatshuvudstaden.
– På natten den 14 juni attackerade polisen lägret brutalt. Vi som sprang klarade oss, de som stannade blev misshandlade. Polisen sköt tårgasgranater och det påverkade även alla boende i centrum då deras hus fylldes med gas. Efter så många år med mobiliseringar då vi tagit över centrum var många trötta på oss, speciellt affärsinne-havarna, men efter attacken var de flesta solidariska. Boende i centrum och affärsinnehavare gav oss Coca-Cola eller vinäger för att tvätta bort tårgasen ur ögonen.
Hur förhöll sig facket till den sociala rörelsen som växte fram?
– Vi var splittrade för inom vårt yrke är det många som inte ser sig som en del av folket, så de undrade varför vi skulle vara med i en folklig rörelse. De kämpar bara för bättre löner och egna privilegier. Andra från vänsterorganisationer inom facket sade att: ”Detta är tid för revolution, Oaxaca ska nu bli socialistiskt”. Vi insåg att vi som fack-förening aldrig kunde vara ledare för en mobilisering av den skalan. Det som enade oss på delstatsmötena om att gå vidare i den sociala rörelsen var repressionen mot oss. Många av oss trodde att om vi inte skulle fortsätta skulle guvernören krossa oss.
– Jag hade flera häktningsorder mot mig och likaså många andra kamrater. Både delstatsregeringen och SNTE:s nationella ledning försökte splittra vår sektion, men vi fortsatte kampen och de klarade därmed inte att splittra oss.
Varifrån kom ert mod att bemöta repressionen?
– Dagen efter attacken mot protestlägret hade min grupp ansvar för en del av återuppbyggnaden, vi hade inte sovit, vi hade inte ätit, vi var jättetrötta, ledsna och stressade. Då kom en gammal man barfota med en stor säck på ryggen. Han kom åt vårt håll och sade: ”Jag ser hur delstatsregeringen agerar och jag har ingen möjlighet att hjälpa er med mat, men jag har tagit med mig något till er som jag hoppas ni kan försvara er med”. Han tömde säcken som visade sig vara fylld med sten och sa: ”Detta är allt jag kan ge er och jag vill säga er att ni ska fortsätta göra motstånd och fortsätta kämpa för oss”.
– Jag har aldrig sett denne gamling mer, men jag tänker ofta på honom. Det var en händelse som gav mig kraft. Men rädslan var stor då många av oss aldrig hade blivit utsatta för våld tidigare. Nu mördades en av mina vänner 20 meter ifrån mig, och jag blev vid samma tillfälle skjuten i benet. Många drog sig tillbaka av rädsla, men andra vaknade upp när polisen skadade folk och blev arga som om de skadats själva.
– Känslan av att det inte kan vara så här, att vi måste söka rättvisa, är det som då driver en att gå vidare. Man tänker: ”Okej här kommer döden, men med värdighet, jag vill inte dö som en fegis”. Man gör sig beredd för att möta döden, men måste fortsätta framåt och försöker hitta en bra utväg.
