Under sin presidentvalskampanj lovade Obama att satsa på trupper i Afghanistan och det är precis vad han nu har gjort. Obama leder en amerikansk diplomatisk ”charmoffensiv” som riktar sig både mot Europa och resten av världen. Förutom Afghanistan specifikt syftar den också till att stärka legitimiteten för nya former av imperialism och nykolonial militarism. Obama har varit skicklig på att knyta stormakterna närmare varandra och samtidigt att tysta ner alla kritiska röster. I Sverige är också kritiken mer lågmäld mot USA:s nuvarande utrikespolitik än under George W Bush.
Bushregimens kompromisslösa hållning med ett USA som agerade på egen hand var antagligen, redan från början, en dödsdömd strategi. USA behöver och vill ha sina allierade, detta gäller i Afghanistan så väl som inom andra områden. En del kapitalister tjänade naturligtvis grova pengar på ”kriget mot terrorismen” och Irakkriget, men andra var trötta på Bushregimens alla misslyckanden. Detta var antagligen en viktig faktor till varför Obamas presidentvalskampanj är den som har fått mest pengar från Wall Street någonsin.
Att Obama-administrationen väljer att fokusera på Afghani-stankonflikten måste ses i ljuset av att denna konflikt redan under Bush sågs som ”det goda kriget” i jämförelse med Irak. Amerikanska liberaler och många européer menar att både ändamålen och medlen för krig i Afghanistan var mer berättigade. Även under Bushperioden kämpade svenska trupper indirekt sida vid sida med de amerikanska i Afghanistan.
Obama vet att ”fredsbevarande” låter mjukare och rättvisare än ”kamp mot terrorismen” eller ”korståg”. De retoriska förskjutningarna är viktiga för att stärka den egna trovärdigheten, men bakom dessa rökridåer döljer sig fortfarande en brutal imperialism. Fredsrörelsen i USA har med Obamas maktövertagande fått sig en rejäl törn, men även på andra håll har tidigare högljutt kritiska röster tystnat. Det är detta som gör Barack Obama farlig.
Att Obama tilldelades Nobels fredspris visar att den amerikanska charmoffensiven har lyckats. Människor har också börjat uppfatta ord som krig och fred på ett nytt sätt. Presidenten passade på att tala om det militära våldets nödvändighet under utdelningsceremonin i Oslo. Vad är det Obama har åstadkommit för fred hittills egentligen? Förutom att drastiskt öka truppnärvaron i Afghanistan har han bland annat ökat närvaron i Colombia, lagt ut ockupationen av Irak på entreprenad och öppnat en ny front i Jemen (se Arbetaren nr 3/2010).
Den slovenske filosofen Slavoj Zizek har varnat för att Obama riskerar att bli den mest framgångsrike konservativa amerikanske presidenten genom tiderna. Låt oss hoppas att han inte får rätt, men med de stämningar som finns i bland annat Sverige finns en uppenbar risk för det. Barack Obamas böcker har sålt som smör i Sverige och svenska polititiker från höger till vänster tävlar om vem som kan hylla honom mest. Genom att Sverige skickar trupper till Afghanistan sluter den svenska försvarsmakten redan upp bakom Obama.
USA:s policy i Mellanöstern har, sedan tidigt 1980-tal, varit att försvara sina intressen med militärt våld när man finner att så är nödvändigt. Problemet med krigspolitiken ligger djupare än enskilda personer som Bush eller Obama, men den senaste charm-offensiven är ett tecken på att många i USA:s ledning insett att de äldre formerna av imperialistiska strategier blivit mindre gångbara. I dag tenderar alla de konflikter som USA:s försvarsmakt direkt deltar i att röra sig i en gråzon mellan krig och fred. Den amerikanska försvarsmakten arbetar aktivt med att låta militära operationer kroka i och förstärka politisk och militär dominans. De militära och ”humanitära” insatserna flyter ihop och blir ofta svåra att skilja åt, se bara senast i Haiti. Detta är helt i linje med Obamas förtäckta imperialism.
I den stora demonstrationen under klimattoppmötet i Köpenhamn vajade en banderoll med texten ”Obama take your head out of the Bush” i myllret. Budskapet hade kunnat gälla krigen så väl som klimatet. Den gamle romerske historikern Tacticus sade för 2000 år sedan: ”De ställer till med slakt och kallar det fred”. Budskapet gäller idag så väl som under Romarriket.
Folkrätten har under hela 1900-talet förvridits så att de starkare kunnat utnyttja den mot de svagare. George W Bush, Barack Obama eller Tony Blair kommer sannolikt inte att fällas för brott mot folkrätten på grund av sina krigsförbrytelser. Obama framställs som en frälsargestalt som står upp för mänskliga rättigheter, när han i själva verket ägnar sig åt imperialistiska krig.
I stället för att räkna de brott mot mänskliga rättigheter som USA gör sig skyldigt till så måste vi protestera mot den imperialistiska politiken. Som det är nu dansar Sverige och Europa efter Obamas pipa. Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan! Ta upp kampen mot ”kriget mot terrorismen”!
