Sysselsättningen ökar. I DN den 22/1 kunde alla stockholmare läsa att det bara blir bättre och att man nu är på väg bort från krisen. Trots detta fortsätter den höga arbetslösheten vara ett problem som behöver lösas, här och nu. Men i och med en stundande avtalsrörelse är frågan alltmer aktuell: vilka arbeten är det vi får när sysselsättningen ökar?
Arbetsmiljön påverkar oss 24 timmar om dygnet. Den färgar våra relationer på arbetet och utanför. Den påverkar våra möjligheter till att ha en meningsfull fritid. Kommer du hem från jobbet och går på knäna går all tid åt att ta igen dig tills du ska tillbaka till jobbet. Du får ingen möjlighet att göra någonting för bara dig. Fritiden är idag det enda som kan hindra oss från att helt gå under och en förutsättning för att orka förändra vår situation. Fritiden påverkas även av hur mycket oavlönat arbete, som hushållsarbete, vi måste utföra och kvinnor drar oftast det kortaste strået. Tyvärr är det här en fråga som helt har försvunnit från den offentliga feministiska debatten.
Förändringarna inom arbetslivet till fler tim- och visstidsanställningar och till den så kallade ”just in time”-produktionen har inneburit större flexibilitet för arbetsgivarna, men högre produktivitetskrav och större osäkerhet för arbetarna. Kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män och har oftare osäkra anställningar, oregelbundna arbetstider och är överrepresenterade inom slitiga arbeten inom offentlig sektor.
Stress och psykisk ohälsa är idag utbredd. Tillståndet att vara sjuk har inte förändrats bara för att sjukskrivningsreglerna har blivit hårdare. En av de bidragande faktorerna till kvinnors ohälsa är dubbelarbetet. Kvinnor, som lever med en man, tar än idag det största ansvaret för det oavlönade hushållsarbetet. Till skillnad mot männen de lever med får de ofta en ökad istället för minskad stressnivå när den avlönade arbetsdagen är slut. Arbetet fortsätter nämligen när de kommer hem.
När offentlig vård och omsorg, som äldreomsorg och dagis, skärs ner drabbar det därför kvinnor på flera sätt. Det som kvinnorörelsen kämpade sig till under sjuttiotalet i form av kollektiva, avlönade lösningar på de traditionella kvinnosysslorna utförs återigen oavlönat. Fler blir arbetslösa, eller får gå ner i tid och bli mer beroende av den de lever med. På arbetsplatsen leder nedskärningarna till ökad stress och arbetsbörda samtidigt som kvinnors ansvar för sina barn, föräldrar och hushållet ökar. Följden blir dubbel stress.
De flesta människor, i synnerhet de som drabbas värst försöker mest få vardagen att gå ihop rent ekonomiskt. Vid sidan av detta har jämställdhet börjat (i bästa fall) enbart innebära fler kvinnor i företagsstyrelser och förändrade normer. Men feminismen måste även ställa krav på det materiella planet.
En orsak till att kvinnor har det materiellt sämre är att det fortfarande finns en föreställning om att mannens inkomst är den som familjens ekonomi vilar på, att kvinnors arbete är ett kall eller en sidosyssla till att ta hand om familjen. En annan orsak är att vi fortfarande lever med bilden av ”den tärande sektorn”. Arbetet som utförs i offentlig sektor anses inte vara produktivt, därmed är det mindre värt. Det finns en historisk koppling till att de offentliga yrkena som vård, skola och omsorg inte har fått status som produktiva. Det har funnits ett intresse hos såväl männen som kapitalet att hålla nere lönerna i dessa yrken och på så vis ha billig arbetskraft i företagen och gratis i hemmet.
I år kommer många viktiga beslut för framtiden att tas. Valet avgör om eller hur snabbt vi vill fortsätta utförsäljningarna och avtalsrörelsen hur mycket fackföreningarna accepterar osäkra arbeten och andra försämringar. Inget är hugget i sten och det kommer både nya avtalsrörelser och valår. Säkert är att varken ett val eller ett års avtalsskrivande kan förändra den akuta situationen helt. Det enda vi kan göra är att sätta en sten i rullning, på rätt väg. Osäkra anställningar, slitiga offentliga yrken och alltfler privatiseringar försämrar livet oerhört mycket för arbetare i allmänhet och kvinnor i synnerhet.
Det är nu vi kan sätta ned foten och inte acceptera vilka avtal som helst, eller vilken politik som helst. Omsorgs- och serviceyrkena behöver markant förbättrad arbetsmiljö och den offentliga sektorn behöver utökas och prioriteras. Om arbetsförhållandet och lönerna ökar i offentligheten kommer det bli en bättre fördelning mellan män och kvinnor i personalen. Luckorna i Lagen om anställningsskydd, LAS, behöver täppas till och avtal om tillfälliga anställningar sluta accepteras om de inte är på arbetarnas egna villkor. Utöver dessa arbetsplatsrelaterade frågor behöver det oavlönade arbetet lösas kollektivt. Kampen om fritiden är än idag den största politiska frågan, den största feministiska likaså.
