Rödvin i mungiporna, ständigt rökande, klirr av vichyvattenflaskor i väskan, som troligen också innehåller små burkar med valium. ”Men vi måste ta det från början, Sonja.” När Sonja Åkesson, född 1926, tigger och ber om att få gå på läroverket i Visby undrar hennes pappa vad flickor ska med utbildning till. Men vad ska hon bli då? Växeltelefonist? Slakteribiträde? Sjuksköterska, trallala? Gift ska hon i alla fall bli, flera gånger om. Den som inte lyckas ta sig ned från glasberget före sin 21-årsdag hamnar där permanent. Medan den som i vit slöja, frenetiskt leende, lovar att ”älska i nöd, om du har lust”, som bekant ofta blir vit mans slav. En hustru som diska sås, koka lort, sköta grums, fast dikten spränger fram ur henne.
Agneta Elers-Jarleman har med Sonjas ansikte skrivit ett liv som präglas av lika delar hopp, energi och desperation – när inte den allsmäktiga sorgen fullständigt tar över handlingsutrymmet. Sällan tidigare har önskan om ”En varm kofta/ att trä på de isande tankarna” framträtt i sådan skärpa. Skådespelaren Mirja Burlin, även aktuell som Åsa i Mig äger ingen på Teater Västmanland, låter förtvivlan tränga igenom även i tramsiga partier av lek och verklighetsflykt. Verken, dikterna, vävs in i livsberättelsen och framförs tonsatta av Burlin, som kastar sig skickligt och storögt mellan något som liknar drastisk kabaré och de små gesternas spel, fint sekonderad av jazzpianisten och medspelaren Fabian Kallerdahl. Utan att alls vilja försaka bilden av hemmafrun Sonja med de tunga matkassarna, på väg uppför backen mot det kvävande hemmet, kan man ändå fråga sig vad denna biografiska skildring egentligen tillför. Den stora rikedomen med Sonjas ansikte är i stället den sceniska gestaltningen av Åkessons poesi, där Mirja Burlin på ett helt nytt sätt visar den stora och angelägna konstnär som är Sonja Åkesson.
Sonjas ansikte
– monolog om Sonja Åkesson
av Agneta Elers-Jarleman
med Mirja Burlin och Fabian Kallerdahl. Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm.
