På klimatmagasinet Effekts hemsida ifrågasätter David Jonstad, under rubriken ”Storma klimatmötet?”, nätverket Climate Justice Action. Han menar att ”det kommer bli konflikt mellan olika typer av demonstranter” i valet av metoder inför FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn. Artikeln kommer inte som en överraskning. Distanseringen från de radikala, autonoma eller ”olydiga” känns igen från otaliga politiska sammanhang där människor samlas för att bygga breda allianser. Vi har sett det i solidaritetsrörelsen med palestinierna och i antirasistiska nätverk. ”På ena sidan en mindre grupp aktivister som oftast kör sitt eget race, inte räds fysisk konfrontation och som står för en mer kompromisslös linje. På andra sidan den politiskt spretiga men större samlingen av aktivister som är inställda på mer ickekonfrontativa demonstrationer och protester”, skriver Jonstad. På Arbetarens klimatblogg formulerar han i inlägget ”Klyfta i klimatrörelsen” från slutet av augusti skillnaden mellan de två lägren som att anarkisterna inom klimatrörelsen vänder sig mot ”lösningar som förhandlas fram av dagens nationalstater, lösningar som innehåller marknadselement eller som på annat sätt utgår från dagens verklighet” och den andra sidan som ”utgörs av alla oss andra vilket innebär ett betydligt bredare register av idéer.” Det är angeläget att bemöta den här uppdelningen, som inte bara är onödig utan även kontraproduktiv. Det finns en föreställning om att det skulle gå att bygga den ultimata, brett förankrade och kraftfulla folkrörelsen, bara man kan hålla rent i leden från de stökiga eller våldsamma aktivisterna. Det är bara att se till debatten som följde på ”Stoppa matchen!” i Malmö i våras eller på Göteborgsprotesterna 2001. Jag hoppas vi kan lämna den här skendebatten och överbrygga de föreställda klyftorna för att i stället fokusera på strategier och metoder som blir effektiva och tar oss vidare.
Varför driver David Jonstad den här linjen? Det enkla svaret är: För att han kan. Liksom vi andra som lever i det rika Nord, är han privilegierad nog att kunna ägna sig åt pseudodebatter när frågan om klimatförändringarna för många människor redan nu handlar om liv eller död. Jonstad skriver att ”de människor som har störst behov av klimaträttvisa, världens fattiga, inte lär känna sig särskilt behjälpta av en våldsam stormning av klimatmötet”.
Men vem i Bangladesh bryr sig om ifall några skyltfönster krossas i Köpenhamn? Och vem bryr sig om en städad demonstration om inte COP15 tar intryck av våra krav och omsätter dem i avtal? Claudia Gimena Roa från Fundaexpresion, en lantbruksskola för agrarekologi och en sammanslutning av bönderna i Santander i Colombia, får i mobiliseringstidningen Our Climate Is Not Your Business frågan hur FN:s ramkonvention för klimatförändringar, påverkar deras situation. ”Även om klimatförändringarna är det centrala temat, så utgör de så kallade marknadsmekanismerna och teknologiska lösningarna som omsätts i Syd lika mycket ett hot som klimatkatastrofen själv”, är hennes svar.
Risken med fraktionsstrider och positioneringar inom den framväxande klimatrörelsen, är att vi förlorar det egentliga målet ur sikte. Så länge våra ansträngningar går ut på att distansera oss från varandras aktionsformer kanske vi kan samla PK-poäng i de egna leden, men frågan är om vi kommer att kunna stoppa klimatförändringarna i tid. Vi har ett antal år på oss att hindra uppvärmningen från att bli självgående och eskalera. Vem tjänar på ett ställningskrig över metodfrågor? Inte är det vi. Och inte fan är det människorna i Syd. Varken en välordnad demonstration eller en våldsam kravall i Köpenhamn är tillräcklig för att förhindra en klimatkatastrof. Jonstad förespråkar ”en klimatrörelse som genom mäktiga icke-vålds-protester” kan ”bli startskottet för en ny process där kriterierna för ett nytt klimatavtal i högre grad präglas av just social rättvisa”. Den 12 december planeras en bred och folklig demonstration, men det är osannolikt att den som enskilt initiativ kommer att utgöra det efterlängtade ”startskottet”. Precis som Climate Justice Actions konfrontativa ickevåldsaktion den 16 december har den däremot sin plats i det kalejdoskop av aktioner som förbereds av olika nätverk och grupper.
Vi måste bygga upp en seriös motmakt som tvingar fram de nödvändiga radikala förändringarna. Jonstad beskrev det så träffande i en artikel i Arbetaren för några år sedan. Lösningen på detta gigantiska problem ”… kommer att stå i direkt konflikt med de mäktigaste delarna av kapitalet”. Det är den konflikten det handlar om, inte den ”mellan olika typer av demonstranter”. Utgår vi ifrån de förenklade mallarna, där bra är lika med fredlig, lydig, öppen och symbolisk medan dålig är lika med konfrontativ, olydig, dold och direkt så förblir vårt motstånd splittrat och ineffektivt. Diskussionen borde handla om hur vi förhindrar en klimatkatastrof, och protesterna i Köpenhamn kan vara ett led i detta. Eller ett inlägg i den skendebatt som handlar om de måttfulla kontra de autonoma.
Kommer massorna att strömma till Köpenhamn bara vi kan försäkra dem om att ingen kommer att ta till direkta aktioner, blockader eller fönsterkrossning? Även om vi är aldrig så lydiga och ropar måttfulla slagord långt ifrån händelsernas centrum så kommer massorna att utebli. Och varför då? För att en sådan demonstration inte fyller någon annan funktion än att vi kan stilla våra samveten och bocka av ännu en välavvägd protest. Men människor går inte ut på gatorna om de anser det vara verkningslöst. Allt för ofta har det visat sig att våra demonstrationer i sig inte har någon verkan. De stora antikrigsdemonstrationerna 2003 var lyckade sett till antalet deltagare, men uppnådde inte det uttalade målet att förhindra kriget. Asylkampanjen 2005 samlade tusentals människor, allt från kyrkor till antifascister under samma paraply, men lyckades heller inte uppnå sitt mål: en generell amnesti för gömda flyktingar. Det finns ingen poäng att hoppas på något som inte kommer att hända, inte heller att spela på folks hopp.
I stället får vi bli pragmatiska och planera för hur vi ska föra kampen för att den ska ge önskat resultat. Ska vi bli en bred och kraftfull klimatrörelse så räcker det inte med att sätta upp ambitiösa mål, vi måste utveckla effektiva metoder för att uppnå dem också.
Bo Myre (pseudonym),
för Embryokollektivet
En längre version av texten
finns på anarkisterna.com
