Bokcirklar har blivit något av en folkrörelse på senare år. Människor träffas regelbundet för att diskutera en roman de håller på och läser. Idén är i sig knappast ny. Folkrörelsernas studiecirklar byggde och bygger på samma princip: lära genom att lära av varandra. Var och en som deltar i en sådan cirkel märker snart hur annorlunda läsningen blir av en roman.
Under hösten har jag suttit med i P1 Kulturradions litterära bokcirkel och läst Thomas Manns Buddenbrooks. Övriga medverkande var skådespelaren Jonas Karlsson och författaren
Helena Henschen. Buddenbrooks är en 660-sidig släktkrönika från Tysklands 1800-tal där en burgen köpmannafamilj i Lübeck står i centrum från sin uppgång till sitt förfall. Ett myller av människor, ja, men samtidigt är alla också fångna i Manns övre medelklassblick: sofistikerad, men också klassmässigt sorterande och isande ointresserad av de understa i samhället. Romanen kom i början av förra seklet, gav till slut Mann ett Nobelpris. Men den
smakade rätt mycket av nutid, inte minst när han beskrev den gamla tidens tjänarsamhälle som numera tycks återvända.
Men jag måste säga att det var rent märkvärdigt givande att läsa denna tegelsten på det där kollektiva sättet. Hade jag fått i uppgift att ensam recensera den hade jag antagligen efter att ha kommit en bit in i boken bestämt mig för något visst perspektiv, någon viss vinkel på berättelsen. Och stannat tryggt där. Till varje möte – det var fyra möten – kom jag visserligen med just en sådan vinkel, men det som då inträffade var att den omedelbart blev relativiserad: de andra såg det på ett annat sätt. Detsamma gällde säkert de andras läsning: deras vinklar förändrades.
Att komma till dessa möten och tala om romanen innan man läst den i sin helhet kastar ett besynnerligt ljus över texten: det man ännu inte vet om hur det ska gå bestrålar det man just läst, gör det mer osäkert vart allt är på väg. Gestalterna blir mer levande när man fångar dem och försöker förstå dem innan författaren är färdig med dem. Det som inträffar är att de då kliver ut i livet självt. Varje levande människa jag ser omkring mig och som jag förhåller mig till är ju bara en liten bit (om det är ett barn) eller halvvägs (om personen är medelålders) kommen i livet: Allt det kommandes ovisshet finns antagligen med i bakhuvudet när jag förhåller mig till människor omkring mig.
Vem vet, kanske är det det som gör att romangestalter så ofta dör när böckerna är utlästa, för då har de levt klart. Att läsa en berättelse litet i taget gör berättelsens gestalter vidunderligt levande.
Litteraturen har under så lång tid nu reducerats till en händelse i ens privata universum: Jag läser en författares bok. Vad händer när ett vi läser samma bok? Och vad händer när ett vi läser delar av en bok utan att känna till helheten? Svar: Du förundras.

