Jag stod och diskade på min sons daghem när mobiltelefonen ringde. En chockad kamrat var i andra änden. Hon sade att Björn var död, att han hade mördats av nazister. Det hon sade lät fullständigt befängt: Hallå!? Vi är i Sverige, det är hösten 1999 och hon talade om Björn Söderberg? Den medelålders, i skjorta – och kavajklädde man som med pekfingret i stadgehäftet höll ordning på oss på fackmötena?
Jag ska berätta för er om Björn Söderberg. Jag var inte en nära vän. Vi umgicks aldrig utanför det fackliga. Det finns många andra som kan beskriva honom bättre som son, bror, vän, arbetskamrat eller medspelare i rugbylaget. Jag ska berätta för er om den Björn jag kände och såg upp till som ung facklig aktivist i Stockholms LS av SAC under 1990-talet.
Jag minns så väl mitt första möte med Björn. Jag var på väg till mitt första LS-möte i Stockholm. På den tiden hölls mötena i lunchrummet, högst upp i SAC-huset på Sveavägen. Jag var ny i stan och i den syndikalistiska rörelsen. Kände mig vilsen och nervös när jag letade mig fram till rätt adress och klämde mig in i den trånga hissen. I den stod redan en äldre herre (jag var 20 och betraktade alla över 30 som obegripligt gamla). Han granskade mig under tystnad med sträng blick från topp till tå. Hissen skakade sakta uppåt. När den äntligen stannat och vi trixat oss ur den sträckte han fram näven och sade:
– Vi ska väl på samma möte? Jag heter Björn, välkommen!
Sådan var Björn; granskande, men samtidigt rak och välkomnande. Jag tror att den där framsträckta handen starkt bidrog till att jag kom att bli en flitig deltagare i våra LS-möten och kom att ägna en stor del av min tid och mitt engagemang i SAC.
Björn var alltid närvarande. Han intog gärna en roll som ordningsman vid möten. Blev han inte vald som mötesordförande var han ändå en av dem som borgade för välfungerande och demokratiska möten. Han kunde det där med mötesformalia och hade alltid stadgehäftet nära till hands. I klädstil och beteende hade han något lite torrt läraraktigt över sig. Han såg kanske lite sträng ut och höll distans. Jag tror inte han var med hos oss för att nära några egna sociala behov. I grunden var han dock alltid mycket vänlig – också mot en ung okänd och oprövad kamrat som den jag var där i hissen.
En slående egenskap hos Björn var den extrema principfastheten. Rätt skulle vara rätt. Aldrig att man kunde beslå honom med att agera i egenintresse. Sade Björn att det var på ett visst sätt fick man alltid känslan av att det antagligen stämde. Han gillade dessutom att debattera. Ibland fick man känslan av att han kastade in en tändsticka i ett brännbart diskussionsämne, bara för att få se känslorna flamma upp. Att då inta en skiljande åsikt innebar en verklig utmaning. Man var tvungen att ha väl underbyggda argument. Björn var dock alltid extremt korrekt i dessa lägen och hade den där sällsynta förmågan att kombinera principfasthet med prestigelöshet. Han kunde backa från en linje när han övertygats om att detta vore det rätta. Det kunde hända att Björn begärde ordet efter en lång debatt och sade ungefär så här:
– När jag nu läser stadgarna inser jag att mitt förslag är fel. Jag måste därför återta det.
Inom SAC var Björn mycket aktiv – och helst på ”gräsrotsnivå”. Han var med och byggde upp Stockholms LS av SAC:s förhandlingskommitté, vars bärande idé var att vanliga medlemmar tillsammans skulle bära förhandlingsärenden åt varandra. På detta sätt skulle det fackliga arbetet vila mindre hos ombudsmän. Björn var en ofta anlitad ”barfotaförhandlare” inom organisationen.
Han var en övertygad pacifist och vid sidan av sitt engagemang inom SAC var han också styrelseledamot i NAFIA, en organisation som kämpade mot det internationella företaget Nestlés marknadsföring av bröstmjölksersättning i så kallade tredje världen-länder.
Björn återvaldes årligen till att vara Stockholms LS fanbärare. Jag vet att han var mycket stolt över att fullgöra detta hedersuppdrag, vare sig det var på begravning eller i fanborgen vid La Mano på första maj för att hedra minnet av de Spanien-frivilliga. Jag tror att han kände en stark samhörighet med arbetare av den gamla stammen, de som en gång byggde upp våra organisationer. Att stå där med fanan gjorde kopplingen bakåt så konkret. Efter Björn ärvde jag under några år uppdraget som LS fanbärare. Självklart vandrade mina tankar till honom varje gång jag plockade fram LS fana ur det slitna fodralet.
Mina ögon söker än i dag efter Björn i de sammanhang där han borde ha varit med. Ni vet vid Stockholms LS första maj-samling, där man träffar alla kamraterna man inte sett på så länge och som man egentligen vill träffa oftare. Jag hittar honom aldrig.
Jag tror dessvärre att Björns principfasthet kom att bidra till hans fruktansvärda öde. Han var medveten om att det kunde vara farligt att höja rösten när en känd nazist skulle väljas in i Handels klubbstyrelse på Björns arbetsplats. Vi vet att han var oroad, för han frågade kamrater till råds innan han valde att agera genom att via media berätta om vad som var på gång. Jag tror att han inte såg någon annan utväg – även om detta gjorde honom till måltavla för deras vrede. Egennyttan var underordnad. Konsekvensen blev fruktansvärd!
Mordet skakade oss alla djupt. Jag var ledamot i SAC:s Arbetsutskott den hösten och vår roll blev att hantera sorg, rädsla och vrede inom – och utanför – SAC. Vi skulle samtidigt möta ett gigantiskt medieintresse och på något sätt försöka formera en reaktion som bekämpade nazisternas syfte med attentatet. Vi var många som arbetade dag och natt de där hemska veckorna i oktober 1999. Många medlemmar och sympatisörer kom spontant och erbjöd sin hjälp. Det var skönt och tröstande, men om det var någon jag verkligen saknade i den stressade situation som rådde på SAC:s expedition så var det just Björn Söderberg själv. Han skulle ha lugnat stämningen på möten, fått oss att stanna upp och hjälpt oss att fokusera.
Hade han inte så skändligt berövats oss hade han också varit en av de första att erbjuda sin hjälp och han hade inte gått förrän allt arbete var gjort.
Sådan var min kamrat och förebild Björn Söderberg. Jag saknar honom och glömmer honom aldrig!
