Efter en tids uppehåll har massrättegångarna i Iran åter startat. I måndags stod studentledaren Abdollah Momei tillsammans med fem andra studenter inför rätta, anklagade för uppvigling och konspiration för att störta regimen. Sedan valet den 12 juni och protesterna som följde har hittills omkring 150 personer ställts inför rätta, alla med liknande åtal. Som vanligt under likartade rättegångar ångrade Momei sitt agerande offentligt och bad om ursäkt. Alltsedan den islamiska republikens tillkomst – och även under shahens tid – har regimen specialiserat sig på att pressa och tortera fångar tills de offentligt bekänner sin ”skuld”.
Fler studenter jagas nu av polisen på landets universitet, som i förra veckan öppnade för terminen. Flera mullor kräver nu också att humaniora på universiteten ska ”islamiseras” och att alla västerländska spår ”suddas bort”. Det talas till och med om en ny kulturrevolution på universiteten i stil med den som ägde rum i början av 1980-talet, beställd av Ayatollah Khomeini för att rensa ut den akademiska vänstern och upprätta tankemonopol. Regimens svar på revolten är klassiskt: gamla beprövade metoder för repression sätts in i ännu större doser.
Samtidigt blir den klyfta som uppenbarade sig inom det ledande skiktet i och med valet i juni allt djupare. De styrandes desperation kom i förra veckan till uttryck genom att Pasdaran – Irans revolutionsgardister – attackerade oppositionsledare Mehdi Karroubis kampanjkontor och privata kontor och grep två högt uppsatta personer inom oppositionen. En av dem var Ali Reza Beheshti, son till den kända ayatollahn Mohammad Beheshti – en av Khomeinis närmaste män och central arkitekt i den islamiska republikens tillkomst. Han släpptes dock en dag senare, utan någon vidare förklaring. Det är inte första gången revolutionens söner grips, många av dem med förbindelser i det absoluta toppskiktet: ett tecken på hur djupt klyftorna går.
Under razzian på Karroubis kontor beslagtog säkerhetstjänsten dokument och datorer som Karroubi har använt i den kampanj han drivit sedan en tid. Han säger sig ha dokument som bevisar tortyr och våldtäkter i de iranska fängelserna sedan valet. Myndigheterna har hela tiden avvisat dessa anklagelser, och Karroubi anklagas nu av den nytillsatta chefen för rättsväsendet för att ha fabricerat bevisen. Han ska också ha sagt att Karroubi inte har bevis nog: ”varför skulle han annars ha visat det för hela världen i stället för i rättsväsendet?”.
Samme chef har också offentligt, tillsammans med landets högste religiöse ledare Ayatollah Khamenei, varnat de som ”motsätter sig den islamiska republikens lag och ordning”. Indirekt hotar de båda att gripa Karroubi och Mousavi, vilket president Mahmoud Ahmadinejad gjorde redan i början av augusti.
Mycket av repressionen står landets revolutionsgardister för. Situationen börjar allt mer likna ett militärt undantagstillstånd. En av dem som öppet påpekat detta är Karroubis nära medarbetare och den förre detta bormästaren av Teheran, Morteza Alviri. I tidningen Rooz varnade han nyligen för att det vilar en bomb ”gömd i hjärtan tills den exploderar” och att om bomben ”inte desarmeras kan den vara väldigt destruktiv och skadlig”. Samma dag greps Alviri, innan artikeln publicerats.
Tillsammans med Basiji, regimens volontärmilis, har Pasdaran vuxit sig allt starkare under Khameneis välsignelse. På grund av de senaste årens allt mer högljudda protester från landets arbetare, kvinnoaktivister och minoriteter, samt hoten från Israel och USA om en militär attack, har regimen sett till att ge Pasdaran utrymme att växa. Styrkan var utvecklats till något som liknar en stat i staten, och kopplar stadigt ett allt hårdare grepp om inrikespolitiken. Det är också i Pasdarans ledning – sedan generaler med sympatier för oppositionen avgått – som misstänksamheten är störst inför alla folkliga protestyttringar. Pasdaran bildades efter revolutionen 1979 i det uttalade syftet att slå ned andra, fokliga strömningar, däribland shora-rörelsen (se Arbetarens specialbilaga ”Arbetarnas Iran”).
Men Pasdarans gradvisa övertagande av statsapparaten under senare år, och än mer under de senaste månaderna, har samtidigt berövat den islamiska republiken en del av sin legitimitet. Med militariseringen alieneras de mer moderata krafterna från regimen, och klyftan i den växer. Khamenei gör dock, i sin roll som ”högste ledare”, allt för att överbrygga den och hålla ihop regimen. Således vände han sig till alla medlemmar i det iranska parlamentet Majles med uppmaningen att de skulle ena sig bakom Ahmadinejad och godkänna hans förslag till regering – vilket de också gjorde. 18 av presidentens 21 nominerade godkändes utan större debatt. Bland dem fanns hälsominister Marzieh Vahid Dastjerdi, som blir den första kvinnliga ministern i den islamiska republiken, och den kontroversiella generalen Ahmad Vahid, som valdes till landets försvarsminister. Vahid är efterlyst av Interpol och misstänks ha varit inblandad i bombningen av ett judiskt kulturcenter 1994 i Buenos Aires.
Trots försöken att skruva åt tumskruvarna låter sig inte reformistledarna inte tystas. Karroubi och Mousavi fortsätter att uppmana människor att protestera mot valfusket. Jerusalemdagen – en dag till största del regisserad av regimen till stöd för palestinier – infaller i år på fredag. Under de senaste åren har människor använt den gröna färgen för att visa sitt stöd för palestinska Hamas, men sedan valet i somras har grönt blivit oppositionens färg. Allt tyder nu på att demonstranter, iförda gröna plagg och med gröna fanor, kommer att ta tillfället att vrida de regisserade massdemonstrationerna till protester. Med den insikten har regimen för första gången försökt ställa in Jerusalemdagen.
I sitt senaste uttalande, inför den stundande Jerusalemdagen, skriver Mousavi: ”Vårt iranska folk! Det är fullständigt tydligt att era ansträngningar för att återföra landet till ett normalt läge inte kommer att bemötas med förnuftigt ansvar. Farliga dagar ligger framför oss. Gripandet av vissa individer, såsom Dr Beheshti, förebådar ännu allvarligare händelser framöver. (…) Den iranska nationen kan inte sättas i fängelse och ingen kan fjättra friheten. (…) Vi ska segra”.
Det återstår att se hur Pasdaran agerar på fredag, men om de båda oppositionsledarna Mousavi och Karroubi grips kommer proteströrelsen att få ännu en anledning till att välla ut på gatorna. Som en av Arbetarens källor uttrycker det:
– För mycket blod har spillts för att människor ska ge upp.
