En tanke slår mig: tänk om samtliga 80 personer i det här rummet är exakt lika gamla, 67 år. Det skulle faktiskt kunna vara så, med några få undantag.
Jag sitter i Hedénsalen i ABF-huset i Stockholm. Mathias Mossberg, ambassadör, ubåtsutredare och författare håller en föreläsning om att de främmande ubåtarna som var inne på svenskt vattnen under 1980-talet inte var ryska, utan Nato-ubåtar.
Efter den korta föreläsningen släpps publiken in och det är många 67-åringar som viftar för att få mikrofonen av ABF-chefen Göran Eriksson som tjänstgör som kvällens moderator. Grånade herrar, de flesta gamla officerare, har synpunkter på det mesta.
En före detta underrättelseofficer får ordet och delger övriga i salen tidigare hemlig information om miniubåtar som smugit sig in i svenska vatten. Andra vill förklara ubåtshändelserna med interna socialdemokratiska konflikter.
Som så ofta på ABF-huset pendlar samtalet mellan spretigt, initierat och internt. Det underlättar att känna till vad som menas med ”Sekvens 3.47”, ”Belos”, och ”Minsprängningen vid Mällsten”.
Tre våningar ned, i Per Albin-rummet, pågår en diskussion där det är en fördel att veta att Ali, CH och Stefan syftar på vänsterpersoner med efternamnen Esbati, Hermansson och de Vylder.
Centrum för marxistiska studier, CMS, har bjudit in Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, samt Petter Nilsson, medlem i tankesmedjan Konflikt, för att prata finanskris utifrån senaste numret av Socialistisk Debatt. Här är genomsnittsåldern halverad jämfört med tre våningar upp, några av de yngre släntrar in några minuter efter klockan 18 och möts av CMS-ordföranden Anita Persson som inleder med att läsa högt ur August Strindbergs Lilla katekes för underklassen från 1884:
– Vad är ekonomi? En vetenskap för att komma åt frukten av underklassens arbete… Sedan drar en teoretisk och marxstisk analys/diskussion igång.
Tidigare under kvällen har Moa Elf Karlén, ABF-husets studiesekreterare sedan snart två år tillbaka, gått sin rond genom salarna. Kollat så att stolarna är uppställda, att ljudet fungerar och så vidare. Hon beskriver det som att ”ridån går upp när klockan närmar sig sex”. Folk lunkar in genom dörrarna, de stånkar upp för trapporna och sprider ut sig i huset. Redan tre kvart i förväg har några hunnit bänka sig för ubåtsföreläsningen. Ytterligare en kvart senare är de tjugo stycken. Moa ropar till Göran:
– Vilket drag! Vi behöver nog ställa ut fler stolar.
Utanför Hedénsalen står Hans-Erik Östlund, pensionär och ABF-volontär. Han är här några kvällar i veckan och hjälper till med biljettförsäljning och programidéer.
Det kanske låter som ett ofarligt jobb, men Hans-Erik Östlund var nyligen hemmaliggande efter en incident under biljettförsäljningen.
Det var den ganska stora mannen i rullstol, en av husets stammisar, som tog sats för att forcera tröskeln in till en av föreläsningssalarna. Olyckligt nog körde han över Hans-Eriks fot.
– Stortån gick ur led. Några nerver kapades. Det gjorde väldigt ont. Men efter fyra månader är jag tillbaka.
En annan ganska stor man som är sugen på ubåtsföreläsningen är dagen till ära iklädd marinens ylletröja och fotografväst. Han är en av ABF:s huskonspirationsteoretiker och under en föreläsning någon vecka tidigare har han högljutt ställt sig upp och basunerat ut att USA:s månlandning aldrig har ägt rum. Göran Eriksson säger åt honom att han bara får gå in om han lovar att vara tyst.
Alla som jobbar med ABF-huset är stolta över att huset är så öppet. Till skillnad från de flesta hus i stan behöver man inte betala för sig eller visa upp ett passerkort för att komma in.
– Vi har inte ens någon reception, dörrarna är vidöppna och folk väller in. Tusen och åter tusen personer. Det skapar ett enormt spektrum varje kväll. Allt från de hemlösa som lånar toaletten till Ernst Brunner som står och pratar om sitt författarskap, säger Moa Elf Karlén.
De flesta arrangemang har en ganska homogen publik, berättar Moa Elf Karlén, men alla sammanstrålar på olika sätt i huset. Att det går att hålla ihop allt tror hon beror på just öppenheten.
– Att föra ett politiskt samtal kan bli så fromt, så fisförnämt och heligt på något sätt. Men här är det på fullaste allvar öppet.
Öppenheten förstärks dessutom av att husets inre arkitektur är så avskalad.
– Den gör att det blir större fokus på människorna som är här och på det de säger och deras tankar. Huset är en scen och varje kväll blir som en roman genom alla de människoöden som kliver in på den scenen.
I dag får dock mannen i marinens ylletröja låta andra prata. Han gestikulerar tålmodigt för att få mikrofonen, men Göran Eriksson skakar på huvudet med ögonen slutna.
Med trettio års erfarenhet som studieombudsman inom ABF är hans pondus total. Han har spenderat åtskillig av sin tid i ABF:s tjänst, men kan ändå inte mäta sig med sin föregångare, Lage Jonsson som började jobba inom ABF på 1950-talet. Det var han som skötte anställningsintervjun när Göran Eriksson fick jobbet. Två frågor ställdes: ”Är du stark?” och ”Kan du tänka dig att jobba helger och kvällar?”. Den första frågan förklarade Lage Jonsson med att det var mycket broschyrer, böcker, bord och stolar som måste bäras. Den andra gjorde Göran Eriksson mer osäker.
– Jag hade precis fått min andra dotter, men sa ändå att ”jo, visst kan jag jobba en del kvällar och någon helg”. Och så frågade jag ”hur många helger har du själv jobbat på ett år när det varit som mest?”.
38 stycken var svaret.
– Men fan, sa jag, det är ju samtliga helger, om man tar bort högsommaren och storhelgerna?
Ja, svarade Lage Jonsson som även jobbade de flesta kvällarna i veckan.
När Göran Eriksson tillträdde i början av 1980-talet var det gott om helgkurser, men föreläsningsverksamheten var i princip obefintlig. Tv pekades ut som skälet till att antalet ABF-föreläsningar hade krympt sedan 1960-talet. När fredsrörelsen vid 1980-talets inledning började mobilisera mot utplaceringen av kärnvapen i Västeuropa hakade ABF-huset på med en föreläsningsserie. Den största salen i huset, Z-salen, fylldes av folk som kom för att lyssna på bland andra Olof Palme. Sedan rullade det på och sakta men säkert utvidgades verksamheten.
– Från noll föreläsningar på 1980-talet, till några i veckan på 1990-talet, till nu när vi har sju stycken på en dag. Det är en fantastisk utveckling. Samtidigt har detta skett parallellt med att engagemanget i föreningslivet har minskat. Kanske är det tidsbristen som gör att folk hellre går på teater, konsert eller en föreläsning än är aktiva i, säg, den lokala partiföreningen, säger Göran Eriksson.
Förra året slog ABF Stockholm rekord i antalet deltagare, över 300 000 räknade man till. Och samtidigt som antalet arrangemang ökat kraftigt har även verksamheten breddats. För Stockholms vänsterrörelse har ABF-huset blivit den viktigaste mötesplatsen. De flesta aktiva organisationer på vänsterkanten har antingen arrangerat föreläsningar här, haft studiecirklar och möten eller rentav bildats i något av husets alla rum.
Höjdpunkten är Socialistiskt forum i november där SSU:are, Hugo Chavez-dyrkare, fackliga aktivister och autonoma trängs tillsammans med tusentals andra under en dag som brukar präglas av en lätt kaotisk stämning.
Inför Socialistiskt forum 2006 hotade nazister att attackera huset. Polisen parkerade en piketbuss utanför (och polismännen sade sig vara beredda att jobba frivillig övertid för att styra borta eventuella naziattacker). Men polisen blev överflödig. Antifascistisk aktion, AFA, tog på sig uppgiften att skydda huset. Plikttroget höll de vakt utanför, från morgon till kväll. ABF gav dem lunchkuponger i restaurang Cirkeln som tack.
Om så bara för en dag var vänstern enad. Tack vare ett hus.
Moa Elf Karlén kan inte nog understryka hur viktigt ABF-huset är.
– I en tid när vänstern är tillbakapressad. När vi står mitt i en pågående finans- och klimatkris. När jag uppfattar att det finns ett väldigt stort behov av att bryta idéer mot varandra för hur den här tiden ska förstås och hur den ska förändras. När vänstern saknar många svar. Och när de ideologiska samtal som pågår är alldeles för styrda, alldeles för förutsägbara och alldeles för homogena. Då anser jag att det här huset är helt avgörande.
Fakta / ABF i Stockholm
2008 hade ABF Stockholm cirka 300000 deltagare i sin verksamhet. Den största delen av denna ägde rum i ABF-huset. Totalt hölls 3 550 kulturarrangemang och cirka 6000 studiecirklar.
Förutom så gott som dagliga arrangemang rymmer ABF-huset tre större forum: Socialistiskt forum, Feministiskt forum och, med premiär den 3 oktober i år, Klimatforum.
ABF-huset invigdes 1961 och ligger på Sveavägen 41.
