Vänsterns hjärta i Stockholm

En tanke slår mig: tänk om samtliga 80 personer i det här rummet är exakt lika gamla, 67 år. Det skulle faktiskt kunna vara så, med några få undantag.
Jag sitter i Hedénsalen i ABF-huset i Stockholm. Mathias Mossberg, ambassadör, ubåtsutredare och författare håller en föreläsning om att de främmande ubåtarna som var inne på svenskt vattnen under 1980-talet inte var ryska, utan Nato-ubåtar.

Efter den korta föreläsningen släpps publiken in och det är många 67-åringar som viftar för att få mikrofonen av ABF-chefen Göran Eriksson som tjänstgör som kvällens moderator. Grånade herrar, de flesta gamla officerare, har synpunkter på det mesta.
En före detta underrättelseofficer får ordet och delger övriga i salen tidigare hemlig information om miniubåtar som smugit sig in i svenska vatten. Andra vill förklara ubåtshändelserna med interna socialdemokratiska konflikter.
Som så ofta på ABF-huset pendlar samtalet mellan spretigt, initierat och internt. Det underlättar att känna till vad som menas med ”Sekvens 3.47”, ”Belos”, och ”Minsprängningen vid Mällsten”.

Tre våningar ned, i Per Albin-rummet, pågår en diskussion där det är en fördel att veta att Ali, CH och Stefan syftar på vänsterpersoner med efternamnen Esbati, Hermansson och de Vylder.
Centrum för marxistiska studier, CMS, har bjudit in Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, samt Petter Nilsson, medlem i tankesmedjan Konflikt, för att prata finanskris utifrån senaste numret av Socialistisk Debatt. Här är genomsnittsåldern halverad jämfört med tre våningar upp, några av de yngre släntrar in några minuter efter klockan 18 och möts av CMS-ordföranden Anita Persson som inleder med att läsa högt ur August Strindbergs Lilla katekes för underklassen från 1884:
– Vad är ekonomi? En vetenskap för att komma åt frukten av underklassens arbete… Sedan drar en teoretisk och marxstisk analys/diskussion igång.
Tidigare under kvällen har Moa Elf Karlén, ABF-husets studiesekreterare sedan snart två år tillbaka, gått sin rond genom salarna. Kollat så att stolarna är uppställda, att ljudet fungerar och så vidare. Hon beskriver det som att ”ridån går upp när klockan närmar sig sex”. Folk lunkar in genom dörrarna, de stånkar upp för trapporna och sprider ut sig i huset. Redan tre kvart i förväg har några hunnit bänka sig för ubåtsföreläsningen. Ytterligare en kvart senare är de tjugo stycken. Moa ropar till Göran:
– Vilket drag! Vi behöver nog ställa ut fler stolar.
Utanför Hedénsalen står Hans-Erik Östlund, pensionär och ABF-volontär. Han är här några kvällar i veckan och hjälper till med biljettförsäljning och programidéer.
Det kanske låter som ett ofarligt jobb, men Hans-Erik Östlund var nyligen hemmaliggande efter en incident under biljettförsäljningen.
Det var den ganska stora mannen i rullstol, en av husets stammisar, som tog sats för att forcera tröskeln in till en av föreläsningssalarna. Olyckligt nog körde han över Hans-Eriks fot.
– Stortån gick ur led. Några nerver kapades. Det gjorde väldigt ont. Men efter fyra månader är jag tillbaka.

En annan ganska stor man som är sugen på ubåtsföreläsningen är dagen till ära iklädd marinens ylletröja och fotografväst. Han är en av ABF:s huskonspirationsteoretiker och under en föreläsning någon vecka tidigare har han högljutt ställt sig upp och basunerat ut att USA:s månlandning aldrig har ägt rum. Göran Eriksson säger åt honom att han bara får gå in om han lovar att vara tyst.

Alla som jobbar med ABF-huset är stolta över att huset är så öppet. Till skillnad från de flesta hus i stan behöver man inte betala för sig eller visa upp ett passerkort för att komma in.
– Vi har inte ens någon reception, dörrarna är vidöppna och folk väller in. Tusen och åter tusen personer. Det skapar ett enormt spektrum varje kväll. Allt från de hemlösa som lånar toaletten till Ernst Brunner som står och pratar om sitt författarskap, säger Moa Elf Karlén.

De flesta arrangemang har en ganska homogen publik, berättar Moa Elf Karlén, men alla sammanstrålar på olika sätt i huset. Att det går att hålla ihop allt tror hon beror på just öppenheten.
– Att föra ett politiskt samtal kan bli så fromt, så fisförnämt och heligt på något sätt. Men här är det på fullaste allvar öppet.
Öppenheten förstärks dessutom av att husets inre arkitektur är så avskalad.
– Den gör att det blir större fokus på människorna som är här och på det de säger och deras tankar. Huset är en scen och varje kväll blir som en roman genom alla de människoöden som kliver in på den scenen.

I dag får dock mannen i marinens ylletröja låta andra prata. Han gestikulerar tålmodigt för att få mikrofonen, men Göran Eriksson skakar på huvudet med ögonen slutna.
Med trettio års erfarenhet som studieombudsman inom ABF är hans pondus total. Han har spenderat åtskillig av sin tid i ABF:s tjänst, men kan ändå inte mäta sig med sin föregångare, Lage Jonsson som började jobba inom ABF på 1950-talet. Det var han som skötte anställningsintervjun när Göran Eriksson fick jobbet. Två frågor ställdes: ”Är du stark?” och ”Kan du tänka dig att jobba helger och kvällar?”. Den första frågan förklarade Lage Jonsson med att det var mycket broschyrer, böcker, bord och stolar som måste bäras. Den andra gjorde Göran Eriksson mer osäker.
– Jag hade precis fått min andra dotter, men sa ändå att ”jo, visst kan jag jobba en del kvällar och någon helg”. Och så frågade jag ”hur många helger har du själv jobbat på ett år när det varit som mest?”.
38 stycken var svaret.
– Men fan, sa jag, det är ju samtliga helger, om man tar bort högsommaren och storhelgerna?
Ja, svarade Lage Jonsson som även jobbade de flesta kvällarna i veckan.

När Göran Eriksson tillträdde i början av 1980-talet var det gott om helgkurser, men föreläsningsverksamheten var i princip obefintlig. Tv pekades ut som skälet till att antalet ABF-föreläsningar hade krympt sedan 1960-talet. När fredsrörelsen vid 1980-talets inledning började mobilisera mot utplaceringen av kärnvapen i Västeuropa hakade ABF-huset på med en föreläsningsserie. Den största salen i huset, Z-salen, fylldes av folk som kom för att lyssna på bland andra Olof Palme. Sedan rullade det på och sakta men säkert utvidgades verksamheten.
– Från noll föreläsningar på 1980-talet, till några i veckan på 1990-talet, till nu när vi har sju stycken på en dag. Det är en fantastisk utveckling. Samtidigt har detta skett parallellt med att engagemanget i föreningslivet har minskat. Kanske är det tidsbristen som gör att folk hellre går på teater, konsert eller en föreläsning än är aktiva i, säg, den lokala partiföreningen, säger Göran Eriksson.

Förra året slog ABF Stockholm rekord i antalet deltagare, över 300 000 räknade man till. Och samtidigt som antalet arrangemang ökat kraftigt har även verksamheten breddats. För Stockholms vänsterrörelse har ABF-huset blivit den viktigaste mötesplatsen. De flesta aktiva organisationer på vänsterkanten har antingen arrangerat föreläsningar här, haft studiecirklar och möten eller rentav bildats i något av husets alla rum.
Höjdpunkten är Socialistiskt forum i november där SSU:are, Hugo Chavez-dyrkare, fackliga aktivister och autonoma trängs tillsammans med tusentals andra under en dag som brukar präglas av en lätt kaotisk stämning.

Inför Socialistiskt forum 2006 hotade nazister att attackera huset. Polisen parkerade en piketbuss utanför (och polismännen sade sig vara beredda att jobba frivillig övertid för att styra borta eventuella naziattacker). Men polisen blev överflödig. Antifascistisk aktion, AFA, tog på sig uppgiften att skydda huset. Plikttroget höll de vakt utanför, från morgon till kväll. ABF gav dem lunchkuponger i restaurang Cirkeln som tack.
Om så bara för en dag var vänstern enad. Tack vare ett hus.

Moa Elf Karlén kan inte nog understryka hur viktigt ABF-huset är.
– I en tid när vänstern är tillbakapressad. När vi står mitt i en pågående finans- och klimatkris. När jag uppfattar att det finns ett väldigt stort behov av att bryta idéer mot varandra för hur den här tiden ska förstås och hur den ska förändras. När vänstern saknar många svar. Och när de ideologiska samtal som pågår är alldeles för styrda, alldeles för förutsägbara och alldeles för homogena. Då anser jag att det här huset är helt avgörande.

Fakta / ABF i Stockholm
2008 hade ABF Stockholm cirka 300000 deltagare i sin verksamhet. Den största delen av denna ägde rum i ABF-huset. Totalt hölls 3 550 kulturarrangemang och cirka 6000 studiecirklar.

Förutom så gott som dagliga arrangemang rymmer ABF-huset tre större forum: Socialistiskt forum, Feministiskt forum och, med premiär den 3 oktober i år, Klimatforum.

ABF-huset invigdes 1961 och ligger på Sveavägen 41.

Publicerad Uppdaterad
15 timmar sedan
Elinor Torp började som journalist på Dagens Arbete och Tidningen Arbetarskydd. Det lade grunden för hennes starka reportageböcker. Foto: Tove Falk

Publicistklubbens stora pris till Elinor Torp

Journalisten och författaren Elinor Torp har tilldelats Publicistklubbens stora pris. Hon har ett förflutet på tidningen Dagens arbete, där hennes arbetsplatsgranskningar kring återvinningsbranschen gav henne Föreningen grävande journalisters Guldspaden 2010. Därefter har hon gett ut flera uppmärksammade arbetsmiljöreportage i bokform.

Elinor Torps första bok, Döden på jobbet (2013), om dödliga arbetsplatsolyckors systematiska bakgrund i arbetsköparens slarv och nonchalans, väckte debatt. Inte minst reportaget från Nordkalk, där åtta unga, inhyrda från ett bemanningsföretag, brännskadades i en arbetsplatsolycka. Ytterligare en avled. Därefter har hon producerat flera initierade och uppmärksammade reportageböcker, som Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, 2015.

Statsministerns papperslösa städerska

2023 utkom hennes reportagebok Rent åt helvete, med berättelser om städbranschen som en av de smutsigaste arbetsmiljöerna man kan tänka sig. Bland annat skildrade hon fallet kring den nicaraguanska städerskan Chilo Martinez, som visade sig arbeta svart och papperslöst hos statsminister Magdalena Andersson. Fallet ledde till rättegång och Martinez fick genom facklig hjälp av Stockholms LS av SAC Syndikalisterna 2024 rätt till ett högt skadestånd från arbetsköparna. 

Elinor Torp fick Dagermanpriset 2024 med motiveringen: ”För ett författarskap som riktar ett obevekligt ljus in i det svenska välfärdssamhällets skuggsida. Elinor Torps granskning av arbetslivet visar oss hur laglösheten brer ut sig och hur utländsk och oorganiserad arbetskraft utnyttjas. I Dagermans anda synliggör hon det vi blundat för.”

Publicistklubbens stora pris är på 50 000 kronor, och juryn skriver: ”Elinor Torp riktar sitt sökarljus mot välfärdssamhällets mörkaste vrår och ger röst åt de som annars inte hörs. Hon granskar arbetsmarknadens utnyttjande av utsatta i artiklar och böcker. Med stilistisk precision förmedlar hon berättelser som är omöjliga att värja sig från och som rakt in i hjärtat.”

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad