Det är verkligen intressant att se hur alliansregeringens retorik plötsligt gör en kovändning
när vi närmar oss ett valår. Inför förra budgetförhandlingarna hette det, trots att vi var på väg in i en ekonomisk kris av sällan skådat slag, att staten ändå måste samla i ladorna, hålla hårt i plånboken och så vidare. Nu är det, trots att konjunkturen till och med visar vissa återhämtningstecken, däremot okej med ett underskott på minst omkring 120 miljarder kronor. Några hävdar att underskottet till och med kan hamna på nivåer som motsvarar dem i början av 1990-talet, rekordunderskottsåren före Perssons saneringspolitik och närmast heliga överskottsmål.
Men bara alla partierna i högeralliansen får sig några fläskbitar var till sina kommande valrörelser – må nu ändamålet helga medlen.
Vi är många, inte bara från vänster, som länge hävdat att det varit hög tid för staten att lätta på plånboken. Den bör inte stillatigande se på när stora delar av tillverkningsindustrin går i stå samtidigt som det behövs en klimatomställning. Och varför ska den acceptera att arbetslösheten fördubblas, vilket skett på bara ett år, trots att det hade varit möjligt att anställa massivt för att stärka både välfärd, forskning och utveckling för ett framtida hållbart samhälle?
Men att Kd kräver mer åt pensionärerna, Fp åt skolorna, C vill sänka arbetsgivaravgiften medan Moderaterna prioriterar ett ytterligare jobbskatteavdrag, innebär knappast en sammanhållen politik för att ta ett land ur en kris.
Däremot visar Moderaterna återigen, genom sin benhårda ideologiska linje att till varje pris fortsätta sänka skatterna, att det inte finns några ”nya” moderater bakom förra valets pr-framgång.
Anne-Marie Lindgren, utredningschef för Arbetarrörelsens tankesmedja visar i en aktuell analys av vad hon kallar det pågående ”systemskiftet” att skatteuttaget nu är nere på cirka 45 procent av BNP.
På gruppboenden, vårdcentraler och skolor runt om i landet upplever både personal och välfärdskonsumenter den smärtsamma insikten av vad det innebär i praktiken. Från fyra sjuksköterskor till en, samtidigt som patienterna på ett gruppboende i Norrland blivit fler. Låter det vettigt? Det är den krassa verkligheten. Och detta är bara början.
Först omkring 2015 kommer de låga skattenivåerna att bli riktigt kännbara för välfärden, menar Lindgren. Och vad händer när bara ett urholkat grundskydd återstår? Jo, de privata försäkringarnas tid tar vid. Det är en typ av systemskifte som det faktiskt inte varit politiskt rumsrent att prata högt om i det före detta Folkhemmets förlovade land. Ändå är det en smygande men pågående process som snart kan vara genomförd i full skala.
En växande statsskuld är inget självändamål. Däremot vore det motiverat att spräcka utgiftstaket för att åstadkomma en långsiktig politik där ledorden är klimat, hållbar utveckling, jobb och solidaritet.

