I början av 1960-talet var det irländarna i Derry som ringde sent på natten och som i ett enda andetag berättade om diskriminering och orättvisor. Vem lyssnade på dem innan våldet bröt ut? Bengaler från det som då var Östpakistan gjorde samma sak. Deras allvarliga viskningar beskrev hemska brott begångna av staten som ignorerades av nyhetssändningarna, och de bönföll oss reportrar att ”låta världen veta”. Palestinier som överröstade bruset i de fullpackade rummen i Betlehem och Beirut bad inte längre. För mig har de mest orubbliga rösterna tillhört Sri Lankas tamiler, vilka vi borde ha lyssnat till för länge sedan.
Det var först när de gick ut på gatorna i städer i väst, och då förföljelsen av deras landsmän nådde ett crescendo som vi började lyssna, dock inte tillräckligt noggrant för att förstå och agera. Den lankesiska regeringen har lärt sig en gammal läxa, antagligen, misstänker jag, från en modern härskare: Israel. För att kunna genomföra en slakt försäkrar du dig om att pornografin inte kan bevittnas. Du bannlyser utländska journalister och deras kameror från tamilska städer som Mulliavaikal, som bombades nyligen av den lankesiska armén, och du ljuger om att de 75 människor som dödades på ett sjukhus sprängdes av en tamilsk självmordsbombare med berått mod. Du ger sedan reportrar hjälp att ta sig in i djungeln vilket ger närvarokänsla och antyder att det rör sig om en ögonvittnesskildring, och du uppmanar de godtrogna att endast sprida din version och dess lögner. Gaza är modellen.
Från samma lektion lär du dig att manipulera definitionen av terrorism till att gälla ett allmänt hot, för att därmed kunna ställa dig in hos ”det internationella samfundet” (Washington) som en nobel suverän stat som härjas av ett ”uppror” bestående av vettlös fanatism. Sanningen och läxor från förr är irrelevanta. Och genom att ha lyckats övertala USA och Storbritannien att förbjuda dina upprorsmakare som terrorister så bekräftar du att du står på rätt sida, helt oavsett det faktum att din regering har en av världens sämsta meritlistor vad gäller brott mot mänskliga rättigheter, och praktiserar terrorism med ett annat namn. Så är Sri Lanka.
Detta ska inte tolkas som att de som motsätter sig utplåningsförsöken som riktas mot dem, kulturellt om inte i faktisk mening, själva är oskyldiga. The Liberation Tigers of Tamil Eelam, LTTE, har spillt sin beskärda del av blodet och begått egna illdåd. Men de är en produkt av, inte orsaken till, den orättvisa och det krig som är mycket äldre än dem. Inte heller är Sri Lankas civila stridigheter så outgrundliga som de ofta har utmålats som: en gammal religiös-etnisk rivalitet mellan de hinduiska tamilerna och den buddhistiska singalesiska regeringen.
Sri Lanka blev som kolonin Ceylon under det brittiska styret utsatt för en klassisk söndra och härska-taktik. Britterna förde med sig tamiler från Indien i princip som slavarbetskraft medan en utbildad tamilsk medelklass skapades för att styra kolonin. Vid självständigheten 1948 odlade den nya politiska eliten i sin strävan efter makt ett etniskt stöd i ett samhälle vars verkligt nödvändiga strävan borde ha varit fattigdomsbekämpning. Språket blev gnistan. Valet av en regering som ville ersätta det gemensamma språket engelskan med singalesiska var en krigsförklaring mot tamilerna. Den nya lagen innebar att tamilerna nästan hade försvunnit från den offentliga sektorn vid 1970-talet, ”nationalism” förförde partier både till vänster och till höger varpå diskriminering och antitamilska kravaller följde.
I och med bildandet av ett tamilskt motstånd, i synnerhet LTTE, de Tamilska tigrarna, framfördes krav på en stat i den norra delen av landet. Regeringens svar var avrättning, tortyr, försvinnanden, och på senare tid enligt uppgift även klusterbomber och kemiska vapen. Tigrarna svarade med sina egna brott, som självmordsbombningar och kidnappningar. 2002 utlystes en vapenvila som bestod fram tills förra året då regeringen beslutade sig för att göra slut på Tigrarna. Tamilska civila uppmanades att fly till militärledda ”välfärdsläger”, som har blivit symbol för en hel befolknings brutala internering, än värre, utan någonstans att fly från arméns raseri. Detta är Gaza igen, även om den historiska parallellen är den brittiska behandlingen av Boerkvinnor och -barn för mer än ett århundrade sedan, vilka ”dog som flugor” som ett ögonvittne skrev.
Utländska hjälparbetare har bannlysts från Sri Lankas läger, alla utom Internationella Röda korset, som beskrev en katastrof under uppsegling. FN sade tidigare att 60 tamiler om dagen dödades i beskjutningen av det regeringen utlyst till ”säkerhetszon”.
2003 föreslog Tigrarna en självstyrande interimsregering som gav möjlighet till förhandling. I dag ger regeringen intrycket att de kommer att använda ”segern” för att ”en gång för alla lösa” det ”tamilska minoritetsproblemet” vilket många av dess mer rabiata anhängare har hotat med. Arméns befälhavare säger att hela Sri Lanka ”tillhör” den singalesiska majoriteten. Ordet ”folkmord” används av tamiler i exil, kanske lättfärdigt, men rädslan är verklig.
Indien skulle kunna spela en viktig roll. Den södra indiska delstaten Tamil Nadu har en tamilsktalande befolkning som har förbindelser med Sri Lankas tamiler sedan århundraden. I den indiska valkampanjen ledde ilskan över belägringen av tamiler i Sri Lanka till demonstrationer med hundratusentals deltagare. Den indiska regeringen, som i början hjälpte Tigrarna att beväpna sig, har skickat ”fredsbevarande” trupper för att avväpna dem. Delhi verkar nu acceptera att de som förespråkar singalesisk överhöghet i Colombo ”stabiliserar” den bekymrade grannen. En ansvarsfull regional roll för Indien hade varit att stoppa dödandet och börja medla en lösning.
De stora moraliska tillflyktsorterna i London och Washington har givit sitt tysta medgivande till våldet och tragedin. Inga appeller från dem hörs i FN. Den brittiska utrikesministern David Milliband påkallade en ”vapenvila” som han brukar göra när det gäller platser där brittiska ”intressen” tjänas. Som de 14 fattiga länder, som plågas av väpnade konflikter, till vilka den brittiska regeringen ger tillstånd för vapenleveranser. Under 2005 steg den brittiska vapenexporten till Sri Lanka med 60 procent. De avlägsna rösterna därifrån måste höras snarast.
Översättning: Bella Frank
Fotnot: Texten har tidigare publicerats i den brittiska tidningen New Statesman.
