Avtalet mellan IF Metall och industriarbetsgivarförbunden tillåter lokala uppgörelser där lönerna sänks med upp till 20 procent om arbetet minskar i samma grad (eller mer). Det handlar inte bara om en förkortad arbetstid, som LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har hävdat. En tänkbar tilllämpning är att arbete fyra dagar i veckan och obligatorisk utbildning en dag i veckan betalas med 80 procent av lönen – vilket måste kallas för lönesänkning.
Det sensationella i uppgörelsen ligger i att det har varit en helig ko för den svenska fackföreningsrörelsen att inte gå med på lönesänkningar. Hellre uppsägningar, hellre låta hela branscher gå i stå än sänkta löner. Det handlar inte bara om den enskilda arbetarens rätt till en förutsägbar inkomst, och i förlängningen nivån på a-kasseersättning, sjukförsäkring och pension. Att inte gå med på löneminskningar har varit en idelogisk kärnfråga, vilket förklarar kritiken från i stort sett alla andra LO-förbund.
Lönesänkningar bryter mot det som inom LO-förbundens grundkurser kallas för ”det fackliga löftet”. Facket beskrivs där som en kartell mot lönekonkurrens och medlemmarna lovar ”att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra”.
Metall-avtalet utgör dessutom ett grundskott mot den solidariska lönepolitiken som har varit en central del av den svenska modellen sedan 1950-talet. Enligt den ska lönenivån bestämmas av samhällets generella produktivitet, inte av lönsamheten i enskilda företag eller branscher. Lika lön för lika arbete är bra för arbetarna men även för samhällsekonomin: Det påskyndar utslagningen av olönsamma, döende branscher och ger plats för friska, växande industrier.
På senare år har detta klassiska synsätt väckt allt större motstånd från arbetsgivarna. De har krävt möjligheter att anpassa lönerna efter konjunkturer och olika näringars lönsamhet. Att Metall nu öppnar för ett sådant synsätt måste betraktas som en storseger för arbetsgivarna.
Uppgörelsen bekräftar bilden av IF Metall som det mest arbetsgivarvänliga LO-förbundet men är också en följd av förbundets utsatthet, med var fjärde metallare redan arbetslös eller varslad.
Och det var inte IF Metall som avlossade de första skotten mot den svenska modellen. För att modellen ska fungera krävs även att staten tar på sig att ge höga ersättningar vid arbetslöshet och bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik. I nuläget får exempelvis en varslad metallare på Volvo bara ut halva lönen i a-kasseersättning, och möjligheterna till omskolning är ytterst begränsade.
Ställd inför den verkligheten kan en tillfällig lönesänkning på 20 procent te sig som ett bättre alternativ än arbetslöshet.

