Vatten som affärsidé har onekligen sin lockelse: det är helt enkelt en basvara som ingen kan välja bort. Väl medvetna om det vädrade de privata vattenbolagen på 1990-talet storvinster. Privatiseringsvågen forsade fram genom vattenrör i hela världen. IMF och Världsbanken krävde att utvecklingsländer som ville ha lån skulle öppna upp sina vattenmarknader. Vatten framstod allt mer som en ny olja, redo att pumpas upp och tjänas pengar på, vare sig det handlade om att leverera vattnet eller utföra sidoservice som rening eller provtagning. I Österrike ritade Hans Peter Portner, chef för investmentbanken Pictets investeringsfonder, upp euforiska prognoser om att andelen av världens befolkning som skulle få sin vattenförsörjning av ett privat bolag skulle öka från 7 till 17 procent år 2015. I Europa förutspådde han en ökning från 38 till 75 procent.
Nu tycks Hans Peter Portners förutsägelser få svårt att slå in. Inte för att privatiseringarna på något sätt totalt har stoppats, men under 2000-talet har exemplen på bakslag för världens storföretag i vattenbranschen blivit många nog för att faktiskt kallas trend. Det säger Olivier Hoedeman på Corporate Europe Observatory, som är en av organisationerna bakom en hemsida som listar platser i världen där vattnet har gått från att vara privat skött till att återkommunaliseras.
– Det är en trend eftersom det händer i en lång rad länder och är något som inspirerar inte bara folkrörelser utan också politiker och personer som jobbar med samhällsservice, säger Olivier Hoedeman.
Han berättar om hur den franska rörelsen, som drivit kampanjen för att Paris vatten ska tas tillbaka i kommunal ägo, spridit sig till andra städer i Frankrike och vidare till andra länder. I Italien kräver nu en folkrörelse att de privatiseringar som genomfördes under Berlusconis första period ska dras tillbaka.
När man talar om kampen mot vattenprivatisering hamnar man ofta på Cochabambas gator. Där stod år 2000 ett veritabelt slag om vattnet, när invånarna gick ut i generalstrejk och efter kravaller på gatorna slutligen själva köpte tillbaka vattenförsörjningen från det privata företaget Bechtel.
Men Bolivia är inte den enda platsen där planerna på att sälja ut vattnet har stoppats. Grafiken här bredvid visar en rad andra exempel på vattenservice som har gått från att ha varit privat till att bli gemensam.
Till listan kan fogas den svenska staden Norrköping, där lokala aktivister 2005 tvingade kommunen att köpa tillbaka vatten- och avloppshanteringen från det tyskägda företaget Sydkraft.
Ett annat svenskt exempel är det som hände i Malmö och Lund i mitten av 1990-talet. Där vann det engelska vattenbolaget Anglian Water upphandlingen av vatten- och avloppsdriften. Men fackförbundet Kommunal och Socialdemokraterna lyckades skjuta upp själva beslutet till efter valet 1994, då en ny majoritet tog makten och drog tillbaka privatiseringsplanerna. Nu får invånarna i Malmö och Lund sitt vatten av ett gemensamt kommunägt bolag, VA Syd. Ytterligare kommuner i Skåne planerar att ansluta sig.
Inga-Lena Wallin är internationell sekreterare på Kommunal. Hon menar att vattenfrågan i högsta grad är en facklig fråga.
– Vattenförsörjningen är ett naturligt monopol, därmed ska det skötas helt av samhället. Det handlar om liv och död att det sköts på ett bra sätt. Och förutom att vara en viktig medborgerlig fråga är många av våra medlemmar också beroende av bra vatten i sitt arbete, när de tvättar bebisar på sjukhuset eller lagar mat åt skolbarn, säger hon.
– Dessutom är det fråga om arbetsmiljö och arbetstillfredsställelse. När en tjänst som till exempel underhåll av rör handlas upp har du din arbetsgivare i ett antal år, men sedan kommer nästa upphandling och då vet du inte vad som händer. Får du de verktyg som behövs? Finns det pengar för att få laga rören?
Trycket har länge varit hårt på utvecklingsländer att privatisera sin vattenhantering. Men även i Europa har utförsäljningar hejats fram. Ett av de mer extrema exemplen är England och Wales, där Margaret Thatcher i slutet av 1980-talet lyfte upp vattnet som kronjuvelen i sitt privatiseringsprogram. Hennes slagord var att den privata sektorn var mer effektiv, bättre rustad att göra de stora investeringar som behövdes och att privatiseringen skulle ge ökad konkurrens.
De underliggande motiven, skriver det engelska forskningsinstitutet Public Services International Research Institute, PSIRU, i en rapport, var den nyliberala linjen att minska statens roll och hålla offentliga sektorns lån så låga som möjligt. The Water Act, som kom 1988, privatiserade hela vattensystemet och även de regionala vattenmyndigheterna såldes ut. Någon konkurrens blev det inte fråga om. Företagen som skapades gavs ensamrätt i sin region för 25 år framöver. ”Det var helt enkelt ett skapande av privata monopol”, skriver PSIRU.
På 17 år steg vattentaxorna med 245 procent. Antalet människor som fick sitt vatten avstängt för att inte ha betalat avgifterna tredubblades på fem år, något som fick organisationer och oppositionspolitiker att tala om sociala aspekter på privatiseringen och varna för allvarliga hälsorisker. Samtidigt steg bolagens vinster med 142 procent på åtta år.
– Nu har reglerna skärpts, vilket till viss del har kontrollerat prishöjningarna, men det avskräcker samtidigt bolagen från att investera långsiktigt i renovering av rören. De håller på att förvandlas till en tickande bomb, säger Olivier Hoedeman.
En total vändning i vattenprivatiseringsfrågan ter sig långt bort även för honom.
– Stora institutioner som Världsbanken och europeiska givarländer förordar fortfarande privatiseringar, trots alla bevis på att det fungerar dåligt. Därför befinner vi oss i en schizofren situation, där man lokalt i många länder vänder ryggen åt privatisering, medan de länder som ännu inte har upplevt nackdelarna får göra sina egna misstag.
Ett exempel på det, menar Olivier Hoedeman, är Turkiet, som nu planerar att inte bara privatisera sin vattendrift utan även källorna – 50-åriga kontrakt ska skrivas på sjöar och floder.
– Det är den mest extrema formen av privatisering, som är tabu i de flesta andra länder, säger han.
Den vattenbrist som många länder kan drabbas av i och med klimatförändringarna ser han som ett hot mot det gemensamt skötta vattnet.
– Risken är att man tror att knappheten är något som kan lösas genom att sätta ett pris på vattnet, när vi i själva verket måste hitta hållbara och solidariska lösningar på problemen.
Men även på den institutionella nivån finns ljusningar.
– Nyligen blev Maude Barlow, som är en välkänd kanadensisk vattenaktivist, utsedd till FN:s första rådgivare i vattenfrågor. Hon ska rapportera om hur rätten till vatten har kränkts. Det ger definitivt ökad tyngd till de här frågorna.
