FILM
——–
MammutRegi: Lukas Moodysson
Lukas Moodyssons verk spänner över ett antal till synes spretiga kapitel. Fucking Åmål (1998) var en ganska enkel men rörande och i slutänden stark uppväxtskildring, Tillsammans (2000) en härlig och ironisk nostalgitripp, Lilja 4-ever en ruskig skildring av trafficking, Ett hål i mitt hjärta (2004) mer eller mindre bara ett svåruthärdlig, smutsigt och kornigt utsnitt av semiprofessionell verksamhet på porrfilmsproduktionens bakgård och senast ångestresan Container (2005) som helt fokuserar på människor på samhällets botten.
När han nu engagerat några av världens just nu hetaste unga filmstjärnor i en internationell produktion som utspelar sig i minst tre länder, och är inspelad i fyra, kunde man kanske förvänta sig en ny sida av poeten/regissören Moodysson. Så är inte fallet alls; men Mammut är ett verk som länkar ihop kedjan. Ingenting kunde vara mer tydligt: det handlar först och främst om barnen. Om allas vårt ansvar för varandra, vår jord, vår framtid. Och vår skuld. En liten thailändsk pojke som samlar sopor är lika angelägen som en vit flicka i New York City. Ett sexigt äventyr på en strand långt borta under en semester hänger ihop med en penna gjord på mammutben och ett barn som knivhuggs till döds av sin mamma.
Moodysson undviker den raka skuldfrågan, han ser med ömhet på människorna, följer dem med blicken och dömer inte i bilder. Men skulden är central i alla hans verk: konsekvenserna av att blunda, vända sig bort, dricka sig berusad och låta saker hända är lika förödande som att verkligen utföra brotten och medvetet orsaka skadan.
Ondskan finns också i önskan att slippa ta ställning. Det är förstås ett budskap som vi var och en kan ta till oss. Men trots nervspänningen som ligger från första rutan kommer aldrig riktigt knytnäven farande.
Effekten är nog mer långsiktig, om man tillåter frågeställningen att ligga kvar en stund efter bion. Och eftersom Mammut också har lite socker i botten, alltså faktiskt är både vacker, poetisk och romantisk får den gärna göra det.
