2008 års civilkuragepris, som delas ut årligen av SAC Syndikalisterna till minne av den fackliga aktivisten Björn Söderberg som mördades av högerextremister, tilldelades i söndags till Niklas Svenlin, aktiv i Umeå LS av SAC.
Motiveringen till priset lyder: “För att med civilkurage på sin arbetsplats startat en rikstäckande diskussion om pornografi, arbetsmiljö och fackligt arbete inom områden där facken tidigare inte tagit strid. För att i sin vardag inte accepterat en människofientlig industri som porrindustrin och visat att arbetsmiljö inte bara har med utformning av arbetsredskap, farliga ämnen och högt arbetstempo utan breddat och fördjupat begreppet. Priset går till Niklas Svenlin för att han visar facken vägen till kommande utmaningar för att få en människovärdig miljö såsom på jobbet som utanför i form av ett solidariskt och jämlikt samhälle.”
Hur känns det att få civilkuragepriset?
– Roligt och förvånande. Jag vet inte om jag förtjänar det. Jag har funderat mycket på vad civilkurage är, har jag visat det? Priset instiftades till minne av Björn Söderberg och om man jämför med vilka risker han var beredd att ta för det allmänna bästas så är det ljusår från vad jag har gjort. Men kanske är det civilkurage att ta striden i det lilla också. Jag har fått bära hundhuvudet för det här, man ska inte sticka ut för då drabbas man av repressalier. Det kanske är civilkurage att opponera sig mot orättvisor även i den lilla världen.
Varför tog du strid mot din arbetsgivare i den här frågan?
– Det handlade i grund och botten om att jag vantrivdes på mitt jobb under så lång tid, jag kände att jag måste ta ett steg till. Jag hade i flera år försökt få arbetsgivaren att lyssna på mina önskemål gällande porrtidningarna. Arbetsgivaren gav vaga löften om att de skulle tas bort och använde sig av formuleringar i stil med att det här är någonting som ska ”fasas ut”. Men det hände aldrig någonting, då kändes facket som det naturliga steget.
Hur blev du bemött på arbetsplatsen?
– Många av mina kollegor ville inte ta ställning i konflikten men det blev inte direkt dålig stämning på jobbet. Under de få dagar som var tuffast var chefen inte på så bra humör men jag var noga med att prata med honom om att det inte var en personkonflikt. Det var mitt fack mot företaget och han och jag var bara representanter för dessa parter. Det blev aldrig dålig stämning mellan oss men jag fick gliringar om att jag drev företaget i konkurs och ställde till problem. Det var flera som efteråt sade att det kändes bra, jag fick stöd när det var över.
Hur har andra utanför arbetsplatsen reagerat?
– Efteråt var det flera som gratulerade till framgången. Jag har fått många brev och folk har ringt upp mig och sagt att de tyckt att det jag gjort var bra. I media har debatten inte handlat om arbetsmiljö utan om att vara för eller emot porr, det är med anledning av den debatten som de flesta har hört av sig. Många har hört av sig för att de har tyckt att det saknats en manlig röst i debatten och uttryckt sin uppskattning för att det äntligen är en man som engagerar sig i porrdebatten. Det känns som att jag fått stöd både av folk utifrån och av min lokala samorganisation, Umeå LS.
Vilken kritik har du fått?
– Framför allt män har hört av sig och undrat vad det är för fel på mig, vad jag har för sjukdom. Bland annat Erik Hörstadius som jag debatterade med i Expressen och på Sveriges Radios Studio ett. Han undrade vad det var för fel på luften som jag andades eftersom jag inte kan uppskatta kvinnokroppar, men det har ju aldrig handlat om det. Det är även folk som tecknat prenumerationer på porrtidningar i mitt namn som jag har polisanmält, men det lades ner direkt. Ofta när porren kritiseras kallas det moralpanik men jag skulle säga att moralpaniken kommer från andra hållet. Det har blivit så oerhört viktigt med porr att den nästan blivit helig, det är förbjudet att kritisera den och folk blir så provocerade om man gör det.
Hur känns det att vara syndikalist i ett sådant här läge?
– Jag var ensam syndikalist på arbetsplatsen, det kändes tråkigt. Det hade varit skönt med en till, det kändes rätt ensamt. Den fackliga strukturen var väldigt otydlig på macken jag arbetare på. Det fanns inga ombud och ingen fackklubb men Piteå LS ställde upp väldigt bra. Deras ordförande fanns där som stöd och kunde peppa när det var turbulent. Jag fick bra uppbackning hemifrån Umeå LS också.
Vilka konsekvenser får din aktion?
– Det har visat att det är möjligt att ta den här diskussionen. Jobbar man inom handeln så förväntas man sälja vad som helst oavsett vilken butik man jobbar på. Man ska inte ifrågasätta det man säljer. Jag tänker att en bensinmack har väldigt lite med porr att göra. På en mack säljs rimligtvis saker som har med fordon att göra. Det borde gå att ifrågasätta vad som säljs i övrigt inom handeln. Det har alldeles för länge stått arbetsgivare fritt att välja vad som ska säljas.
Finns det en radikal anda i Piteå?
– Om inte Piteupproret hade funnits så hade vi inte fått lika stort gehör. Men det är svårt att säga om Piteå är särskilt radikalt i övrigt.
Kommer det att vara lättare att ta sådana strider i framtiden?
– Jag känner mig stärkt. På gränsen till hybris, det känns som att jag klarar vad som helst. Jag var så inställd på att i bästa fall få in en notis i Piteå-Tidningen. Men efter tre dagar hade vi fått igenom alla våra krav och mer därtill. Samtidigt så är det aldrig lätt att ta en konflikt med arbetsgivare. Det finns en maktobalans och man befinner sig i en beroendeställning så jag övervägde noga innan jag gav mig in i det här. Jag övervägde att bli av med jobbet, det tror jag många gör och oftast väger jobbet tyngre. Det finns en bild av att det är så tryggt i Sverige, att arbetsmarknaden är så säker men när man funderar på att gå in i en konflikt känner man sig rätt liten och oskyddad.
Jobbar du kvar på macken?
– Nej, inte just nu. Jag kör taxi för tillfället och har jobbat på macken på somrarna. Jag har inte bestämt mig om jag ska jobba nästa sommar, men jag är välkommen tillbaka om jag vill.
