Det brittiska läkemedelsverket, NICE, har beslutat att avbryta behandling inom den offentliga sjukvården, NHS, med medicinerna avastin, nexavar, sutent och torisel, som ges till patienter med svår njurcancer. Det beror inte på några nya testresultat som kastat tvivel över medicinernas effekt. Tvärtom, det står fortsatt klart att de förlänger livet för användarna med runt sex månader.
Anledningen till beslutet är, enligt NICE:s nya beräkningsmodell, att behandlingen ”inte är kostnadseffektiv”. Myndigheten räknar ut något som kallas ett ”kvalitetsjusterat livsår”, QALY, och en behandling bör ge ett QALY för 20000 pund per år, vilket dessa mediciner alltså inte gör. Numera kommer de endast att vara tillgängliga för betalande patienter på privata sjukhus.
68-årige Jean Murphy från Manchester, dödssjuk i njurcancer, kunde under augusti fortsätta sin behandling med sutent enbart tack vare en anonym donation på 10000 pund.
– Det är som dråp om de inte ger mig den för utan sutent kommer jag att dö, säger hon.
– Möjligheten att läkare kommer nekas möjligheten att erbjuda sutent till våra patienter är en skandal och ett dråpslag mot de njurcancersjuka, kommenterar John Wagstaff, professor vid South Wales Cancer Institute.
NICE:s Peter Littlejohn försvarar beslutet:
– Tyvärr är NHS resurser begränsade, och om dessa behandlingar skulle erbjudas av NHS skulle andra patienter nekas behandlingar som är mer kostnadseffektiva.
”NHS resurser är begränsade som ett resultat av regeringens policy, anpassad efter en finansiell elit som anser att kostnaderna för offentlig sjukvård drar ned vinsterna”, kommenterar World Socialist Web Sites Robert Stevens.
Kritikstormen efter beslutet föranledde den 17 augusti professor sir Michael Rawlins, NICE:s styrelseordförande, att ställa upp på en lång intervju i The Observer. Där lägger han skulden på läkemedelsindustrin:
– Alla tycker att vi är elaka, men ingen nämner varför mediciner är så dyra. Njurcancermediciner skulle kunna produceras för runt en tiondel av sitt nuvarande pris. Men traditionellt sett har läkemedelsföretag alltid tagit så mycket betalt som de tror de kan komma undan med.
Han påpekade också att läkemedelsföretagens kostnader för reklam och annan marknadsföring är runt dubbelt så stora som deras kostnader för forskning, och att de kostnaderna i slutändan bakas in i priset patienter och sjukvården måste betala.