Arbetarklassen kommer till paradiset är titeln på en både vacker och verkningsfull italiensk film från 1971, om arbetarnas och studenternas kamp (originaltitel: La Classe operaia va in paradiso). Lulù, metallarbetare vid löpande bandet, får sparken på grund av en facklig strid men tack vare arbetskamraternas solidaritet och fackets obeveklighet får han jobbet tillbaka. Han berättar i filmen om sina drömmar.
Arbetare har inte direkt nått paradiset än, men filmens titel är fortfarande en symbol för kampen för bättre arbets- och levnadsvillkor. Mer än 35 år senare är villkoren för metallarbetare fortfarande hårda och förtjänar uppmärksamhet. Arbetarnas kamp behöver stöd från andra rörelser – som i filmen.
Det italienska metallarbetarfacket Fiom-Cgil kommer att delta på European Social Forum, ESF, i Malmö. Där kommer vi att presentera resultatet av en omfattande undersökning om arbets- och levnadsvillkor för metallarbetare i Italien (se sidoartikel).
Över lag sammanfattar arbetarna sina jobb som fragmentariska, tråkiga, monotona och med högt tempo, vilket styrs både av maskinernas fart och förmännens kontroller i kombination med företagens produktionsmål.
Arbetsinnehållet är inte så annorlunda mot det traditionella tayloristiska löpande bandet: men dessutom finns riskerna och kraven från ”postfordismen”, som respekt för kvalitetsprocedurer, egenbedömning av kvalitet, eget ansvar för att lösa uppkomna problem… Så arbetet är mer stressigt och även mer osäkert, och inte bara för tillfälligt anställda. En tredjedel av de som svarade talar om rädsla inför framtiden och för att förlora jobbet. En stor del klagar på smärtsamma arbetsställningar och närmare 40 procent, varav största delen kvinnor, uppger att deras hälsa har skadats av arbetet.
Slutligen, de sociala relationerna på arbetsplatsen visar på det traditionellt auktoritära system där män alltid utövar makt över kvinnor och hierarkierna ger uttryck för diskriminering, mestadels gentemot unga och invandrare.
En italiensk professor, Luciano Gallino, expert på arbetsmarknadsfrågor som samarbetar med Fiom-Cgil, sade nyligen att det verkar som om arbetare arbetar som för 50 år sedan. Men varför, när det i majoriteten av dessa fabriker (totalt 4 000) finns både fackföreningar och kollektiva förhandlingar? Svaret är enkelt: under dessa år (med 1980-talet som start) har inte arbetsgivarna investerat i förändringar av arbetsorganisationen. De har försökt uppnå sin profit genom att vinna upphandlingar och intensifiera exploateringen; löner har mist köpkraft, nya lagar på arbetsmarknaden i kombination med pressen från arbetsgivarna har åstadkommit en flexibilisering och ”prekarisering” av arbetstiden.
Arbetare har fått betala det högsta priset och av den anledningen anser vi att det i allra högsta grad är oacceptabelt att, som regeringen och arbetsgivarorganisationen Confindustria hävdar, löneökningar ska stå i proportion till produktivitetsökningen – vilket i själva verket innebär att arbetarna arbetar mer och under sämre förhållanden. Detta är en av de hårdaste knäckfrågorna på bordet i de pågående förhandlingarna mellan facket Trade Union Confederation, Confindustria och regeringen som förväntas leda till en ”reform” av det kollektiva avtalssystemet.
Som metallarbetare är vi starkt övertygade om att det kollektiva avtalssystemet måste vila på två lika viktiga pelare: Det nationella avtalet som ett verktyg för generell solidaritet mellan alla arbetare (unga, gamla, kvinnor, män, i norr och söder, migranter och infödda…) med garanterade minimilöner. Dessutom behöver vi ha förhandlingar på företagsnivå som ett verktyg för arbetare i olika situationer att höja sina löner men också för att erövra andra rättigheter och kontroll över vår arbetstid.
Förhandlingarna kommer att pågå till september och om det behövs arbetarmoblilisering, vilket det nu verkar som, hoppas jag att de sociala rörelserna som deltar i ESF i Malmö kommer att stödja den kampen.
Den nyliberala attacken på löner och arbetsförhållanden ser liknande ut i hela Europa. Den senaste EU-överenskommelsen från den 9 juni, om arbetstid och tillfälliga anställningar, är ett exempel på ett beslut att ta radikalt ställning emot.
ESF blir en unik möjlighet att, alla tillsammans, mobilisera öst och väst, norr och söder och dessutom inom varje land för ett starkt svar för ”ett annat Europa”.
Självständighet för autonoma rörelser är avgörande.
Vi vet alla i dag att sociala rörelser inte är så starka som de varit tills ganska nyligen. De befinner sig över i princip hela världen i kris, med undantag av Latinamerika. Även Romano Prodis regerings svaghet och vänsterns misslyckande i det italienska valet berodde delvis på en mer allmän social och kulturell tillbakagång. Den sker parallellt med en ökad rasism, likgiltighet inför krig, ett utbrett vardagsvåld, särskilt mot kvinnor, och att sociala rättigheter blir allt svagare, inklusive arbetares rättigheter.
Även den mest inflytelserika av fackföreningar, som Cgil – som kämpade och vann en signifikant strid för att bevara ”artikel 18” (som skyddar arbetare från osakliga uppsägningar) 2003, och som deltog massivt i antikrigsrörelsen – var snabb att trappa ner sitt engagemang i sociala rörelser, och i stället luta sig mot den förra center-vänster-regeringen Prodi; och i och med det gav den i praktiken upp sin egen självständighet. Andra aktörer i rörelsen följde Cgils attityd: både de som stödde (och åtminstone inte motsatte sig) regeringen och de som öppet var emot den. Rörelsernas självständighet hade underminerats av en felaktig instinkt att döma allting enligt regeringens handlingar. Denna reaktionära approach – oavsett om den var för eller emot regeringen – i kombination med misslyckandet med att utveckla självständiga perspektiv på de aktuella frågorna samhället stod inför innebar skad
a. Det hindrade gemene man från att analysera den verkliga sociala situationen, och ledde till fel svar.
Alla vi inom de Europeiska sociala forumen och rörelserna, borde lära av detta: Rörelsernas självständighet, inklusive fackföreningsrörelsens, är en avgörande och nödvändig princip för rörelsernas fortsatta överlevnad. Det är något vi inte ska kompromissa med, under några omständigheter. En läxa vi kan lära oss här är att rörelserna borde ha lagt mer energi på att särskilja sig från den politiska vänstern (om än så radikal) under Berlusconis regering. Det skulle ha gett dem en starkare position gentemot Prodis regering, som dessutom kunde haft nytta av starkare rörelser, för att stå emot den nyliberala politiska pressen.
Låt mig övergå till att diskutera arbetsgivares och regeringars motstånd mot kollektiva förhandlingar. En attack mot nationella kollektivavtal pågår i dag. Avtalen har inneburit en fundamental del av försvaret för arbetarnas intressen. Arbetsgivarna vill att alla förhandlingar ska förflyttas till företagsnivå, och till och med individnivå, för att därigenom få ett utbyte av högre lön mot ökad flexibilitet. I klartext: de vill försämra arbetsvillkoren för att öka produktiviteten, på bekostnad av arbetarnas frihet och hälsa. Fackföreningarna måste stoppa denna utveckling.
Jag tror med övertygelse på de principer de sociala rörelserna gav uttryck för under det första European social forum i Florens – självständighet, enighet och radikalism. De är avgörande för alla typer av kamp och en förutsättning för att föra den framgångsrikt. Och detta gäller även för fackföreningsrörelsen: den anti-nyliberala alliansen mellan fackföreningar och andra sociala rörelser bör vara den enda verkliga alliansen. Det är enda vägen för att nå resultat vad gäller förbättrade arbets- och levnadsvillkor, i Italien och i hela Europa.
Tillsammans kan vi åstadkomma en progressiv trend, en utmaning som vi måste anta och som är sig lik i öst som väst. Kampen i västländerna mot utlokaliseringar måste ses av arbetare i öst som en kamp också för deras intressen; och vad gäller östländernas kamp för arbetares rättigheter och bättre löner korresponderar även deras kamp med arbetares intressen i västeuropa. Det finns ett behov av en gemensam vision och en samordning av strategier. Allra mest behövs det byggas en ny solidaritet, i globaliseringens tid, när det allmänna verktyget för transnationella företag är precis det motsatta för att nå sin profit: Splittring av arbetarrörelser, splittring av arbetare och isärhållande av fackföreningsrörelse och sociala rörelser.
Vi borde, alltså, som sociala rörelser, vara kapabla att leva upp till våra egna ansvarstaganden. Vi borde vara kapabla att rekonstruera allianser och utveckla gemensamma perspektiv.
Fackföreningars och sociala rörelsers arbete har mer än någonsin blivit ett Sisyfosarbete – som Rosa Luxemburg en gång påpekade. Men vi kanske kan lära oss av detta och erkänna att vi måste få till en nystart genom att utvärdera tidigare erfarenheter och skrida till verket för att bygga upp – och återuppbygga.
Om inte rörelserna kulturellt lär sig att stå fria från regeringars och institutioners agendor kommer de att falla. De riskerar att förlora sin koppling till samhället. Utan de sociala rötterna blir de inkapabla att vara den nödvändiga länken mellan samhället och institutionerna. De fackföreningar som vill behålla en relation till rörelserna, måste lägga sig vinn om en säker och stark demokratisk relation till de arbetare de representerar – och försäkra sig om att det är arbetarna som har sista ordet i de beslutande processerna. Samtidigt måste vi som fackföreningar försöka bygga breda allianser och relationer till alla dem som försöker kämpa mot krig, rasism och liberalism. Detta för att skapa alternativ och för att lyfta fram det bästa från varje enskild rörelse.
Så jag hoppas verkligen att närvaron i Malmö av nya aktörer och nya kulturer, en stark närvaro från öst- och centraleuropeiska rörelser kommer att innebära möjligheten att dela med oss och bygga upp strategier, aktioner, idéer och kulturer. Vi är medvetna om att vägen för att åstadkomma alternativ till en nyliberal agenda, kapitalism och krig, är lång. De sociala forumens process – sedan Porto Alegre 2001 – innebar startpunkten, och även om vi ser att några av de saker vi kämpar för blivit sämre, så innebär det faktum att vi faktiskt tror att ”en annan, och bättre, värld är möjlig” att vi fortsätter på den inslagna vägen, med hopp och styrka.
Allessandra Mecozzi är internationell sekreterare för Fiom-Cgil
Översättning. Rebecka Bohlin
Fakta/Italien: Metallarbetarfacket Fiom-Cgil
Grundades: 1901
Fullständigt namn: Federazione Impiegati Operai Metallurgici – Confederazione Generale Italiana del Lavoro
Fiom-Cgil kommer att delta i Malmö och under ett seminarium presentera arbets- och levnadsvillkoren för italienska metallarbetare, diskutera exploateringen av arbetare och möjligheterna till gemensamma initiativ för förändring.
