Säga vad man vill om den borgerliga regeringen, men nog har den levererat under det dryga år den suttit vid makten. Den största politiska åtgärden den åstadkommit måste sägas vara det dubbla slaget mot a-kassan: Att både höja avgifterna och sänka ersättningsnivåerna – för att finansiera skattesänkningar åt de rika.
Låt mig sammanfatta: Det gamla a-kassesystemet var redan finansierat av de arbetande. 90 procent av kostnaderna för a-kasseutbetalningarna fick statsmakten in via arbetsmarknadsavgiften (en del av arbetsgivaravgiften som bland annat bekostar a-kasseutbetalningar) och 10 procent kom från a-kasseavgifterna. När regeringen chockhöjde avgifterna innebar det i praktiken en överfinansiering av a-kassornas kostnader, intäkterna blev i år följaktligen 14,5 miljarder högre än utgifterna – arbetarna betalar sin arbetslöshetsförsäkring två gånger. Första gången genom att i avtalsförhandlingar avstå löneutrymme till arbetsmarknadsavgiften och andra gången genom de nya höga avgifterna till a-kassan.
Mot den bakgrunden är det extra motbjudande att konstatera hur hårt de arbetslösa drabbats av sänkta ersättningsnivåer. Enligt beräkningar gjorda av Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, kommer försämringarna i villkoren för ersättning att innebära en kostnadsminskning med 2,9 miljarder kronor i år.
Under den gångna avtalsrörelsen avstod LO-facken från att ta hänsyn till regeringens offensiva politik mot arbetarklassen. Trots denna politik undertecknades 3-åriga avtal med återhållsamma lönenivåer, inom ramen för vad Konjunkturinstitutet ansåg vara ansvarsfullt – men långt lägre än vad Arbetarens beräkningar (se Arbetaren 50/2006) visat vore möjligt. Det är dessutom bara att titta på de stigande vinsterna, aktieutdelningarna och de skenande direktörslönerna för att förstå att arbetarna överlåtit en alltför stor del av löneutrymmet åt kapitalet. Lönernas andel av företagens kostnader har som bekant minskat.
I förra veckan gjorde så sju fackliga förbundsordföranden (Grafiska, Sif, Pappers, Industrifacket Metall med flera) ett gemensamt utspel riktat mot regeringen. De kräver att regeringen drar tillbaka sitt beslut att nästa år differentiera och i vissa fall höja a-kasseavgifterna ännu mer, eftersom de menar att hela lönebildningsmodellen för svensk arbetsmarknad i så fall hotas. För hur ska parterna kunna förhålla sig till att regeringen när som helst kan ändra förutsättningarna? Treåriga avtal anser de sju ordförandena dessutom blir ”besvärligt” att åstadkomma: Hur ska lönekraven kunna sättas för tre år när a-kasseavgifterna, enligt regeringens beslut, ska förändras en gång per år, utifrån arbetslöshetsnivå i respektive bransch?
Regeringens opinionssiffror talar sitt tydliga språk. Om väljarna inför valet 2006 lät sig luras av säljande floskler om ”nya” moderater, har de nu dyrköpt förstått konsekvenserna av de gamla moderaternas politik. Opinionstryck och diverse fackliga utspel kan i bästa fall stoppa nästa års a-kassereform. Det vore en viktig seger, men det räcker inte. A-kassenivåerna måste återställas och dubbelfinansieringen av avgifterna måste bort.

