Det händer allt oftare att arbetare hör av sig till Arbetaren och hör om det går att anonymisera deras uttalanden, i efterhand. Oftast handlar det om någon som uttalat sig i samband med en facklig konflikt och något eller några år senare inser hon/han att det googlas fram, från arbetaren.se, av presumtiva arbetsgivare och försvårar möjligheten att få ett nytt jobb.
”Det du skrivit kommer att ligga dig i fatet” sade sjuksköterskan Henrik Mellströms chef till honom när hon förklarade att han inte kommer att få något nytt vikariat (se sidan 10–11).
Ett uttalande till en lokaltidning eller ett inlägg på en blogg lever kvar i cyberrymden i åratal. Öppenheten har, via internet, fått ett nytt pris. Att i yttrandefrihetens högborg kunna yttra sig fritt är inte alls någon självklarhet – om man vill ha ett jobb.
Öppenhet är förvisso inte alltid nödvändig för politisk kamp. Asfaltsindianernas nattetida exkursioner som befriar klimataförstörande stadsjeepar från luft i däcken är ett lysande exempel på en rörelse som snabbt lyckas växa, engagera och förhoppningsvis åstadkomma förändring – ändå.
Men i många fall har öppenheten ändå ett egenvärde. En människa som står upp för sin sak, kosta vad det kosta vill, visar prov på civilkurage i sin vardag och blir en möjlig förebild. Denne någon, av kött och blod, har större möjligheter att nå ut med och mobilisera runt sitt budskap än ett anonymt alias.
Björn Söderberg räddes inte öppenhet när han avslöjade att en nazist fått ett fackligt förtroendeuppdrag på hans arbetsplats. I veckan är det åtta år sedan han mördades av nazister för detta sitt mod. Det, liksom bombattacken mot journalistparet Larsson-Karlsson påminner oss om öppenhetens extremaste pris även i Sverige; att den till och med kan kräva livet som insats.
Men låt oss komma ihåg att detta hör till undantagen. Människor som årets civilkuragepristagare, Amalia Alvarez som tog strid när hon upplevde rasism och diskriminering på jobbet (se sid 5), finns runt omkring oss, inspirerar, får stöd av kamrater och för en rättmätig kamp framåt.
De flesta gånger vi står upp för vår rätt handlar det inte om så dramatiska saker: Vi sätter alla gränser i vår vardag i någon mån, vi har alla en gräns för vad vi tål. Och det är dessa våra gränser, mot exploatering på jobbet och i hemmet, mot hot och våld, mot borgerligt skitsnack och könsstereotypa tvångströjor som vi alla behöver lyssna uppmärksammare på. Hitta volymknappen och skruva den många varv för att därigenom bejaka civilkuraget i vardagen. För samhällsförändringens startpunkt är att vi öppnar ögonen för vad som sker runt omkring oss, blir förbannade när så krävs, går samman och bygger det samhälle vi vill leva i.
Att solidaritet och öppenhet är två av ledorden i samhället förändras inte av internet som budbärare av enskilda individers handlingar och uttalanden. Men möjligen får vi, inte minst i media, leva med att allt fler väljer att agera och uttala sig anonymt så länge taket i yttrandefriheten är så lågt: Det räcker inte att vara en bra sjuksköterska…

