Hantverkare håller på att inreda vinden på huset tvärs över gården. De klättrar in och ut ur fönstren, ut på det branta plåttaket. På rangliga trästegar tar de sig upp till nocken, sju våningar ovanför marken.
De saknar livlinor, har inte ens hjälmar på sig.
Det går säkert bra, för det mesta gör det ju det. Men jag undrar om de vet att minst sex byggjobbare har dött i fallolyckor i Sverige under sommaren, mot normalt sett tre.
Byggnads säger att det beror på stress. När byggtiderna pressas tar jobbarna genvägar som går ut över säkerheten. Men det finns också en svart sektor där inga regler följs, förmodligen är jobbet tvärs över gården ett exempel på det. Och om en inspektör närmar sig svartbyggen ökar snarare risken för olyckor: Ulf Kvarnström, skyddsombud på Byggnads, berättar för tidningen Arbetarskydd om hur utländska byggjobbare hoppade från andra våningen när han kom i sin gula väst, i tron att han var polis.
I industrin ökar i stället belastningsskadorna – i bilindustrin har de nästan fördubblats mellan 1994 och 2006, enligt färsk statistik från Arbetsmiljöverket. De senaste årens ökning av sjukskrivningarna har främst drabbat kvinnor i offentlig sektor – men det är sex gånger vanligare att en kvinna i bilindustrin skadas än en kvinna i vården. Industrifacken erkänner nu att de ställde arbetsmiljöfrågorna åt sidan under 1990-talet och satsade allt på att rädda kvar jobb, skriver Dagens Arbete.
Medan industrin under 1970- och 80-talen satsade på ”det goda arbetet”, med Volvos fabriker i Kalmar och Uddevalla som paradexempel, har vi nu sett en kraftig återmarsch till löpande band-produktion. Det är förstås en maktfråga; när det på grund av arbetslöshet inte längre var svårt att få arbetskraft till industrin fanns det ingen anledning att satsa på mänskligare arbetsvillkor.
Parallellen till den offentliga sektorn är uppenbar. Mellan 1990 och 2004 minskade antalet arbetare inom hälso- och sjukvården från 586000 till 472000 (samtidigt som tjänstemännen ökade från 567000 till 707000!). Färre fick göra mer, och sjukskrivningarna kom som ett brev på posten.
Åtgärder mot sjukskrivningarna borde därför vara ett lugnare arbetstempo och satsning på rehabilitering, men i stället har den politiska debatten förskjutits till att handla om att det fuskas. Men det är ett sidospår. Den väsentliga frågan är varför en så stor del av befolkningen inte klarar av att gå till jobbet, inte om de flesta av dem lever upp till Socialstyrelsens allt snävare sjukskrivningskriterier.
En förklaring med stöd i forskningen är att bristande inflytande över arbetet i kombination med höga krav är särskilt stress- och därmed sjukdomsalstrande: det kallas för hög anspänning och är särskilt vanligt i vården. Att det är ett klockrent argument för ökat arbetarinflytande – rent av ekonomisk demokrati – är en alltför kontroversiell slutsats för de flesta att dra.
En läxa av 1990-talets omstruktureringar tycks därför vara att rena sysselsättningsfrågor inte får skymma sikten för ”lyxfrågor” som arbetsmiljö och arbetarinflytande.
Arbetet är alldeles för viktigt för att överlämnas åt andra än dem som utför det.

