Eva Magnusson, psykolog och genusforskare, har utkommit med boken Hon, han och hemmet – Genuspsykologiska perspektiv på vardagslivet i nordiska barnfamiljer. Magnusson har varit projektledare för en nordisk studie som bygger på intervjuer med 30 heterosexuella par eller 60 kvinnor och män i Danmark, Sverige och Finland. Paren har intervjuats om arbetsdelningen i hemmet och omhändertagandet av barnet eller barnen, på sina respektive språk. Enligt baksidestexten handlar undersökningen om hur moderna barnfamiljer får ihop ”jämställdhet, barn och kärlek”.
Är man, som jag, intresserad av vardagsrealistiska skildringar som synliggör de djupstrukturer som faktiskt finns där för oss alla att underordna oss eller göra motstånd mot, så är boken som en riktigt bra deckare. Den är intressant och välskriven. Jag vill läsa mer och bara lite till och lite till, innan jag lägger den ifrån mig.
Grovt sett tycks två tankeströmmar prägla det offentliga samtalet om förhållandet mellan könen. Å ena sidan anses den offentliga diskussionen om kvinnor och män och jämställdhet och makt ha tagit flera kliv framåt och resulterat i att vi lever i världens mest jämställda land. Å andra sidan har de senaste årens backlash, där kvinnorörelsen pressats tillbaka och motståndet mot kvinnors frigörelse tagit sig nya och stundtals ganska brutala former, starkt påverkat vad som är möjligt att säga i dessa frågor. I detta spänningsfält lever vi och skapar och omskapar både oss själva och våra relationer i vid bemärkelse. Det gäller självklart också paren i Magnussons bok.
Magnusson visar på olika betydelser i begreppet ”jämställdhet” i den svenska riksdagsdebatten. På detta sätt kopplas indirekt samtalet om jämställdhet och sedermera parens praktik av jämställdhet samman.
Jämställdhet ges flera och motstridiga innebörder av våra politiska företrädare. Jämställdhet kan tolkas som alltifrån individuella mänskliga rättigheter, som föreställningar om könens respektive särarter och rätten att uttrycka dessa, eller som en icke-politisk fråga. I någon version anses kvinnor ha ansvar för att genomdriva jämställdhet, men det finns också en mer feministisk tolkning som inrymmer kamp mellan kvinnor och män om det politiska utrymmet och som förutsätter kvinnosolidaritet. Magnusson låter paren i sin undersökning definiera begreppet och lägga sina respektive innebörder i det och lyfter sedan förtjänstfullt fram de faktiska konsekvenserna av deras tolkningar i vardagen.
Intervjuerna är gjorda med kvinnan och mannen tillsammans, det är alltså parintervjuer. Magnusson skriver att det eventuellt kan leda till att hon och han framför allt lyfter fram det som de är eniga om i syfte att bekräfta sig själva som par. En bekräftelse som inte är given i samma utsträckning om de står på varsin sida i avgörande värderingsfrågor och/eller i sina uppfattningar om den gemensamma praktiken i vardagen. Detta är Magnusson medveten om och skriver: ”(Men) det var ju också i hög grad detta gemensamma vi var intresserade av…”.
Det finns naturligtvis både fördelar och nackdelar med denna metod. Den självklara nackdelen är att vi inte vet hur paren förhåller sig till varandras insatser när de inte samtidigt ska bekräfta varandra som par. Det är dock ändå tydligt att det råder oenighet i vissa avseenden och att oenigheten uttalas och förhandlas under intervjun. Jag som läsare deltar således i denna öppna förhandling om tolkningarna.
Man skulle kunna formulera det så att de olika åsikter som bryts i boken ligger inom ramen för vad som är möjligt att öppet säga inför andra. Det i sig pekar på vilka åsikter om kön och jämställdhet som idag är möjliga att uttrycka i ett offentligt sammanhang utan att hota upplevelsen av ”parhet” eller att få den som talar att framstå i dålig ”genusdager”. Det som uttalas har således stöd i de djupstrukturer som vi så sällan stannar upp och avtäcker i vår vardag. Just detta är bokens och därmed metodens stora förtjänst.
Fokus i Magnussons bok är alltså arbetsdelningen och omhändertagandet av barnet eller barnen. Kring detta analyserar hon fram olika teman: hur paren har kommit fram till sin arbetsdelning; förhandlingar kring föräldraledighet; hur de talar om jämställdhet; vad det innebär att vara kvinna respektive man; det könade föräldraskapet; fritid och arbetstid. Diskussionen handlar också om könad expertis i hemarbetet, om det könade ansvaret och den könade skulden, och om könade begränsningar och avgränsningar. Det senare leder texten bortom vardagsbeskrivningarna och illustrerar hur normer och samhällsstrukturer tar sig könspsykologiska uttryck.
Magnusson visar tydligt på en komplexitet i hur paren förstår och skapar sig själva och sin vardag. I de flesta teman delar hon upp paren i tre kategorier: de med mest ojämn fördelning, de med mellan-fördelning och de med jämnast fördelning av arbetet. Hon kategoriserar ungefär en tredjedel av paren som jämställda. När det gäller gruppen jämställda par, utvecklar Magnusson analysen och lyfter även fram de jämställda parens olikheter, exempelvis i sin motivation till jämställdhet, i argumentationen som ledde dit samt skilda könade föreställningar. Det finns med andra ord inte enbart tre olika grupper utan också olikheter inom respektive grupp. Det är synliggörandet av det olika i det tillsynes lika som gör boken till en spännande läsning, och som får mig att fundera vidare kring vilka bevekelsegrunder som människor i min omgivning har till sin arbetsdelning.
Även om arbetsdelningen och barnen utgör den stora vardagsrealiteten, saknar jag diskussioner kring det mer subtila som jag försökte fånga i min avhandling Det kallas kärlek – En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par (1993). Det kan handla om sådana frågor som hur hon och han visar varandra kärlek, hur de visar sin vrede, vem som tar upp diskussioner kring själva relationen och liknande. Den delen av parrelationen faller bort, trots att baksidestexten ställer frågan om hur moderna par får ihop det med kärleken. Undersökningens fokus på barn och arbetsdelning gör att det dessutom finns en risk att läsaren förleds att tro att brist på jämställdhet först och främst har med förekomsten av barn att göra. Det kan i sin tur få personer utan barn att tro att boken inte är intressant för dem, vilket på många sätt vore synd.
Det går alltså inte riktigt att komma ifrån att det i boken uppstår en icke avsedd koppling mellan brist på jämställdhet och det könade föräldraskapet, som om det är barnet som är grunden till den arbetsdelningen som uppstår. I en mening är det ett grovt tillyxat mått på avsaknaden av jämställdhet att studera arbetsdelningen i hemmet, även om det är nog så kontroversiellt för en vuxen kvinna att öppet deklarera att hon är hushållsansvarig. Jag är dock övertygad om att återskapandet av den strukturella könsmakten också är kopplad till våra föreställningar om heterosexualitet, och det vi kallar kärlek, och därmed föregår barnen. Och för att fånga dessa mer subtila strukturer i parrelationen krävs delvis andra frågor än de Magnusson ställer.
En studie som delvis länkar samman unga jämställda par utan barn med Magnussons studie om arbetsdelningen och omsorgen om barnen, är Lisbeth Bekkengens avhandling: Man får välja – om föräldraskap och föräldraledighet i arbetsliv och familjeliv (Liber 2002).
Bekkengen har intervjuat heterosexuella par med fokus på frågor om jämställdhet och föräldraledighet, både innan de fått barn och när barnet är fött. Hennes huvudfråga är vem eller vad som hindrar alternativt möjliggör för män att ta ut den pappaledighet som de, innan barnet föddes, föreställde sig att de skulle ta ut. Hennes resultat har många intressanta poänger. En sådan är att hon visar att en barnorienterad man inte med nödvändighet är en jämställd man. Således lyfter hon fram att jämställdhet inte först och främst skapas i mäns relationer till sina barn, utan att jämställdhet handlar om förhållandet mellan vuxna kvinnor och män i en kärleksrelation.
Bekkengen menar att det under det senaste årtiondet har utvecklats en barnorienterad maskulinitet. Det är alltså inte längre omanligt att vara intresserad av barn, men det i sig innebär inte med automatik att män är jämställda i förhållande till de kvinnor som de lever tillsammans med, eller att de delar ansvaret för hemmet och hemmets skötsel. Detta motsägs inte på något sätt i Magnussons studie, men Bekkengens fynd visar att den gängse tanken att det blir jämställt om män utökar sin delaktighet med barnen inte håller. Dessutom understryker resultatet behovet av att studera hur jämställdhet konstrueras i parrelationer utan barn.
Bland de jämställda paren hos Magnusson är det endast ett (!) par som har jämställdhet med barnen och i hemmet som ett gemensamt ideologiskt projekt. Att det ändå är jämställt hos en större grupp, en tredjedel av paren, beror bland annat på att kvinnorna drivit jämställdhetsprojektet inom förhållandet och att männen i dessa fall anammat hennes projekt eller på att paret har gemensamma uppfattningar om vad som är rättvist och att resultatet blir jämställt. Det blir också tydligt att de par som menar att arbetsdelningen kommit ”naturligt” eller ”bara blivit så” är de par som har den mest ojämna hemarbetsfördelningen. Utifrån det kan man, som jag ser det, dra slutsatsen att en maktstruktur inte förändras utan konflikter. Det krävs ett medvetet ställningstagande för att saker och ting ska förändras.
Frågan om vikten av förändring sätter fokus på förhållandet mellan det så kallat privata och det offentliga. Man kan fundera över om det har någon politisk betydelse att förhållandet mellan kvinnor och män i parrelationen ändras. Låt mig utveckla detta. Tidigare i höstas tog högerregeringen bort hotet om könskvotering i bolagsstyrelser eftersom man menar att kompetens och inte kön ska vara utslagsgivande vid rekryteringen.
Inte många dagar senare görs det en nyhet av att det enligt Socialstyrelsen endast är 10 procent av alla vårdnadstvister som utmynnar i att fadern ensam får vårdnad om barnet. Landets nya jämställdhetsminister Nyamko Sabuni uttrycker sin förvåning över detta i tidningen Metro och utesluter inte att det kan handla om fördomar när mamman anses bättre lämpad än pappan att ta hand om barnet. På en direkt fråga om det kan vara ett problem att de socialsekreterare som utreder vårdnadsärendena oftast är kvinnor, svarar Sabuni att det inte kan uteslutas att det handlar om könsbaserade fördomar hos de kvinnliga utredarna.
Med andra ord tycks den här regeringen anse att överklassmän i bolagsstyrelser lever utanför och bortom förutfattade meningar om kön och att dessa män, när de rekryterar nya medarbetare, prioriterar någon slags okönad kompetens som i sin tur bara råkar sammanfalla med att den kompetente personen visar sig vara en biologisk man. Däremot menar samma regering att det är fördomar och inte kompetens som ligger till grund för att det främst är kvinnor som får ensam vårdnad om barnet i en vårdnadstvist. Trots att det i detta senare fall faktiskt finns en koppling mellan kön och kompetens – inte på grund av biologi utan av rent erfarenhetsbaserade skäl såsom Magnusson visar. Det är ju i huvudsak kvinnor som ansvarar för hem och barn och det leder onekligen till att de besitter kompetens inom området. Men att peka på kvinnors kunskap anses av en del debattörer som extremfeministisk ideologi, medan bolagsmännens bristande f
Kan denna brist på insikt om könsmakt få vidare konsekvenser? Det är självklart omöjligt att svara på. Ändå måste jag ställa mig frågan om det är en slump att Arne Wirén, självutnämnd pappaombudsman, får en egen kolumn i Metro i slutet av 2006. Jag tror det ligger i tiden.
I korthet menar Wirén att vårdnadstvister kan reduceras till att kvinnor vill straffa sina före detta män genom att hindra dem från att träffa sina barn. Frågor om kompetens och delaktighet eller något annat sub-stansiellt avfärdar han som lösa påståenden. Wirén är en av dessa rättshaverister som återkommande dyker upp i just pappafrågan. Förhoppningsvis får han inte någon politisk genomslagskraft ens med den här regeringen. Däremot sätter han och hans gelikar en bortre gräns för vad som är politiskt möjligt att säga, och med en jämställdhetsminister som inte är särskilt kompetent inom sitt område riskerar det att inte ses som så reaktionärt och patriarkalt som det verkligen är. Därmed görs den här typen av uttalande lite mer rumsrena, ett obehagligt scenario.
Detta visar att det privata är politiskt och att reell jämställdhet i hemmet skulle få politiska konsekvenser. Och även om jag velat se mer av de subtila mekanismerna som återskapar mäns samhälleliga makt i parrelationen i Magnusson utmärkta bok, så är fortfarande den könade arbetsdelningen och det könade föräldraskapet ett hett politiskt stoff. Magnussons bok bör läsas med detta i åtanke och man bör även påminna sig om att maktrelationer inte förändras utan konflikter.
Ur detta perspektiv kanske man ska tolka de senaste årens offentliga strider om feminism som steg i rätt riktning. Konflikten visar ändå att kvinnors rättigheter är en fråga på den dagspolitiska agendan. Samtidigt bör vi som feminister i det uppkomna politiska läget helt klart ta ett stort steg framåt och skruva upp tonläget för att inte förlora mark, varken i den offentliga sfären eller i det som kallas familjeliv.
