LO:s lönekrav utan gnista

Hur mycket kan lönerna öka i dagens Sverige? Det finns egentligen ingen gräns för det. Men allt för stora nominella löneökningar får sannolikt konsekvenser som urholkar reallönerna. För om lönerna ökar kan företagen göra två saker för att betala lönerna: De kan höja priserna för sina varor. Då skjuter inflationen fart, vilket minskar värdet på löneökningen. Men Riksbanken är satt att bevaka inflationen och höjer räntan om inflationstrycket ökar. Hög ränta leder till dyrare levnadsomkostnader och högre arbetslöshet, vilket i sin tur pressar ner lönerna.
Företagen kan också förändra fördelningen mellan löner och vinster. Alltså dela ut mindre pengar till aktieägarna och istället betala löneökningarna med. Problemet är att i en öppen ekonomi anses vinsten långsiktigt bestämmas internationellt – om investeringar i Sverige förväntas ge lägre avkastning än investeringar i andra länder uteblir det helt enkelt. Och då går företagen i putten. För att rubba på den fördelningen mellan löner och vinster krävs alltså att offensiva lönekamper förs samtidigt i flera länder.
En tredje möjlighet är att löneökningarna driver upp konsumtionen så att företagen i stället säljer fler varor och därmed inte behöver höja priserna. Detta är den ännu giltiga grundtanken i keynesianismen, men länken mellan löner och konsumtion har försvagats genom globaliseringen, oklart dock hur mycket.

Så nu för tiden råder i det närmaste konsenus om att löneökningarna inte får vara större än löneutrymmet. Det definieras av nationalekonomerna som summan av förväntad produktivitetsökning och inflation. Produktiviteten mäter värdet av hur mycket som produceras per tidsenhet. Ökar produktiviteten ökar alltså värdet av det producerade utan extra arbetsinsats. Med andra ord så innebär en löneökning i takt med löneutrymmet att allt är som förut. Förhållandet mellan löner och vinster förblir konstant.
Trots att det råder konsensus om detta går åsikterna isär om hur stort löneutrymmet är. Enligt Konjunkturinstitutets Lönebildningsrapport, som spelar en stor roll för avtalsförhandlingarna, förväntas produktivitetsökningen i år bli över 3 procent, och sakta sjunka till 2,8 procent 2010. Riksbankens inflationsmål är 2 procent. Inflationen har de senaste åren visserligen legat en bra bit under det målet men inflationen brukar skjuta fart under en högkonjunktur och kan mycket väl överstiga 2 procent de närmaste åren. Med andra ord bör, enligt gängse teori, löneutrymmet ligga på runt 5 procent de närmaste tre åren. Konjunkturinstutet (KI) gör själv en långtidsprognos som säger att lönerna kommer att öka med i genomsnitt 4,4 procent mellan 2006 och 2015.

Hur kommer det sig då att LO:s och Industrifackens utgångsbud är 3,9 procent i årlig löneökning? Och hur kommer det sig att arbetsgivarna tycker att det budet är hutlöst? De läser ju också Lönebildningsrapporten. Och alla vet att ett krav inte är samma sak som utfallet i avtal. Avtalen kommer gissningsvis att hamna på omkring 3 procents löneökningar.
Exakt hur LO:s styrelse resonerade när de siffersatte lönekraven får vi kanske aldrig veta, men faktum är att LO använder sig av ett annat mått på löneutrymmet än det ovan beskrivna. Eftersom praxis är att den konkurrentutsatta exportindustrin sätter riktmärke för den övriga arbetsmarknaden, och exportindustrin främst konkurrerar med övriga Västeuropa, så räknar LO ut den genomsnittliga löneökningen i ett antal västeuropeiska länder och sätter sina krav utifrån det. Detta kallas för Europa-normen och syftar till att hålla svensk industri konkurrenskraftig. Men nationella ekonomier avvikter från varandra även under globaliseringen. De senaste åren har produktivitetsökningen varit betydligt högre i Sverige än i konkurrentländerna, vilket har gjort att löneutrymmet har varit större här. Detta problem har LO:s ekonomer själva upptäckt och skrev därför en rapport i våras där de föreslog att Europanormen visserligen ska fortsätta vara huvudregel för löneökningarna, men att avsteg ska kunna göras när den ekonomiska utvecklingen i Sverige avviker från övriga Europas. Alltså borde inte Europanormen vara förklaringen till LO:s låga lönekrav.

Kanske handlar lönekraven om att ta ”samhällsansvar”? I årets Lönebildningsrapport gör KI en ordentlig utvikning som skulle kunna sammanfattas med ”Less is more”. Ju mindre parterna avtalar om, desto mer får löntagarna, menar institutet.
KI arbetar med två scenarier, ett där lönerna mellan 2007 och 2010 ökar med 3,5 procent per år, och ett där de ökar med 4,7 procent per år. Givet ett antal förutsättningar kommer KI fram till att lågalternativet innebär att parterna tar en högre grad av samhällsekonomiskt ansvar, vilket resulterar i 1–2 procents lägre arbetslöshet, sänkta skatter, högre BNP-tillväxt, lägre inflation och därmed faktiskt även något högre reallöneökningar. KI drar ut kurvan ända till 2015 och menar att reallönen då skulle vara 2,4 procent högre i lågalternativet.
Man bör väl vara fackekonom för att i detalj skärskåda KI:s prognos. En sak är dock säker: En avtalad lön ligger fast, resten är spekulationer. Varken KI eller någon annan kan garantera att företagen använder det outtnyttjade löneutrymmet till att anställa fler så att arbetslösheten minskar. KI kan inte garantera att Riksbanken verkligen sänker räntan bara för att löneökningarna är låga, Riksbanken är nämligen oberoende och tämligen nyckfull. KI kan definitivt inte garantera att regeringen skulle använda de resurser som sparas in på lägre arbetslöshet till att sänka skatten jämnt över inkomstfältet. KI:s prognos förefaller alltså ytterst osäker (och är det något vi vet om nationalekonomer är det att de är usla på att förutsäga framtiden).

möjligen tror sig LO kunna utfästa dessa garantier, och har därför anpassat sina lönekrav till KI:s mått på samhälleligt ansvarstagande. Enstaka LO-röster protesterar mot de låga lönekraven när alla siffror pekar uppåt och företagen gör rekordvinster, men där det hittills har blivit flest protester är i industritjänstemannaförbundet Sif. Sif ingår i Industrifacken, som samlar förbund från LO, TCO och Saco inom industrin, och dessa ställer samma lönekrav som LO. Men Sif har ännu inte godkänt kraven och enligt Dagens Nyheter anser tre av Sif:s fem lönedelegationer att kravet är för lågt – de vill snarare kräva 6 procent. Sif:s ordförande Mari-Ann Krantz försvarade lönebudet så här:
–Kraven på högre löneökningar är be-gripliga med tanke på vd-löner och bonusregn, men bakom kravet ligger att vi räknar med 2 procents inflation och 3 procents produktivitetsökning. Av den tar vi ut 2 procent och räknar med att 1 procent går till investeringar i Sverige.
Här framkommer att Sif, och förmodligen därmed även Industrifacken och LO, vill ta det samhällsansvar som KI önskar. De lägger sig medvetet under den nivå som skulle medföra att löneandelen förblev konstant, i den fromma förhoppningen att företagen ska använda överskottet till att investera så att arbetslösheten kan minska.

Om sysselsättningen verkligen ökar enligt KI:s prognos är detta ansvarstagande förstås nobelt mot de arbetslösa. Ett annat tänkbart skäl till att just industrifacken inte vill ta ut hela produktivitetsökningen i lön är oron för globaliseringen. Industriföretagens nästan permanenta hot om att flytta produktionen till låglöneländer hämmar fackens stridbarhet. De tycks känna sig tvungna att gå hand i hand med arbetsgivarna.
De senaste åren visar att det finns stora risker med denna låglönestrategi. Att löneutrymmet har varit större än de avtalade löneökningarna är främsta orsaken till förra årets rekordvinster i svenska företag på över 500 miljarder kronor och aktieutdelningar på 110 miljarder. Det är inte dåligt att svensk ekonomi går kalasbra, men det måste ses som ett misslyckande för fackföreningsrörelsen om löntagarna får småpotatis och ett fåtal aktieägare tar alla kotletter.
Ett annat problem är att när löneutrymmet inte är intecknat i avtal ger det spelrum åt marknadslönesättning. Enligt KI har de faktiska löneökningarna de senaste åren varit nästan dubbelt så stora som de avtalade, och detta gynnar främst tjänstemännen.
Trots att tjänstemän och arbetare inom industrin båda går på Industriavtalet har tjänstemännens löner ökat ungefär en procent mer än arbetarnas de senaste åren, vilket är en starkt bidragande orsak till att inkomstklyftorna ökar i Sverige. I genomsnitt tjänade en tjänsteman 27400 kronor förra året, mot 19100 för en arbetare. Lönegapet mellan grupperna har på tio år ökat från 36 procent till 43 procent. Om det fortsätter så i tio år till kommer en tjänstemannalön vara 60 procent högre än en arbetarlön.

Om LO-förbunden vill göra någonting åt denna situation bör de alltså avtala sig till löneökningar för sina medlemmar som är större än löneutrymmet. Ska lönegapet minska måste ju arbetarlönerna öka mer än tjänstemannalönerna.
Istället gör LO alltså tvärtom. Om det beror på oro för den tuffa internationella konkurrensen inom industrin måste LO börja fundera på om det går att slakta den heliga ko som säger att exportindustrin måste vara löneledande.
Även om ”alla ska med” är det tveksamt om hänsyn till industrisektorn ska tillåtas hålla tillbaka löneutvecklingen för alla andra arbetare. Alternativt skulle, vid högre totalt avtalskrav, större satsningar kunna göras på lågavlönade och jämställdhetspotter.

Publicerad Uppdaterad
2 mins sedan
Jesse Jackson (t.h) i samband med med valet 1984 Foto: Peter Morgan/TT

Han vägrade ställa upp på motsättningen mellan klass och identitet

”Vad Jackson kanske framför allt bör minnas för var att han vägrade ställa upp på den debila motsättningen
’antingen klass eller identitet’ som grund för förtryck, exploatering och marginalisering.” skriver Nathan Hamelberg om att medborgarrättsaktivist Jesse Jackson har dött.

När den US-amerikanske medborgarrättsrörelseledaren, organisatören, politikern och talaren Jesse Jackson nu har gått bort är en era över i USA. Jesse Louis Jackson föddes 1941, två månader innan USA bröt med sin isolationism och gick med i kriget mot fascismen, nazismen och den japanska imperialismen. Han växte upp under Jim Crow-segregationen och slog igenom som ledare när segregationen steg för steg monterades ner genom kamp. När han nu går bort har den federala makten tvärtom inlett krig mot de segrar som medborgar- och arbetarrörelsen uppnått i USA, och det är USA självt som alltmer präglas av fascism.

Medborgarrättsaktivist och organisatören

Jesse Jackson inledde sin bana som medborgarrättsaktivist och organisatör precis innan segregation förbjöds (Civil Rights Act of 1964) och svarta fick rösträtt i sydstaterna (Voting Rights Act, 1965). Han var med Martin Luther King Jr. då denne höll sitt sista tal ”I’ve Been to the Mountaintop” 3 april 1968, och efter mordet på King kan man säga att han ärvde manteln som medborgarrättsrörelsens främste ledare, även om rörelsen var försvagad. Det är nästan omöjligt att sammanfatta hans betydelse, men hans genomslag i populärkulturen ger en fingervisning om hans bredd.

När Sesam (Sesame Street) hade gått två år på tv i USA gästade Jackson och framförde sin berömda dikt ”I Am Somebody” som ett call-and-response-tal för barnen i tv-studion, i ett av de mest emotionella avsnitten av programmets historia (gör er själva en tjänst och kolla upp det på Youtube).

I Spike Lees stora genombrottsfilm Do the Right Thing har huvudpersonen Mookie (spelad av Lee) och hans arbetskamrat på Sal’s Famous Pizzeria, Pino (Sals son, spelad av John Turturro) ett bråk om N-ordet, och Pino börjar häckla svarta ledare, och tar i förbifarten sikte på Jesse Jackson.

Ett av de mest halsbrytande avsnitten av South Park har ikonens namn i titeln: 2007 års ”With Apologies to Jesse Jackson” (säsong 11, episod 1). För att sammanfatta handlingen utan att spoila slutet figurerar Jackson som den som kan rädda Randy Marsh från offentlig pariastatus efter att ha hävt ur sig N-ordet på lyckohjulet i tron att han kan tjäna pengar på det.

Det finns oändligt många fler exempel på nedslag han gjort i populärkulturen, från att samplas av Andy Weatherall på Primal Screams Come Together, användas av Public Enemy för några av deras mest explosiva epos till att hyllas av Furious Fives Melle Mel, få valkampanjlåtar framförda av soulsjtärnor och sent i karriären hamna som vänsterankare på CNN.

Vägrade ställa upp på motsättningen ”antingen klass eller identitet”

Allt det ovan nämnda är delvis ytan som bubblat upp i medier. Vad Jackson kanske framför allt bör minnas för var att han vägrade ställa upp på den debila motsättningen ”antingen klass eller identitet” som grund för förtryck, exploatering och marginalisering. Det sätt på vilket han verkligen följde Martin Luther King i spåren var att se kamp mot fattigdom och krig som nyckeln till att bygga ett rättvist USA, till exempel med kampanjen PUSH (People United to Save Humanity). Som han sa efter Kings död, och argumenterade för i alla sina kampanjer för att bli Demokratiska partiets presidentkandidat 1984 och 1988:

”When we change the race problem into a class fight between the haves and the have-nots, then we are going to have a new ball game.”

(”När vi förvandlar rasproblemet till en klasstrid mellan de som har och de som inte har, då kommer vi att få en ny match.” redaktionens översättning)

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Umeå. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut – mot Umeå! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
24 hours sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad