Keith Joseph, den numera avlidne torypolitiker som brukar betraktas som thatcherismens andlige fader, led troligen av Aspbergers syndrom, en mild form av autism. Utifrån samtida observationer och journaler kommer psykiatriprofessorn Michael Fitzgerald, som specialiserat sig på just skrivbordsdiagnoser på avlidna berömdheter, fram till den slutsatsen.
Joseph ledde bland annat ett institut för studier av neoklassisk ekonomi i Milton Friedmans tradition, mer känt under termen nyliberalism. Han blev Margaret Thatchers ideologiske mentor efter att ha gett upp sina egna ambitioner att bli det konservativa partiets ledare. Hans chanser ansågs förverkade efter att han i ett tal framfört idén att underklassen borde avskräckas från att skaffa barn. Samma tal är också en av de uppgifter som Fitzgerald använt för att ställa sin diagnos. En pikant historisk kuriositet? Inte alls, menar Fitzgerald. ”Mannen och hans verk kan inte skiljas från varandra. Neoklassisk ekonomi bär några av Aspbergers kännetecken i dess hårdhet och okänslighet. Det är viktigt att se eftersom män som han kontrollerar nationens öde. Hans idéer har påverkat politiken i 20 år”, kommenterade han för The Independent i juli.
De flesta ekonomer är knappast autistiska, men de är likväl en psykiskt avvikande grupp, konstaterar Doug Henwood, författare till After the new economy och Wall Street – how it works and for whom och själv ekonom. ”Att studera ekonomi verkar också göra dig till en elakare människa”, skriver han.
Olika psykologiska experiment har visat att ekonomistudenter genomsnittligt ger lägre belopp till välgörenhet, är mindre hederliga när det gäller att exempelvis återlämna upphittade pengar, och mindre benägna att bidra till gemensamma projekt än kontrollgrupper av studenter i andra ämnen. I det klassiska testet Fångarnas dilemma är de mer benägna att förråda sin kamrat. ”Det är egentligen inget att förvåna sig över. Den ekonomiska vetenskapens huvudfåra bygger helt på en föreställning om självupptagna individer, rationella nyttomaximerare… Det finns föga utrymme för känslor, osäkerhet, osjälviskhet och sociala institutioner. Ifall detta är en rättvisande modell av en genomsnittlig människa kan diskuteras, men det är ingen tvekan om att kapitalismen som system och ekonomi som vetenskaplig disciplin båda belönar de som passar in i modellen”, skriver han i Wall Street.
Den modell för mänskligt beteende som Henwood refererar till brukar kallas för ”the economic man”. För ”the economic man” existerar inga andra värden än de ekonomiska, det existerar ingen situation när inte maximerandet av den egna ekonomiska förtjänsten är målet som styr handlandet, och han kan aldrig äga eller tjäna nog mycket.
För psykoterapeuten Jessie O´Neil, dotterdotter till en styrelseordförande i General Motors, är samma beskrivning symptombilden för en sjukdom, nämligen ”affluenza”, en term hon själv skapat för sjukligt beroende av pengar.
Offren för affluenzasyndromet är ofta personer som vuxit upp i materiellt priviligerade men känslomässigt torftiga hem, där vanligen speciellt fadern varit ständigt frånvarande på grund av arbete och affärsresor, menar hon i sin bok The golden ghetto. Följden blir dålig självkänsla och en inre tomhet, som de här personerna försöker fylla på det enda sätt de har fått lära sig från sina föräldrar – med pengar. Pengar har upphört att vara ett medel för att tillfredsställa behov, och blivit till ett mål och ett behov i sig. Den affluenzasjuke upplever att summan på bankkontot är det enda som ger henne eller honom ett egenvärde, och liksom för andra beroenden finns ett behov av att hela tiden öka dosen. Hon eller han måste på något sätt dra in ständigt större summor pengar bara för att fylla det svarta hålet inom sig. Av naturliga skäl tenderar sjukdomen att, som i hennes eget fall, gå
i arv, skriver O’Neil.
Hon vill se affluenza som en sjukdom inte bara på individuell nivå utan även i global skala, genom att pengar inte går dit de behövs utan koncentreras hos personer med affluenzastörningar, ”en blockering i flödet av pengar och en klasspolarisering”. På sin hemsida hävdar hon att ”vi kommer aldrig att lösa problemet med fattigdomen utan att lösa de rikas problem”.
En teori om att världens svåraste ekonomiska och sociala problem kan lösas genom individuell terapi åt de rika, dessutom en terapi som teorins skapare själv tillhandahåller, har naturligt nog mött en del skepsis. Tidningen Salons Carina Chocano karaktäriserar för sin del begreppet affluenza som ett utslag av ett sjukligt behov i den amerikanska kulturen av att diagnostisera alla mänskliga och samhälleliga problem och kalla dem för syndrom.
Raka motsatsen mot Jessie O’Neils förstående och förlåtande, nyandligt inspirerade terapeutperspektiv, är Robert Hares psykopatforskning. Psykopaten skildrar han som en individ utan medkänsla eller samvete, som det är omöjligt att upprätthålla en normal relation med, obotlig, nästan som en främmande livsform dold bakom en mänsklig mask. ”Han kommer att välja ut dig, avväpna dig med sina ord och kontrollera dig med sin närvaro. Han kommer att glädja dig med sin slagfärdighet och sina planer… Han kommer att le mot dig och lura dig och du kommer att bli skrämd av hans ögon… Och när han är färdig med dig, för det blir han, kommer han att överge dig och ta din oskuldsfullhet och stolthet med sig… Om någon av hans sort knackar på din dörr, kommer du att öppna den då?”, skriver han suggestivt i boken Psykopatens värld. Robert Hare studerade främst psykopaten som brottsling, och menade
bland annat att denna enda procent av alla människor står för 50 procent av alla allvarliga brott.
Psykologen Paul Babiak letade däremot inom näringslivet. Bland ett hundratal testade chefer fann han att nästan var tionde kunde klassas som psykopat – en andel fem till tio gånger så stor som i befolkningen som helhet. Hare och Babiak skrev senare tillsammans boken Snakes in suits – when psychos go to work, där bland annat personerna bakom de stora bedrägerierna i Enron och Worldcom figurerar. Fiktiva gestalter som den mordiske börsmäklaren Bateman från romanen American psycho eller Jim Profit, den hänsynslöse och manipulerande näringslivsmannen som tillbringade sin barndom i en låda i tv-serien Profit, skulle alltså ha en stabil förankring i verkligheten.
Psykopaten är utåtriktad, charmerande, manipulativ, behandlar människor som redskap för att nå sina egna mål, och fattar sina beslut utan att bekymra sig om konsekvenserna för andra – alltihop egenskaper som visat sig kunna fungera utmärkt i en framgångsrik chefskarriär, enligt de fall Babiak kunnat studera i egenskap av personalkonsult. Särskilt ofta befordras de när det finns behov av en ”problemlösare” som ska ta i med hårdhandskarna och rensa upp i företaget.
Andra typiska psykopategenskaper passar för övrigt också väl för politiker, enligt Hare – ett övertygande, charmerande och aldrig sinande ordflöde, förmågan att ljuga med stor trovärdighet och att hålla masken till och med när lögnerna avslöjas, och strävan efter att sätta sig själv i centrum och bli medelpunkten i varje samtal.
Personer med konstaterade personlighetsstörningar av psykopattyp visade sig i ett experiment vara mer benägna för riskfyllda investeringar enligt ett mönster som torde passa för börsmäklare, uppgav Dagens ETC i september förra året. Vissa studier hävdar till och med att så många som 40 procent av alla bankmän är psykopater. Men ”det går inte att tala om psykopater i näringslivet utan att det blir en väldigt het debatt”, konstaterar studenterna Emil Nordvall och Andreas Oscarsson i sin uppsats om psykopater i samhället. Bland annat Sten Levander, en av de svenska forskare som oftast uttalar sig i ämnet, avvisar resultat som Babiaks. Det gör däremot inte Richard Djursén, som inte är någon forskare utan har expertis av ett annat slag att luta sig mot – han är tidigare vd i skalbolaget Trustor. ”Jag är helt övertygad att ju längre upp i näringslivets topp du kommer, desto fler psykopater hittar du”, sad
e han i Dagens Nyheter 2004.
Psykopatforskning som Hares och Babiaks har ifrågasatts en del, och kritikerna har analyserat den sociala roll sådana teorier fyller. Samtidigt som psykopaterna antas utmärkas av frånvaron av empati, är paradoxalt nog definitionen av psykopaten sådan att den tar bort alla möjligheter av att vi skulle kunna känna empati med honom/henne. Begreppet kan bli ett sätt att flytta över ansvaret för alla de mest avskyvärda elementen i vårt samhälle till något som är helt olikt oss själva, en obegriplig ondska.
Hos Babiak går en gräns mellan psykopaten och den normale chefen som, trots att den kan vara svår att se för den otränade observatören, är skarp. Psykopaterna skadar i slutändan inte bara sina underordnade utan även sina arbetsgivare, menar han, och säljer rentav ett avslöja-psykopaten-test att använda vid rekryteringar. Samma bedömning gör den svenske psykopatschefsexperten Lars-Erik Tunbrå. Man kan invända att det främst torde vara när arbetsgivarens intressen kommer till skada som en chef ifrågasätts, undersöks och blir diagnosticerad.
I en intervju i Dagens Nyheter 2004 förklarade Babiak: ”De besväras inte av känslomässiga kval när de ska fatta svåra beslut, som till exempel att stänga en stor fabrik och göra många människor arbetslösa. Det kan lätt misstolkas som att de är ’bra på att fatta svåra beslut’. Men alla riktiga företagsledare med rätt utbildning kan fatta svåra beslut när det verkligen är nödvändigt. Men de flesta lider känslomässigt av det, även om de inte visar något utåt. Psykopaterna däremot är oberörda av människorna som de skadar, jag tror till och med att de gillar att avskeda folk.” Men att ha ett samvete utan att låta det påverka ens handlande – det som Babiak ser som det goda ledarskapet – är redan ett steg mot omänsklighet. Att inte ha något samvete alls, är den logiska vidareutvecklingen – och kanske just det som skiljer en lysande chef från en enbart duglig.
Babiak och O’Neil har det gemensamt att de tolkar sina respektive undersökningsresultat och erfarenheter som isolerade problem som kan lösas förhållandevis enkelt (med lösningar som de själva sitter på). Den patologiska affluenzan kan vändas till ett ”harmoniskt flöde av pengar”. Psykopater kan upptäckas och sparkas från de samhälleliga nyckelpositioner de nästlat sig in på.
I dokumentären The corporation börjar filmmakarna analysen från andra hållet, i företaget som organisation. Såvida inte bolagsordningen uttryckligen stadgar något annat, så inte bara saknar ett företag skyldighet att ta några etiska, sociala eller ekologiska hänsyn utöver vad som krävs för att maximera vinsten, det är rentav skyldigt att inte göra det enligt den rådande amerikanska lagstiftningen (samma gäller i den svenska aktiebolagslagen). Vad skulle vi kalla en människa som uppträder på samma sätt? frågar de sig. Just det – en psykopat. Är det då förvånande att just psykopaterna klarar sig bäst i organisationer som i grund och botten fungerar likadant som de själva?
Även mannen som kanske mer än någon annan påverkat modern företagsledning, Frederick Taylor, upphovsmannen till ”taylorismen” eller teorin om hur mänskliga individer kan reduceras till mekaniska verktyg, har blivit postumt psykoanalyserad. Taylor, som var uppfostrad i en sträng, puritansk familj och sov stående i sin garderob, beskrivs av organisationsteoretikern Gareth Morgan som neurotisk, analfixerad och med ett sjukligt, obegränsat kontrollbehov. Samma uppväxtmiljö och samma sorts psykologi karaktäriserade för övrigt många framgångsrika tidiga kapitalister på 1700- och 1800-talen, enligt Doug Henwood.
Begreppen sjuk och frisk, som vi i vardagligt tal använder som självklara, är i själva verket notoriskt svåra att definiera strikt. Det gäller i synnerhet psykiatriska diagnoser. Vad exakt gör egentligen ett visst tillstånd till en ”sjukdom”? Det som i en kultur tolkas som andlighet eller kontakt med en högre verklighet, klassas i en annan kultur som psykos eller schizofreni.
Men hos oss verkar båda synsätten vara närvarande samtidigt: det som ur ett perspektiv är ett normalt, rent-av exemplariskt beteende enligt ekonomisk teori och det ekonomiska systemets faktiska spelregler, är ur ett annat, mänskligare, perspektiv så abnormt att det är sjukdomsklassat. Perspektiven befinner sig i olöslig konflikt med varandra men fortsätter att existera sida vid sida. Det är som om vi vore kollektivt schizofrena.
