Bara en liten plåtdörr utan skylt leder in till tryckeriet Chilavert, men den mäktiga muralmålning med slagorden ”Ockupera – gör motstånd – producera” som täcker fasaden gör klart för besökaren att den hittat rätt. Innanför samsas tryckning, sortering, tillfällig lagring och diverse i byggnadens stora hall.

– Tja, det rullar på. Just nu gör vi varken vinst eller förlust, men vi har i alla fall ut-ökat från de åtta vi var när det här började till tolv arbetare och vi får alla ut en lön på 1000 pesos (2500 kronor) plus 100 pesos per två barn för familjeförsörjare. Vi har börjat med binderi och kopiering av plåtar här inne, som vi tidigare lade ut på andra företag. Men vi saknar kapital. Stora kunder vill alltid betala en eller tre månader efter leverans, men vi har inte råd att för egna pengar köpa bläck och papper till ett stort jobb. Vi har för lite pengar för att tjäna stora pengar, säger Fermin, den äldste tryckaren på Chilavert.

Liksom på de flesta, om inte alla, av de återtagna företagen, startade processen inte så mycket med en ”konkurs” som med en systematisk tömningsoperation, där löner och andra fordringar lämnades obetalda samtidigt som alla värden flyttades ut ur företaget. I fallet Chilavert blev arbetarna definitivt övertygade om vad som var på gång när ägarna under 2002 skickade folk för att bära ut tryckpressarna ur byggnaden. Då inledde de ockupationen och den långa vägen mot produktion under arbetarkontroll.

– Vi har ingen chef längre, vi bestämmer allt gemensamt och alla måste kunna det mesta, från bokföring till inköp. Ibland känns det som om kunderna blivit våra nya chefer, men ändå, det är annorlunda att arbeta nu. Förr när jag kom till jobbet var det som att gå in hos Gestapo. Under diktaturen försvann två unga grabbar som jobbade här, som tillhörde Montoneros (vänsterperonistisk motståndsrörelse). Ägaren påstod att de hade slutat med avgångsvederlag, men det tror jag inte på, och ingen såg någonsin till dem igen. Nej, då vågade man aldrig klaga på något. Idag när jag är på arbetet är det som att vara hemma, men samtidigt måste man kämpa.

– En annan sak, på den tiden satt det sju på kontoret över oss åtta arbetare, alla stack utom telefonisten. Vi har klarat oss utan dem.

En sak är uppenbar, de återtagna företagen finns kvar. En stor del av alla böcker, tidningar och broschyrer som har med fenomenet att göra trycks just här på Chilavert, som man kan förvissa sig genom en kort rundvandring genom lokalen. Här hittar man reklambroschyrer och affischer för paneldebatter likaväl som tidningarna Nudos och Ocupar, resistir, producir som är helt ägnade åt ämnet.

Den senaste systematiska studien, Las empresas recuperadas en la Argentina, med siffror från 2004, räknar till 161 återtagna företag runtom landet med sammanlagt 6900 arbetare, eller 9100 medräknat de 2200 arbetarna på sockerbruket La Esperanza i Jujuy, som befinner sig i en process med osäker utgång.

Av undersökningen framgick också att de återtagna företagen betalade ut en genomsnittlig lön på 698 pesos, över den dåvarande medellönen, och att såväl löner som produktionen tenderat att öka med tiden. Samtidigt pekar författarna på att bara få av företagen har nått upp till en personalstyrka större än den var när de gamla ägarna lämnade, att 11 procent fortfarande inte producerade 2004 och att bara en mindre del nått upp i en produktion nära fabrikernas fulla installerade kapacitet. Men mätningen gjordes också huvudsakligen över en tidsperiod när den argentinska ekonomin befann sig i fritt fall. Det verkar inte helt långsökt att dra slutsatsen att de återtagna företagen utvecklats bättre än den argentinska ekonomin som helhet, trots deras svåra utgångsläge.

Den 26–27 september i år intog ett 50-tal återtagna företag Plaza Congreso, framför parlamentsbyggnaden, dels med krav på en ny konkurslagstiftning, dels som ett marknadsföringsevenemang. Deltagarna sträckte sig från bagerier och sjukhuskliniker till skeppsvarvet Astilleros Navales Unidos, med 180 anställda och kapacitet att bygga oceangående transportfartyg.

I trycksakerna på arbetsborden hos Chilavert speglas dock inte enbart rörelsens fortsatt goda hälsa utan även dess splittring. Medan Movimiento Nacional de Empresas Recuperadas, MNER, tidning Ocupar, resistir, producir talar om att ”grunden till massarbetslösheten ligger i kapitalismen som ekonomiskt system”, skriver Nudos, som ges ut av det annars ganska okända nätverket Redes med stöd av bland andra EU, om marknadsföringsmetoder och lyckade affärer.

MNER är den mer politiserade paraplyorganisationen, vars viktigaste ideolog Eduardo Muruoa från metallindustrin Impa (en av de tidigaste arbetarkontrollerade fabrikerna) för Naomi Klein och Avi Lewis förklarade: ”Vi kräver inte i dagens läge expropiering av företag i verksamhet, vilket inte betyder att vi aldrig kommer att göra det”. Det mindre radikala Movimiento de Fabricas Recuperadas por sus Trabajadores, MNFR, lett av advokaten Luis Caro, är dess främsta konkurrent. MNFR har bara begränsade politiska krav på sin agenda (kring konkurslagstiftningen och stöd för kooperativ i första hand) och vill helst att medlemsföretagen inte använder begreppet ”ockupation”.

En av triumferna för Caro blev när den kända textilfabriken Brukman bröt med sin tidigare revolutionära linje och anlitade honom som juridiskt ombud. Vänsterpartier hade utnyttjat fabrikens kamp som politisk banderoll, ansåg en majoritet av sömmerskorna, efter en bitter och uppslitande debatt.

– En del av den solidariska andan har försvunnit, det har blivit mer av att var och en skyddar sin egen häck. Många fabriker är inte ute och kämpar på samma sätt och är inte öppna för samhället lika mycket som tidigare. Splittringen i rörelsen har påverkat oss. Men själva fortsätter vi att delta i demonstrationer och nya ockupationer, – det sker sällan idag men för något halvår sedan återtogs ballongfabriken Global här i närheten – håller öppet för möten och debatter, trycker flygblad gratis åt tunnelbanearbetarna, och så vidare. Jag skulle aldrig kunna sluta, faktiskt kom jag ur ett depressivt tillstånd 2004 genom att gå in och engagera mig i ockupationer. Jag har fått erbjudande om ett annat jobb med högre lön, men det här är min kamp nu, säger Candido, som fungerar som tryckeriets ansikte utåt.

Återtagandet av en fabrik har sin egen dynamik, konstaterar författaren Esteban Magnani i boken Ockupera, gör motstånd, producera. En ockupation som kanske först bara varit tänkt som ett desperat påtryckningsmedel för att få ut innestående löner, kan bli en omvälvande upplevelse som för alltid ändrar de inblandades syn på sig själva och sin förmåga, på arbete och samarbete, själva samhället. Candido, tryckaren som vid nästan sextio års ålder för första gången fann sig själv med en molotovcocktail i handen framför kravallpolisen, kan stå som illustration till den tesen.

Varje fabrik har sin egen unika historia. Slakteriet Yaguane, i utkanterna av slumförorten La Matanza, skulle kunna sägas vara företaget som återtogs tre gånger.

– Tio år var jag när jag första gången klev in på ett slakteri, för att jobba som hjälpreda åt farsan. Man jobbade på morgonen och gick i skolan på kvällen. Sedan jag var 19 har jag inte gjort något annat. 1988 kom jag hit till Yaguane, sedan gick det bara tre år innan ägarna ville sparka oss allihop, för att återanställa oss med nya kontrakt. Då satte vi upp tält i portarna, det blev repression med tårgas, gummikulor, alltihop, men vi kom tillbaka och till slut fick vi stanna, berättar Rodolfo Gomez

Företaget gick dock dåligt. Efter förhandlingar med facket gick ägarna 1996 med på att överlåta 52 procent av aktierna till arbetarna, organiserade som ett kooperativ, men de gamla skulderna hängde kvar och konkursen gick så småningom inte att undvika. Men arbetarna vägrade acceptera att det var slutet och stannade kvar i fabriken.

– Ja, då åt man allt som fanns, vad vänner och grannar kom med. Så småningom fick vi rätten att driva vidare verksamheten provisoriskt. Vi har gett oss ut och kämpat många gånger. Vi har blockerat motorvägen för att få tillbaka ägarnas exportkvot. Vi ockuperade domstolen för att få skuldavskrivning, polisen samlade sig och meddelade att det skulle bli repression om vi inte avbröt. Då tog vi polisrepresentanten till lastbilen vi kommit med och visade vad vi tagit med oss, ja, där hade vi 200 knivar. Vi är beredda att dö här och nu hellre än att dö av hunger som arbetslösa, sade vi, och det blev aldrig någon repression. Härom veckan kom beslutet från domstolen att de skriver ned skulderna från 18 miljoner till 1,5 miljoner pesos, berättar han.

När kooperativet bildades blev de fackliga ledarna styrelse.

– De var bra fackledare men blev dåliga chefer. De gjorde affärer vid sidan om, skaffade dyra bilar som bara de fick använda, och delade ut förmåner till sina favoriter. Så för två år sedan återtog vi företaget igen. Vi slängde ut dem och tillsatte en ny styrelse. Nu har jag blivit revisor, fast jag bara gått ut grundskolan och aldrig gjort annat än att flå kreatur. Men mina kamrater menar att jag är hederlig, säger han.

Däremot fattar man inte så många beslut på stormöten här, utan det är huvudsakligen styrelsen som bestämmer.

Idag är Yaguane största återtagna företaget i verksamhet med sin 580 arbetare, runt hundra fler än den betydligt mer kända keramikfabriken Zanon i södra Argentina. Produktionsprocessen är ett enda väldigt löpande band, förutom att det här inte är enklare delar som sätts ihop till en komplicerad produkt, utan komplicerade biologiska maskiner som delas upp i sina beståndsdelar.

Efter att ha vägts, kontrollerats och fösts genom en bana där vattenstrålar från olika håll spolar dem rena, slås korna medvetslösa av en tryckluftshammare, hängs upp och ned, får strupen avskuren och förs så framåt i en långsam parad av transportbandet i taket, över en ränna med strömmande blod. Från bottenplanet fortsätter sedan transportbandet upp längs en ramp till tredje våningen, där det går ut i en slinga över en jättelik sal. Längs med kropparnas väg står arbetarna på golvet eller på ramper av olika höjd, med krokar, slaktarknivar, sticksågar och cirkelsågar av olika utföranden, var och en med sina bestämda snitt att göra innan kroppen skickas vidare till nästa station. De sista slamsorna som håller huden på plats skärs av; huvudet sågas loss; buken öppnas och inälvorna rasar ut; alla försvinner de ned i stora trattar till mellanvåningen för tvättning, kok, nedky

lning och packning, medan kropparna sågas itu på mitten, märks och slutligen sänds iväg till kylhuset. Slamret från transportbandet blandas med sågarnas tjut och de explosiva pysandena av tryckluft. Jag grips av en märklig medvetenhet om min egen kropp och dess sårbarhet omgiven av alla dessa verktyg för att skära, spetsa, slita, såga och döda.

– Den är ett monster, inte sant! ropar den avdelningsansvarige och det är uppenbart att han syftar på fabriken i dess helhet. Jag frågar om det inte är lätt att skada sig och han svarar att de som jobbar på de farligaste uppgifterna har ståltrådsförstärkta handskar. Men jag ser flera som saknar dem på vad som, åtminstone för mig, framstår som tämligen riskfyllda stationer, som att dra komagar över en roterande klinga. Någon förändring av produktionsprocessen, som arbetsrotation, har inte heller gjorts, till skillnad från på exempelvis Zanon som stolt redovisat en 80-procentig minskning av arbetsskadorna. Däremot har man moderniserat maskinparken på flera håll och gjort effektiviseringar, som att bygga om varmvattenberedaren till vedeldning och därmed sparat in 80 procent av bränslekostnaderna.

Fabrikens intäkter räcker till en lön på 1200 pesos i månaden, lika för alla, med en extra bonus en gång om året när man säljer av den värdefulla exportkvot som man tillkämpade sig på motorvägen.

På Yaguane bryr man sig inte så mycket om de stora visionerna om de återtagna företagen som början på ett nytt samhälle.

– Vi försvarar våra arbetstillfällen, det är det viktiga. Vi blandar inte in någon politik. Den förra ledningen drog i väg oss på demonstrationer som inte hade med oss att göra, som var till för peronistiska partibossar, sånt vill vi inte ha mer av, säger han.

Samtidigt ångrar han inte att arbetarna stödde återtagandet av andra fabriker, och nyligen skänkte de hundratals knivar och andra verktyg till slakteriet Bragado.

Är det inte konstigt att hjälpa en konkurrent?

– Äh, vi vill inte se andra kooperativ som konkurrenter. Det är inte samma sak heller att köpa eller sälja till ett återtaget företag, vi sitter inte och räknar på samma sätt då. Det är affärer men samtidigt är man kamrater.

Bara två kvarter från den argentinska parlamentsbyggnaden, Congreso, reser sig den imponerande byggnad som allt mer framträder som centrum för de radikalare sektorerna av återtagna företag, liksom en viktig samlingspunkt för fackföreningar och andra folkrörelser i Buenos Aires överhuvudtaget. Som om det inte räckte med placeringen är Hotel Bauens historia dessutom nästan överlastad med symbolik.

– Det här hotellet byggdes inför fotbolls-VM 1978 med lån från militärjuntan, som ägarna, familjen Yurkovich, aldrig behövde betala tillbaka. Som med så mycket annat av pengar som lånades upp utomlands och bara skänktes bort till privata företag. Senare under 1990-talet var hotellet mötesplats för topparna inom menemismen (en högerströmning inom peronismen, efter förre presidenten Carlos Menem), säger Jorge Suarez, som jobbar till hälften som elektriker och till hälften som presstalesman.

I Hotel Bauens lobby tar personalen emot i svart kostym, det ligger linnedukar på borden i restaurangen och vinställen bakom bardisken är välsorterade. Samtidigt hänger texten till ”De återtagna företagens hymn” på en vägg och en annan är täckt av kakelplattor från Zanon med ingraverade dikter av den revolutionära poeten Juan Gelman. Elitfotbollslaget Chacarita checkar in medan vi väntar på intervjun.

Med början 1997 inledde ägarna en snårig manöver för att skriva över egendomen på ett chilenskt företag, enligt Jorge Suarez med målet att anställa personalen på nytt med ingångslöner. Men någonstans låste sig affärerna och 2002 stängde hotellet.

2003 gick 14 av arbetarna, tillsammans med ett hundratal sympatisörer, in genom en underjordisk tunnel. Sedan dess har Bauen fått stå värd för allt från fackliga konferenser till barnteater och rockkonserter, evenemang som aldrig tidigare skådats i den prestigefyllda 14-våningsbyggnaden. Idag är 90 procent av rummen i användbart skick och, efter vad det verkar på trafiken ut och in i lobbyn och antalet nycklar i nyckelskåpet, en hel del av dem är också uthyrda. Från de 30 som arbetade här när hotellet först slog upp portarna igen har antalet ökat till 157.

Bauen är, tillsammans med Zanon, det återtagna företag som utan jämförelse fortsatt ta mest aktiv del i den sociala kampen. Här har fackföreningar, piqueteros, indiangrupper och människorättsorganisationer gratis fått lokaler till ett otal konferenser, möten och paneldebatter. En politisk bokhandel har ett förmånligt hyreskontrakt på bottenvåningen. Där man i de flesta hotellobbyer skulle hitta återförsäljare för exklusiva parfymer eller smycken hittar man här andra kooperativ.

Jorge Suarez tillhör själv inte de ursprungliga Bauen-arbetarna. Han kom i kontakt med ockupationen via frivilligarbete i de sociala verksamheterna i sin kyrka, började delta i solidaritetsaktioner och togs för två år sedan in i kooperativet som elektriker. Idag är han djupt övertygad.

– Det här går inte att jämföra med ett arbete i ett traditionellt företag. Här har jag frihet att säga min åsikt, här kan jag sätta mig ner en stund och dricka kaffe utan att någon säger åt mig. Ingen utnyttjar mig. Vi har en styrelse och ansvariga för olika verksamhetsområden, men det är inte så noga. Behöver det fattas ett beslut så gör man det oftast utan att behöva springa och fråga den ansvarige. Den här formen av organisation borde absolut införas i andra delar av ekonomin. Det är framtiden som jag ser det. De arbetarkontrollerade företagen flyr inte från landet och skickar inte iväg vinsterna. Under den här modellen borde vi återta alla företag som privatiserats, utvinningen av våra naturresurser, med mera.

Hur skulle det gå till?

– Vi måste fortsätta vara öppna mot samhället, bygga allianser med dem som kämpar och sprida kunskapen om detta. Även till andra länder, arbetarnas kamp känner inga gränser.

Men alla återtagna företag verkar inte dela den synen?

– Det beror främst på de nya ledare som försöker ta över, som Louis Caro, och påverka arbetarna att stänga dörrarna till företagen. Men i grunden är de flesta solidariska.