visst. kvinnor i massor finns i kollektivtrafiken. Inom vårdsektorn. Barnomsorgen. Ni vet, Tjejtrafiken, Tjejsektorn och Tjejomsorgen. Sedan har vi ju Kommunala tjejförbundet och Kvinnliga handelsanställdas förbund. Och Tjejförtidspensionärer. Över 40000 under 40 år. Många med det gemensamt att de i tur och ordning har nekats specialistvård, rehabilitering och så småningom sjukpenning.
Det får bli förtidspension. Det vill säga 64 procent av lönen under taket. Att de flesta av dessa kvinnor har haft en bra bit kvar till det före detta taket på 24000 kronor är liksom inget att orda om.
I dag har taket flyttats upp till omkring 33000 kronor. Ovationerna har uteblivit. Kan det möjligen ha att göra med att att de dryga 500000 förtidspensionärerna aldrig varit i närheten av taket – det förra taket? Och var är alla feministiska vallöften om att se över golven i sjukförsäkringarna?
Hur många av den halva miljonen förtidspensionärer som deltar i den 23:e upplagan av Tjejmilen framgår inte. Och tur är väl det för, som en handläggare på Försäkringskassan skrek till mig efter att jag hållit ett förstamajtal i Gävle 2005, ”kan du lämna lägenheten är du heller inte sjuk”.
Jag tänker på det när jag lunkar fram i startgrupp 8 på Gärdet i Stockholm. Damned if you do, damned if you don’t.
Startgrupp 8 samlar tanter med stavar, en rullstol, några mammor med barnvagnar och inte minst en möhippa. Alla kvinnor med det gemensamt att de lyckats stjäla sig till lite tid för mer eller mindre ambitiös träning under året. Stulit, i betydelsen underlåtit att jobba extra, engagera sig fackligt för att förbättra de taskiga arbetsvillkoren eller lägga lite mer tid på familjen, hem och skola…
Det finns, som sagt, åtta startgrupper. 60 procent av de över 20000 löparna deltar i det som kallas ”fun run” – det vill säga utom tidtagning. Tjejmilen är Sveriges i särklass största kvinnoidrottsevenemang. Det är svårt att hitta någon motsvarighet vad gäller
antalet kvinnor på samma ställe – det skulle vara en konsert med Tom Jones, ett sexigt pojkband eller för all del Madonna. Men det här är dessutom kvinnor som gör någonting tillsammans.
När statsminister Göran Persson en vecka tidigare presenterar socialdemokraternas valmanifest nämner han visserligen de förtidspensionerade, men i sammanhanget att om de så bara kan arbeta en timme, så ska de göra det. Inte ett ord om rehabilitering, arbets- eller lönevillkor. Inte ett ord om vad arbetarrörelsen, i egenskap av rik organisation, skulle kunna göra för att kompensera de många kvinnor som fick betala 90-talets så kallade saneringspolitik med blod, svett och tårar. Persson är stolt och nöjd: det går bra för Sverige. Alla siffror pekar åt rätt håll. Eller?
Samma morgon som Tjejmilen går av stapeln i Stockholm presenteras uppgifter ur en ny undersökning från Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet i Dagens Nyheter: ”Förtidspensionärer dör i förtid” står det på första sidan. Studien, som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften BMC Public Health, gör gällande att förtidspensionerade löper mer än sju gånger högre risk att dö i förtid än jämnåriga ickepensionärer. Och detta efter att alla socioekonomiska faktorer har räknats bort, liksom det faktum att diagnoserna bakom förtidspension oftast inte är dödliga.
All liknande forskning på området pekar istället på isolering och, som en följd av detta, dålig självkänsla som en mer tänkbar förklaring. Dålig självkänsla i betydelsen att inte räcka till, att ha för stora krav på sig eller att känna sig sviken. Och då har man alltså rensat bort riskfaktorer som att de som uppbär sjuk-ersättning ofta röker och dricker mer än genomsnittet. Eller att ensamstående förtidspensionerade män lever kortare än kvinnor i samma situation.
Hämtar man stöd i annan statistik och forskning kan man se att de flesta av de förtidspensionerade är arbetarklass. Arbetarklasskvinnor närmare bestämt. Det framgår av såväl Försäkringskassans som fackens statistik över vilka lönegrupper som uppbär sjukersättning. Inte sällan utslitna i offentlig sektor, sedan i tur och ordning avvisade från akutvården, rehabiliteringsektorn (i den mån den existerar) och sedan från sjukpenning och arbetsmarknad.
Thorne wallman, läkare i Eskilstuna och en av doktoranderna bakom studien om de förtidspensionerades ökade dödlighet, konstaterar att det bland de förtidspensionerade generellt handlar om människor med lägre utbildning, men att den gemensamma nämnaren främst tycks vara att de som hamnat utanför, som arbetslösa eller sjukpensionärer, förlorar viktiga sociala nätverk och sammanhang.
Ska man dra politiska slutsatser av detta måste helt enkelt de ökade kraven på arbetsmarknaden, utbredningen av ensamhushåll och mängden förtidspensionärer hänga ihop. Det solidariska kittet har inte fungerat över könsgränserna.
Arrangörerna bakom Tjejmilen tycks ha orsakssammanhangen klara för sig. I det medföljande startkittet finns träningsdagbok, vitaminer och antioxidanter och kunskapen om att det är lättare att göra det tillsammans än ensam.
Kvinnor från när och fjärran, Finland och Flen, ömsom springer och går. Systrar och väninnor, mödrar och döttrar. Solo eller i smågrupper. Pratar om ditten och datten. Väl i mål erbjuds man massage.
Kommunal har i alla fall slagit upp ett tält mitt på Gärdet. Men de har ju inte precis förmått vara det sociala sammanhang som de långtidssjukskrivna hade behövt.
För nog är det arbetarklassen som är ute och springer Tjejmil. Inte bara, och kanske inte främst i de första startgrupperna. Men i övrigt.
I startgrupp 8 möter jag också anarkismens grand old lady. Den för Arbetaren inte helt okända Gun Nordstrand:
– Jag brukar vara med och springa. För säkerhets skull tränade jag tre timmar igår, säger hon strax efter vätskekontrollen vid 7 kilometer.
Gun Nordstrand har fyllt 77 i år, och kämpar fortfarande med en skada i axeln som hon fick av polisen vid de så kallade Göteborgs-kravallerna 2001.
Jag kan inte säga att jag stapplar i mål. Jag har, som det står i Tjejmilens egen tidning, ”njutit av den sköna naturen” på vägen. Och nog är det trevligt att få komma till vackra Djurgården en gång om året. Men framför allt är det folkhälsobildande. Och det behövs ju, med tanke på hur sjuktalen ser ut, och vad de har för kön.
