För två veckor sedan, medan det strömmande blodet i Libanon ännu var färskt, skrev jag en ledare i denna tidning. Samma dag som ledaren lades ut på Arbetarens hemsida började det: jag fick motta det första i en lång rad misshandels- och dödshot från en av frontfigurerna i AFA-Stockholm. På den utomparlamentariska vänsterns offentliga klottertoalett socialism.nu kunde man snart ställa sig i en stråle av kommentarer i stilen ”Malm kan i fortsättningen gå och demonstrera med Info-14”, Malm är ”objektiv klassfiende”, ”Malm borde få sin Hizbollah-romantik nedkörd i halsen tills han slutar att andas”. Liknande omdömen spreds till andra vänsterbloggar, och till sist publicerade AFA-Stockholm en skrivelse där jag, Arbetaren och demonstrationen för Libanon och Palestina i Stockholm den 22 juli samtliga brännmärktes som vägröjare för fascism, fundamentalism, antisocialism.
Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag argumenterade i min ledare för stöd till Hizbollahs motstånd. Varför? Det enkla grundskälet är att Hizbollahs motståndskamp, nu som under 1990-talet, är den kraft som verkar i riktning mot det mest önskvärda resultatet: suveränitet och frihet för Libanon. Den pöbelilska som detta ställningstagande har utlöst vilar på en fullständigt fatal okunskap om Libanons moderna historia i allmänhet och Hizbollahs i synnerhet.
Några korta basfakta: Israel ockuperade stora delar av Libanon från 1982 till 2000. Hizbollah var den rörelse som genom gerillakamp successivt pressade Israels armé ut ur landet. Samtidigt tonade rörelsen ned sin ursprungliga khomeinism och var redan i mitten av 1990-talet ungefär lika intresserad av att förvandla Libanon till en islamisk stat som SAP vid samma tid var av att överföra produktionsmedlen i folkflertalets händer. Hizbollah släppte allt mer de syriska och iranska regimerna, ställde sig på egna ben, omvandlade sig gradvis till en nationellt definierad motståndsrörelse – visserligen baserad på de shiitiska massorna, men med synnerligen goda förhållanden till övriga etniska grupper. Denna sekularisering och libanonisering av Hizbollah är väl dokumenterad och totalt oomtvistad i forskningen.
Nu är det krig igen. Vad kan det då rimligen finnas för skäl att inte stödja Hizbollah? En myckenhet argument har ansamlats i explicit eller implicit form i allt klottret och brölandet; jag tar upp det viktigaste här:
Hizbollah är en religiös organisation. Vänstern kan aldrig stödja eller samarbeta med en sådan. Men – religiösa rörelser kan och har inte sällan spelat en progressiv roll. Att förneka det är att överge historiematerialismen, som bedömer politiska förhållanden utifrån konkreta materiella sammanhang, till förmån för idealistisk religionskritik: alla uttryck för religion är av naturen onda och ska bekrigas som sådana.
Den vänster som riktar näsan uppåt och fnyser åt Hizbollah slänger gärna Iran omkring sig som en kaststjärna. Men likheterna mellan dagens situation och den iranska vid tiden för revolutionen är ytterligt små – och misstagen i Iran 1979–80 är knappast de enda i vänsterns annaler. 1954 utförde FLN sina första attacker mot franska militärposteringar i Algeriet. Det franska kommunistpartiet, som värnade starkt om upplysningens sekulära idéarv, vägrade ta ställning för FLN. Organisationen var inte kommunistisk, den fyllde sin retorik med islam, och den stred inte för arbetarklassens befrielse, utan för nationens. Algeriets muslimer var rentav en grupp barn som måste uppfostras till sekulär socialism av den upplysta europeiska vänstern.
Så gjorde den ledande franska vänsterorganisationen ett av de mer vanhedrande misstag som registrerats. Men dissidenter bröt med avsmak mot partilinjen och inledde stöd till FLN i ord och handling: gömde militanter, överförde pengar, smugglade vapen. Historiens hela heder tillfaller dem.
Hur ska den europeiska vänstern denna gång förhålla sig till muslimerna i Hamas och Hizbollah? Vänstern i de berörda länderna själva har inga problem med att ta ut riktningen.
I Palestina har PFLP under sex år av intifada koordinerat sitt väpnade motstånd med Hamas och Jihad; de icke-väpnade vänstergrupperna har samarbetat med Hamas civila grenar. Det libanesiska kommunistpartiet strider nu axel mot axel med Hizbollahs soldater. Fjärde internationalens libanesiska sektion antog häromdagen ett uttalande där kampen mot Israel sägs ska föras ”i en anda av djupgående samarbete och överensstämmelse med det islamiska motståndet.” En av de mest lästa och läsvärda bloggarna inifrån Libanon, stop-israeli-aggression.org, skriver: ”Hizbollahs retorik och agenda tilltalar inte mig, som både ateist och ultravänsteristisk anarkist. (…) Jag har anklagats för att vara en megafon åt Hizbollah. Jag säger er att det är en ära i dessa dagar.”
Så låter det från vänstern inne i de angripna länderna och jag förbannar den vänster som sitter här i svenneland och gnäller över att motståndet inte är sekulärt socialistiskt – och tills denna ideellt existerande vänster materialiseras låter det kvitta vem av kombattanterna som röner framgång. Denna västerländska vänster har uppenbarligen inte begripit att ockupation och invasion är de mest absoluta antiteserna till socialt framåtskridande.
Om jag lyckas kravla fram ur rasmassorna från mitt sjuvåningshus som fallit ned över mitt huvud efter att den träffats av en israelisk halvtonsbomb, om jag grusig, blodig och darrande blickar ut över det rykande bostadsområdet, om jag upptäcker min lillasysters livlösa kropp under ett cementblock – frågar jag mig då: vilken organisation bedriver autonom arbetarkamp i det här landet? Vem verkar för fri abort? Var kan jag engagera mig mot djurplågeri inom köttindustrin?
Nej, jag frågar mig: vilken organisation har tidigare sett till att denna invasionsmakt hållit sig borta? Vilken rörelse har hittills slagit tillbaka varje försök från denna armé att invadera landet också på marken? Vilken är den enda kraft som faktiskt har en möjlighet att tillfoga fienden ett nederlag? Jag frågar mig detta, begraver min syster, förbinder mina sår och söker upp en kommendant i Hizbollah.
Att vara konsekvent socialist kan inte betyda att jag ska bevara min oskuld genom att vägra kontakt med alla som inte, liksom jag själv, samtidigt är för homosexuellas rättigheter och arbetsrätt och feminism och klimatkamp och så vidare. Att vara konsekvent socialist kan bara betyda att stå upp för det sociala framsteget på varje given front. Det måste innebära att ta ställning inte bara på en front utan på alla fronter, så som de faktiskt, konkret och historiskt, dras upp på de sociala stridernas fält.
