Författaren och journalisten Mian Lodalen kommer i dagarna ut med sin andra samling av krönikor och politiska texter, Mera Kärlek. Bakom sig har hon också två uppmärksammade romaner om lesbiskt liv. Hon är känd som en energisk, orädd aktivist på flera områden, som gäller till exempel feminism, hbt-frågor och djurrätt.
Arbetaren hittar henne på Eriksdalsbadets gräsmatta. Och hon börjar omedelbart agitera, apropå Jan Guillou som invigningstalare på Pride. Författaren Unni Drougge gick till generalangrepp mot Pride i Expressen den 27 juli.
–Jag har aldrig hört honom inkludera hbt-personer när han talar om mänskliga rättigheter, eller överhuvudtaget uttala något stöd för homosexuella. Om Pride vill visa bredd bland sina huvudtalare finns många att välja på. Jag har mycket att tacka homorörelsen för, men nu ser jag för lite politik och aktivism i rörelsen och för mycket flams och schlager. Gärna party för min del men vi har också en stolt historia, som började med Stonewall, att vårda.
Stonewallupproret i New York betraktas som startskottet för politiseringen av hbt-frågor i många länder. 1969, efter åratals polistrakasserier mot gay- och transfolk, slog man tillbaka. Sedan dess har mycket uppnåtts i Sverige och inte minst du själv har stått på barrikaderna i många år. Nu kanske det är dags för vila och underhållning?
– Reformmässigt och attitydmässigt har vi kommit långt. Men det finns en parallell bild som visar att hatbrotten ökar samtidigt som få går till åtal. Och endast tre procent av de svenska kommunerna är hbt-vänliga, visade en undersökning från RFSL. Så det finns anledning att inte vila för mycket. Dessutom finns en klar könsmaktordning inom hbt-samhället där bögarna syns och hörs mest.
Du har också kritiserat det som många räknar som framsteg, exempelvis partnerskapslagen?
– Jag gick inte i bräschen för den reformen. Dels ifrågasätter jag, som gammal anarkist, att staten ska bestämma hur samlivet ska se ut, dels kan man diskutera hur stort framsteg det är få härma heterolivet. Det känns ibland som om heterosamhället säger: om ni bara gör som vi så får ni vara med. Men sen dess har jag varit på flera lesbiska bröllop och ser, inte bara parens personliga lycka, utan att de förmedlar något mer till omgivningen som handlar om att ta plats, att skapa sig ett utrymme. Nu kan jag se att partnerskapet är ett steg inför den fortsatta vägen att uppluckra normerna.
I nya boken finns texter från din tid i Smålands Jerusalem – Jönköping. Du och flickvännen trodde ni var de enda flatorna i landet. Den känslan av ensamhet har väl också förändrats?
– Ja, absolut! Till reformer och attitydförändringar kan man lägga internet. Det är ovärderligt när det gäller att bryta isolering och underlätta kontakter mellan hbt-folk.
Du kritiserar också heminredningstrenden som sveper genom samhället…
– Mig hittar du inte i Sköna Hem. Det är så klart också viktigt hur man har det omkring sig – men det är inte huvudsaken. Det ges ut mängder med tidningar som handlar om yta, yta och yta. Tidningar om politik däremot är lätt räknade. Det är förödande om allt ska svepas in i ytlighet och flams – tidsandan handlar om att vi så lite som möjligt ska syssla med politik, rättvisa och solidaritet. Om vi ska hålla på med våra utseenden, tv-tittande och våra hem tar det givetvis fokus från annat som är betydligt viktigare för våra liv.
Vad vill du förmedla till dina läsare?
– Jag ville förändra världen och kom fram till att det inte räcker att stå på gatan och skrika. Att skriva var en möjlighet, men ingen självklarhet. Jag gick ur skolan med usla betyg och fick gå en folkhögskolekurs och lära mig grammatik. Sen hade jag tur. När jag flyttade till Stockholm fick jag in en fot på den fristående gaytidningen Reporter. Sju år där blev min verkliga utbildning. Där fanns mycket vilja och glöd men inga pengar, vi fick göra allt. När jag ska sätta mig och skriva brukar jag höra Eva X Mobergs ord inom mig, de lyder nåt i stil med: jag har ett ansvar för mitt spaltutrymme och det ska användas väl. Min ambition är att säga något av vikt. Om jag får människor att känna att de aldrig mer ska hålla käften inför kränkningar eller orättvisor och därutöver får läsaren att fnissa till ibland så är mitt syfte uppnått. Det låter kanske förmätet, men, jaa, jag håller på med något slags upplysningsprojekt.
Dina texter är ofta dråpliga men också uppfordrande, du uppmanar människor att agera. Tappar du aldrig orken för politiskt arbete?
– Jo, ibland är jag rädd att känna mig gammal och oradikal. Men jag märker att när jag blir förbannad så finns den gamla lusten och engagemanget där strax under ytan.
Vilka aktioner är du nöjd med?
– Förra årets Luciadag lyckades vi ta oss ända in i riksdagens matsal med ett ”alternativt” Luciatåg som handlade om mäns våld mot kvinnor. Vår Lucia hade blåtira och blodig särk och sångerna hade vi skrivit om på temat. Det var efter att Anna Lindh mördats och man undrar hur vi lyckades trots ökad säkerhet kring politiker. Jag som blivit utkastad ur riksdagen vid misslyckade aktioner måste säga att den här kuppen var den i särklass bästa aktion jag varit med om.
De ämnen du behandlar och de åsikter du har brukar etiketteras som politiskt korrekta. Hur ser du på det?
– Det är ju bara att erkänna, jag är pk. Inget fel i det, men man kan ifrågasätta motivet till att kalla någon pk. Är det ett sätt att förminska eller banalisera det andra kämpar för?
Du lever på att skriva, varvat med att föreläsa. Vad säger du till folk och vilka reaktioner möter du?
– Jag har några olika förläsningar om könsmakt, feminism och om skamlösa flator förr och nu. Min dröm är att få besöka varenda skola i landet med min föreläsning som handlar om att politisk kamp lönar sig. Där visar jag att man med små medel kan uppnå sina mål. Mitt budskap är ungefär: Lyd inte och allt är möjligt. Det är varje människas demokratiska rätt och ansvar att agera vid fel och orättfärdigheter. Jag brukar inleda med att säga: När jag gick i skolan somnade jag ofta på lektionerna. Och ni kan sova – men om ni lyssnar så kommer ni att höra sånt som ni kan ha nytta av resten av livet. Det funkar. För inte så länge sen var jag i Karlshamn och pratade för fyrahundra elever från olika gymnasieprogram och tog mina exempel från bland annat feminism och homokamp. De satt som ljus. Efteråt kom några killar fram och sa: Jaa, fan det stämmer.
Fotnot: Den undersökning om hbt-vänliga kommuner som nämns är Riksförbundet för sexuell likaberättigandes Kommunundersökning 2006.
