Mats Wärn är kritisk till uttolkare och förmedlare av det som händer i Mellanöstern, i synnerhet till hur Hizbollah framställs. Inte bara mediernas skildringar, utan även FN:s och andra organs bedömningar och beskrivningar av situationen.
– De flesta journalister har anammat den förhärskande retoriken, och därmed en verklighetsbeskrivning som ytterst alliansen Israel-USA står för, säger han.
Mats Wärn pekar på olika tekniker som gemensamt skapar vad han kallar ett desinformerande filter. Den som har makten har också tolkningsföreträde till ett skeende, ett fenomen eller en situation. Här finns Israels stora seger, enligt Mats Wärn. Att välja vissa ord, att objektifiera och demonisera är exempel på de verktyg som skapar ”filtret”. Kortfattat definieras väst som upplyst, rationellt, demokratiskt och tolerant medan öst beskrivs som emotionellt, despotiskt, våldsamt och traditionellt.
Den israeliska soldaten som ”kidnappades” är exempel på ordval som inte ifrågasatts i rapporteringen.
– Soldater kidnappas inte – de tillfångatas. Det finns en förutbestämd berättelse – narrativitet – om Hizbollah som jag har funnit inte stämmer. Jag blev intresserad av konflikten mellan Libanon och Israel när jag var FN-soldat i Beirut, två vändor under 1992 och 1993. Jag hade fått lära mig att Hizbollah var isolerade från folket och att de var angripande terrorister. Så var det inte. Bland folket fanns ett uppdämt behov av värdighet som Hizbollah kunde erbjuda – också av det skälet är de populära. Och inte bara för sitt sociala patos och allt socialt arbete de utför i landet, som kan beskrivas som en välfärdsapparat.
– Inte heller är Hizbollah angripare – de försvarade Libanon som ett land. Inte förrän nu och vid ett försök till en liknande aktion förra året har de gått över gränsen till Israel. De har inte skjutit katjusaraketer i offensivt syfte, utan som vedergällning för israeliska attacker. Israels kränkningar av libanesiskt territorium är mångfaldigt fler. Dessutom är fångfrågan olöst. Därför ses tillfångatagandet av soldaterna av många libaneser snarast som en försvarsåtgärd.
Några år senare, 1996, reste Mats Wärn till Libanon igen, den här gången för att göra sin c-uppsats i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Nu är han i slutfasen av sin doktorsavhandling i ämnet.
– Då blev jag varnad av en UD-tjänsteman att inte låta mig luras av deras prat när jag träffade dem. Snart insåg jag att det var en allmän åsikt att när Hizbollah uttalade sig på ett sätt som inte passade in i den narrativa mallen så ska man inte lyssna. Man lyssnar till Hizbollah när de säger något som passar in i terroristberättelsen. Säger de något annat blir de ett exotiskt inslag, ”den konstige andre.” Deras perspektiv betraktas inte som jämlikt eller legitimt i debatten.
– De skildras som objekt, aldrig subjekt, i västerlandet. De får sällan eller aldrig uttala sig medan mängder av israeler, amerikaner och andra uttalar sig. Det är annorlunda i arabiska medier där de oftare behandlas som subjekt, vilket medverkar till att deras motståndsprojekt får förståelse i arabvärlden. En arabvärld som också delar Hizbollahs erfarenheter av underordning, övergrepp och marginalisering, exempelvis.
I mötet med Hizbollah har två saker särskilt gjort intryck på Mats Wärn. Dels deras tålamod, dels att de faktiskt är måna om att nå ut till västs intellektuella.
– De har stått emot en världsopinion sedan tidigt 1980-tal, med flaggan i topp. De kan Libanon bra mycket bättre än många av de observatörer som uttalar sig om Hizbollah. De är libaneser, de kan den politiska terrängen; den är deras vardag. Genom att lyssna på Hizbollah kan man också lära sig något om Libanon – de är en del av landet lika mycket som alla andra libanesiska aktörer.
– Jag har mött flera personer som blir rejält konfunderade i mötet med Hizbollah. De tror att de ska träffa de galna terroristerna och så möter de människor med sofistikerade resonemang. Men börjar man ta dem på allvar och lyssna förutsätter det att man gör upp med sina egna föreställningar – och maktens definition av konflikten.
Enligt Mats Wärn är det svårt att förstå Hizbollahs motståndsprojekt utan att förstå det andra projektet – sionismen. Hizbollah anklagas för att vilja utrota judarna när de i själva verket vill eliminera den sionistiska maktapparaten – Israel som politisk, militär, ekonomisk, etnisk och religiös övermakt, menar han.
– För Hizbollah är det centralt att införliva normen om motstånd i Libanon. Rörelsen vill också att Libanon är en del av arabvärlden och inte någon slags alliansfri, neutral bro mellan öst och väst som USA:s och Israels vilja är. En bedräglig ”neutralitet” eftersom den tjänar den amerikansk-israeliska strategin att isolera arabländerna från varandra. Detta är en klassik konflikt i Libanon som handlar om landets identitet och färdväg. Hizbollah anser att Libanon har en plikt mot arabvärlden medan USA-Israel föresatt sig att avarabisera landet och amerikanisera det.
Även västmedier har på sistone börjat förstå och rapportera på ett mer nyanserat sätt om Hizbollah. Deras omfattande sociala arbete, utbildningsverksamhet och infrastrukturprojekt har till exempel beskrivits i Dagens Nyheter.
Hizbollahs religiösa dagordning framställs på ett skrämmande sätt med Ayatolla Khomeinis islamiska stat Iran som förebild.
– Detta är Hizbollahs ideal eller utopi – som måste finnas som motvikt mot det västerländska, sekulariserade, råkapitalistiska samhällssystem som de är motståndare till. Denna idealiska nivå fungerar också som en slags motivator att hålla idén om motstånd levande. Men rörelsen har pragmatiskt accepterat att denna nivå inte är möjlig att genomföra i Libanon – de har ”libanoniserat” sin vision. De har förklarat tydligt att de inte vill tvinga på andra grupper i samhället islam utan samexistera med sekulära och andra religiösa grupper. De vill ha en representativ demokrati på religiös grund och med religiösa normer. Exempelvis tror de inte att sharialagar kan genomdrivas med tvång – men kommer de i en maktposition föreslår de lagar som är i samklang med vad grundmeningen i sharia är.
Flera nyhetskällor talar om att Hizbollah missbedömde situationen och att man inte väntade sig en invasion av Israel.
– Möjligen väntade man sig inte Israels omfattande och förödande attack mot hela Libanon vid den här typen av reguljär konflikt och förhandling om fångar som det var fråga om. I år skulle fångar utväxlas men Israel höll sig inte till dagordningen. Hizbollah hade sedan länge varnat Israel för konsekvenser om det inte blev någon fångutväxling och en hotbild fanns. Den 12 juli gick man in och tillfångatog soldaterna i Israel.
– Det finns två olika versioner: En är att man väntade sig en israelisk motattack för att sedan inleda förhandlingar. Den andra är att man fått veta att Israel hade planer på en attack i september-oktober och slog till nu för att få initiativet.
