Torsdag kväll, Hvitfeldtska:
Vi står uppställda mot muren med armarna över huvudet. Mamma försöker smyga upp skorpor ur ryggsäcken för att ge mig. En polis ser det och blir rasande. Han tar påsen och slänger iväg den.
Jag var 13 år gammal när jag följde med mamma och min bror Aron, 16, till EU-toppmötet. De skulle demonstrera och jag hade inget annat val än att följa med. Vi var nöjda med placeringen på Hvitfeldtska, nära till demonstrationer och evenemang. Men det blev bara en natt vi sov där. När vi vaknade var vi instängda, frihetsberövade – fick inte komma ut.
När jag först förstod att jag inte fick gå utanför polisens avspärrningar blev jag tvärarg. De har ingen rätt att bestämma vart jag ska gå eller inte! Låt oss få komma ut, nu! Kan de verkligen göra så här? Sedan tänkte jag att de nog inte skulle hålla oss så länge, max någon timme. Hur skulle det se ut om vi satt instängda här hela dagen? Inte förrän runt klockan 19.30 blev jag, mamma och många andra bussade till polisstationen.
Torsdag kväll, häktet:
– Hur gammal är du? frågar en polis när jag står i toalettkön.
– 13.
– Vet dina föräldrar var du är?
– Mamma sitter i bussen där ute.
En kort stund senare hämtar de mig och mamma till förhör. Jag är för liten för att sitta i en buss och frysa en hel natt.
Jag var ett barn när detta hände och jag reagerade som andra barn världen över som befinner sig i en krigszon: med chock. Precis när vi kom hem efter Göteborg pratade och pratade jag, men sedan tog det slut. Jag orkade inte prata mer och ville heller inte höra talas om det. Det tog ett par år innan
jag kunde säga något om Göteborgshändelserna igen. Ändå var jag lyckligt lottad: familj, släkt och vänner lyssnade. Jag vet ungdomar som kommit hem fulla av berättelser och ingen har trott på dem, ingen har velat lyssna.
Fredag förmiddag, Avenyn:
Vi sitter i en trappa och äter frukost, trötta, omtumlade. Jag och mamma släpptes mitt i natten, Aron kom precis från häktet. Vaddå, gå mot Svenska mässan? Visst, självklart! Plötsligt tar det stopp, poliser bryter in. Stämningen blir tät och hotfull.
– Bort! Vi måste bort härifrån!
Mamma drar med mig ut ur folkmassan. När vi kommit ett stycke över Götaplatsen är de första gatstenarna i luften.
Fredag kväll, Vasaplatsen:
Jag och mamma är på väg till Aron på Reclaimfesten. Människor springer i panik, vi hör skott. Då rusar vi ner mot festen. Sjukvårdare kommer emot oss. Vi tvärnitar när vi nästan snubblar på en man som blöder i benet. Mamma vill fortsätta ner mot korsningen men jag vägrar
– Men Aron! Vi måste hitta Aron! ropar hon.
– Nej, vi måste härifrån! Det är farligt! vrålar jag tillbaka.
Jag stretar emot och skriker tills hon äntligen förstår. Vi vänder och springer därifrån.
Min politiska karriär både började och slutade i Göteborg. Jag hade själv inte valt att åka dit, men jag hade börjat bli nyfiken och ställde frågor.
Alla människor som tog ställning i Göteborg gjorde stort intryck på mig, jag blev inspirerad till ett politiskt engagemang. Det är en sådan kraft när många människor kämpar tillsammans! Samtidigt som jag upptäckte allt detta blev jag också brutalt satt på plats. Det var tydligt att samhället inte accepterade ett engagemang utanför de parlamentariska ramarna.
Lördag eftermiddag:
Den stora demonstrationen är slut. Vi försöker gå från Slottsskogen mot centralen. Aron, som ser mest demonstrantaktig ut, blir stoppad av polis gång på gång. Mamma måste prata hon-om fri. Fjärde gången tappar hon humöret och skriker åt poliserna:
– Jag kräver att ni visiterar mig också! Jag kan faktiskt ha gatsten mellan brösten!
Då släpper de oss alla tre.
I dag som vuxen vet jag var jag står politiskt och gör mina val därefter. Däremot ligger jag fortfarande lågt när det gäller aktivt politiskt arbete och aktioner, av två skäl: dels är jag livrädd för konfrontation med polis, dels tror jag att repressionen är för stark. Skräcken för polisen sitter i.
Som 13-åring förstod jag inte sammanhanget, det jag såg var att så många polismän gick över gränsen och slog i hat. Mitt aktivistarbete får nog vila ett tag till.
Jag tror att minst en halv generation unga vänsteraktivister tystnade efter Göteborg. Både händelserna under toppmötet och rättegångarna efteråt blev som ett slag i solar plexus.
Bara detta med förundersökningarna mot oss som spärrades in på Hvitfeldtska. De lades inte ner förrän i december 2001, på grund av brist på bevis. Ännu har ingen polis blivit dömd, ingen har tagit ansvar för händelserna.
Allt detta är ett tydligt budskap till unga människor: Håll käft!
Själv bär jag på en vrede som aldrig tar slut. Allt våld, all förnedring – hur reser man sig efter det? Hur gör man för att få fatt i sitt politiska engagemang igen?
Söndag förmiddag, Järntorget:
Vi sitter och väntar på bussen till Stockholm. En äldre man på cykel svänger upp framför oss, bromsar in och spottar på oss.
– Svin! ropar han och cyklar vidare.
