Om Banksy fick bestämma skulle världens städer vara fria från reklamplanscher och tomma, grå ytor. I stället skulle alla som ville kunna måla fritt, var de vill.
Själv gör han sitt bästa för att fylla framför allt London, men också alla andra städer han besöker, med färg.
I en debattartikel i tidningen London Evening Standard går Banksy till attack mot den brittiska regeringens restriktiva inställning till gatukonst. Han menar att förbud bara leder till ”fulare” konst eftersom den som målar hela tiden måste skynda sig och titta över axeln efter polisen. I stället för förbud och straff bör man snegla mot en stad som Barcelona där murar och väggar pryds av färg. Dessutom bör storföretagens annonstavlor och alla oräkneliga reklamaffischer ses för vad de är – vandalism.
”Samhället får den sorts vandalism det förtjänar. Man kan aldrig bli av med graffiti, men de som har makten kan förändra kvaliteten på den avsevärt genom att vara mer öppna. Vill ni leva i en stad som ser ut som om den tagits över av kriminella, eller en som befolkas av konstnärer?”, skriver han.
Och Banksy må ha designat skivomslag åt Blur, Think tank, gett ut fyra böcker och haft flera ”riktiga” utställningar – fortfarande sker lejonparten av hans konst på gatan, i skydd av mörkret.
Därför är han en extremt skygg man, och har bara gjort ett fåtal intervjuer.
Banksys verk är lätta att känna igen. Han arbetar med stansade schabloner och bilderna är oftast politiska och humoristiska. Som texten på basen av den stora Lord Nelson-statyn i London, Designated riot area, kravallutrustade poliser med gula smileys
i stället för ansikten, tungt beväpnade soldater som målar ett fredsmärke på en mur och en Beefeeter som sprejar God save the Queen på väggen.
Gemensamt för alla hans verk är att de får betraktaren att studera sin omgivning lite mer efteråt, snarare än att bara titta på det han målat.
Med tiden har han blivit berömd.
I en intervju med The Guardian 2003 berättar han hur han sagt nej till fyra jobb-erbjudanden från Nike.
– De har erbjudit mig galet mycket pengar, säger han och berättar att Nike är långt ifrån det enda stora företaget som ansökt om hans tjänster.
– Listan över jobb jag inte har gjort är mycket längre än den på dem jag har gjort. Det är som ett omvänt CV.
För the Guardian berättar Banksy att han började måla för att det fick honom att må bättre, känna att han var någon. Skolan funkade aldrig, han blev relegerad och dömdes till fängelse för några mindre brott. Eftersom han var både dålig och långsam på att måla för hand, började han använda schablonerna.
– Det var en blandning av bekvämlighet och att inte vilja åka fast, säger han till pressureworks.com.
I boken Wall and piece skriver han hur han kom på det där med schabloner när han gömde sig från polisen under en lastbil. Han tittade upp mot underredet som läckte bensin över honom och insåg hur mycket tid han skulle spara om han började använda stansade bokstäver som dem på tanken ovanför hans ansikte.
Banksys gärning begränsar sig inte bara till urbana miljöer och fängelsemurar. Han har sprejat betande får och kor, utrustat chimpanser på zoo med skyltar av typen I’m a celebrity – get me out of here och har uppmanat andra att måla genom att skriva ”Den här väggen är en auktoriserad graffitivägg” på tomma väggar – och på några dagar sett hur utrymmet fyllts av tags.
Han har också smugit in egna konstverk på konstmuseer i USA och England.
2005 åkte Banksy till Palestina för att protestera mot murbygget. Han målade stora hål och revor på betongen; illusioner med himlar och palmer och stegar över krönet mot andra sidan. Men målningarna uppskattades inte av alla. I Wall and piece berättar han om mötet med en äldre palestinsk man.
Äldre mannen:
– You paint this wall, you make it look beautiful.
Banksy:
– Thanks.
Äldre mannen:
– We don’t want it to be beautiful, we hate this wall. Go home.
