De papperslösa arbetarna utgör ett dilemma för fackföreningsrörelsen. Hela rörelsen är nog överens om att alla som arbetar i Sverige ska ha samma rättigheter och bra villkor. Om vissa grupper hårdexploateras uppstår ju en delad arbetsmarknad som sätter press nedåt på alla arbetares villkor. När nu tiotusentals arbetare saknar grundläggande rättigheter kan arbetarrörelsen hantera det på två sätt. LO angriper situationen i första hand genom att avslöja de papperslösa och få dem utvisade. SAC försöker attackera problemet från motsatt sida: Att förbättra de papperslösas villkor genom organisering och kamp.
Det leder till kontroversiella ståndpunkter. Lotta Holmberg och David Eklind är initiativtagare till organiseringen av papperslösa arbetare i Stockholms LS av SAC. Helst vill de att alla arbetare i Sverige ska få arbetstillstånd. Men samtidigt är kravet ”papper åt alla” inte realistiskt på kort sikt, tror de. Därför måste svartarbete accepteras – om än motvilligt.
– Vi inser att människor är tvungna att jobba svart medan de kämpar för vita anställningar och avtalsenliga löner, och vi accepterar att de gör det. Vi gillar inte svartjobb, men organiseringen måste börja där folk står. Det första är att betrakta de papperslösa som en del av samhället, säger David Eklind.
– Det finns två extremer i frågan om svartarbete. Den ena utgörs av nyliberaler som tycker att det är positivt att arbetskraften säljs billigt. Den andra extremen betraktar alla som jobbar svart som svartfötter oavsett deras valmöjligheter. Jag tycker att det viktiga är att vi alltid strävar efter att alla ska ha så bra arbetsvillkor som möjligt.
LO:s restriktiva förhållning fungerar inte, tycker de.
– Människors längtan efter bättre villkor går inte att stoppa, och inte heller kapitalets behov av arbetskraft. En protektionistisk linje stoppar inte migrationen, det bara driver ner den under jorden och gör den farligare. Det skapar en marknad för maffian och sexindustrin. LO biter sig i svansen, säger David Eklind.
Nyligen skrev Arbetaren om syndikalistiska CGT:s framgångsrika organisering av papperslösa i Spanien (nr 15-16/04). Men det finns en stor skillnad mellan den spanska och den svenska statens inställning till fenomenet, som påverkar möjligheterna till framgångsrik organisering.
I Spanien – och stora delar av Sydeuropa – finns många fler papperslösa arbetare. Precis som här saknar de formella rättigheter, men de utgör en så viktig del av ekonomin att de har en relativt stark förhandlingsposition. De lever sina liv närmast halvlegalt, och deras strider har åtminstone ibland lett till arbetstillstånd. Spanien har i perioder beviljat amnestier, alltså legaliseringar av stora grupper invandrade arbetare.
Där den spanska regeringens inställning är öppet hycklande, är den svenska regeringen – liksom LO – strikt: Ingen ska arbeta i Sverige utan tillstånd. Om någon blir påkommen skickas de ut. Några exempel på att papperslösa har getts permanenta arbetstillstånd i Sverige om de inte också haft asylskäl finns inte. Denna strikta inställning hänvisar papperslösa i Sverige till ren illegalitet.
Vilket som är värst kan man förstås diskutera – att medvetet hålla nere löner och villkor för en stor del av landets arbetskraft eller att inte låtsas om problemet. Det finns dessutom tecken på att den sydeuropeiska inställningen börjar breda ut sig även i Sverige.
Lotta Holmberg menar att man kan tala om fyra grupper av papperslösa arbetare i Sverige. Den första gruppen är flyktingar som har sökt asyl och väntar på besked. Om utredningen väntas ta mer än fyra månader har de rätt att få arbetstillstånd.
– Men Migrationsverket upplyser sällan om det. Min egen erfarenhet är att många i den här gruppen jobbar svart. I princip finns det inga hinder att organisera dem, men ändå är det sällsynt att det görs. När tre asylsökande gick med i Stockholms LS lyckades vi förhandla oss till anställningsbevis och de fick högre lön och semesterersättning retroaktivt, berättar Lotta Holmberg.
David Eklind påpekar att den här gruppen har en ganska bra förhandlingsposition eftersom de inte kan bli avvisade och eftersom arbetsgivare som anställer dem svart faktiskt kan sättas dit för det.
Om de beviljas uppehållstillstånd börjar ofta en lång och svår – men helt legal – period innan de får fotfäste på arbetsmarknaden. Om de nekas asyl skickas de ur landet. Men många gömmer sig och överklagar beslutet.
Dessa utgör den andra gruppen. Redan vid första avslagsbeskedet förlorar flyktingarna rätten att arbeta. Lotta Holmberg tror att de flesta i den här gruppen arbetar svart för att klara sig.
– De har helt klart en dålig förhandlingsposition och det är svårt att veta vilka fackliga strategier som kan användas. Men jag tror ändå att det blir lite bättre om de har ett fack i ryggen. Då får de kunskaper om löneläget, de kan lättare bygga upp ett solidariskt nätverk omkring sig, säger David Eklind.
En tredje grupp utgörs av arbetare som saknar arbetstillstånd, som har kommit hit på turistvisum och stannat kvar. Många av dem har köpt falska arbetstillstånd, inte sällan i tron att de var äkta. Det är främst den här gruppen som Radio Andina har arbetat med (se sidorna 10–11), och de flesta som har sökt sig till SAC tillhör också denna grupp.
De har lite starkare förhandlingsposition än den andra eftersom de inte behöver vara livrädda för att bli deporterade. De kan vara lite modigare och ställa krav, menar Lotta Holmberg.
Den fjärde gruppen har tillfälliga arbetstillstånd. De är till exempel säsongsarbetare inom jordbrukssektorn eller har F-skattsedlar och får då ta uppdrag under några månader i taget. De har papper, men inte permanenta. Inte sällan återkommer de år efter år. Trots detta är det vanligt att de inte har vita anställningar och avtalsenliga löner. Lotta Holmberg berättar om några underbetalda lantarbetare som organiserade sig i Kommunal – men då blev avskedade.
– Det borde gå att samarbeta med fack i till exempel Polen, men ingen verkar vilja ta i den här gruppen. De riskerar avsked eller att inte få tillbaka jobbet nästa sommar om de organiserar sig, men med ett fack i ryggen kan de förhandla till sig skadestånd för sådant, säger hon.
Tillsammans utgör dessa grupper mellan 30 000 och 50 000 människor i Sverige, tror Lotta Holmberg, som har räknat ut siffran genom att sammanställa statistik från bland annat Migrationsverket.
Organiseringen av papperslösa har precis börjat. Det började med ett öppet möte på ABF-huset den 4 april. I påskas hölls ett nytt möte där 14 papperslösa latinamerikaner deltog, och en vecka senare hade flera av dem sökt inträde i LS. I gruppen finns städare, byggjobbare, diskare och även arbetslösa. På mötet bildades fyra arbetsgrupper:
En för att förbereda arbetsplatskamp och för att tipsa varandra om bra arbeten.
En för att organisera studier, främst i svenska.
En för att hjälpa till med sjukvård för behövande.
En arbetsgrupp för kommunikation, i första hand för att sprida information om organiseringen.
Lotta Holmberg och David Eklind säger att de inte försöker ge de papperslösa några falska förhoppningar.
– Vi sade att SAC är en kamporganisation. Att vi inte kan hjälpa till att fixa papper utan att vi möts här för att kämpa tillsammans. Deras svar var: ”Bra. Då börjar vi”, säger David Eklind.
Han tror att dessa säkert inte är representativa för hela gruppen papperslösa, men att SAC ju är en minoritetsorganisation även bland svenska arbetare.
– Poängen är att de redan är exploaterade, utsatta och rädda för att bli upptäckta. Det kan inte vi göra något åt, men de blir inte mer, utan mindre, utsatta genom att organisera sig, säger Lotta Holmberg.
Hon har länge arbetat inom flyktingrörelsen, men har märkt att intresset för facklig organisering där är litet.
– De kämpar för asylrätten och ägnar sig åt ”riktiga” flyktingar. Det finns inget utrymme för politiska diskussioner, eftersom det är en bred rörelse som arbetar utifrån ett rent humanitärt perspektiv.
Utan att förringa flyktingrörelsens insatser tycker de att det behövs klassorganisering – och självorganisering.
– Att inte ha den där hjälpa till-inställningen utan att kämpa tillsammans känns väldigt bra. Det här har snabbt gått från en snittsig idé till att börja bli verklighet, säger David Eklind.
