Det är lördagskväll och på det sociala centret och restaurangen La Credenza på Via Walter Fontan i Bussoleno är stämningen upphettad. En violinkonsert i solidaritet med No Tav ska alldeles strax sätta igång. På innergården strilar kvällssolen in genom ett tak av klätterväxter. En buffé står framdukad till självkostnadspris och stolar skrapar mot marken. I huset intill har författaren Paola Staccioli och den politiska aktivisten Silvia Baraldini alldeles precis avslutat presentationen av boken Sebben che siamo donne (Fastän vi är kvinnor), en bok som handlar om militant feministisk organisering genom historien och som beskriver tio revolutionära kvinnors livsöden. En av dessa berättelser handlar om Maria Soledad Rosas, som engagerade sig i motståndsrörelsen No TAV.
I Val di Susa, en dal som ligger i regionen Piemonte i nordvästra Italien, finns ett fyrtiotal byar med sammanlagt omkring 60 000 invånare. Många av dem präglas av sin politiska historia. Det gör också Bussoleno. Gatan där La Credenza ligger är en av många som namngivits efter partisaner.
Rörelsen som går under namnet No TAV (No Treno ad Alta Velocità, nej till höghastighetståget) uppstod i början på nittiotalet, då det blev känt att höghastighetstunnlar skulle byggas i bergen runt Val di Susa. Det ursprungliga projektet är en 54 kilometer lång tunnel tänkt att löpa mellan Turin och Lyon. Från början var tunneln tänkt för passagerare, men senare ändrades planerna så att den bara skulle användas för varutransport.
Tågtunneln har föreslagits en finansiering på 12 miljarder, där en del är EU-bidrag och resten offentliga medel. Mycket tyder dock på att kostnaden blir mer än dubbelt så hög. Byggkontrakten har delats ut till privata företag och underleverantörer varav flera visat sig ha kopplingar till maffian. Dessutom finns det redan en järnväg i Val di Susa, som emellertid inte används.
Byggandet av den nya tunneln får allvarliga sociala konsekvenser för de boende i trakten. Bergen i området innehåller radioaktiva mineraler och ämnen, såsom uran och asbest, som vid uppgrävning och schaktning medför stora hälsorisker för omgivningen, inte minst för de som arbetar i dalen.
Tidigt på morgonen åker jag och en grupp aktivister med bil upp i bergen. Vi kör till en bro som går mellan kommunerna Giaglione och Chiomonte. Utsikten är svindlande och den grönskande dalen sjuder under en klarblå himmel. Men när vi närmar oss byggarbetsplatsen händer någonting. Taggtrådsstängsel kantar stigen och tungt uniformerade militärer står utposterade på andra sidan. De betraktar oss misstänksamt och talar i walkie-talkie när vi närmar oss. Trots att klockan är nio på morgonen en söndag är byggarbetsplatsen i Val di Susa tungt bevakad av både polis och militär.
Att vakta området kring Val di Susa är sedan länge ett militärt uppdrag instiftat av italienska myndigheter och vilar på lagdefinitionen att försvara territorium mot terrorism. Vägarna kring byggarbetsplatsen i Chiomonte är ständigt upplysta, dagtid som nattetid. Videokameror följer förbipasserandes minsta rörelser.
Nicoletta Dosio, som är uppvuxen i Val di Susa, har varit aktiv i No TAV-rörelsen sedan början av nittiotalet. Hon går framför oss på stigen och berättar om platserna vi passerar. Här finns minnen av kamper överallt, säger hon. Varenda plats bär på en historia.
Nicoletta pekar på en byggnad längre upp på höjden. Polisbilar står parkerade utanför.
– Under 80-talet byggdes en motorväg tvärs igenom dalen. Under utgrävningarna hittades arkeologiska fynd av olika slag, somliga över 5000 år gamla. De ställdes ut i den här stugan som kom att bli ett museum.
– När byggandet av TAV påbörjades förvandlades museet till en polisstation. Nu är området här alltigenom militariserat.
Så snart staten började göra undersökningar i bergen och sondera terrängen fick kampen i Val di Susa en direkt praktisk funktion. År 2001 utlystes den första lokala kommittén i Bussoleno, Comitato di lotta populare, som både organiserar motståndet mot TAV och arbetar med andra sociala frågor. I Val di Susa har över hälften av byarna en liknande kommitté som varje vecka håller möte. Varannan vecka äger ett större koordinationsmöte rum, där folk från alla kommittéerna möts.
Motståndet mot TAV har pågått i över tjugo års tid. Det är en kamp som kantats av otaliga demonstrationer och vars historia ständigt gör sig påmind. I slutet av oktober 2005 beslutade myndigheterna för att sätta igång byggarbetet i Mompantero, ett område som i förebyggande syfte blivit ockuperat av aktivister. I hela området sattes vägspärrar upp. Överallt krävdes passkontroll för att kunna passera – också elever som var på väg till skolan var tvungna att visa upp sina dokument för polisen. Natten mellan den 5 och 6 december stormade polisen ockupationen i Venaus och ett tjugotal demonstranter skadades. Två dagar senare hölls en manifestation och marsch i vilken närapå 30 000 personer deltog med avsikt att återta platsen.
Strax därefter inrättade staten ett ”observatorium” som syftade till att skapa en dialog mellan styrande och lokalbefolkning. I själva verket fungerade observatoriet som ett skendemokratiskt verktyg. Ordföranden var en lokal mittenpolitiker med egna ekonomiska intressen i TAV. Av de borgmästare som var representerade i observatoriet var ingen i opposition mot projektet.
Nicoletta suckar och skakar på huvudet.
– Det blev uppenbart för oss att de diskuterade hur de skulle bygga TAV, inte om. Allt eftersom tiden gick tappade observatoriet all trovärdighet. 2012 organiserade vi därför ett eget ”kontra-observatorium”, ett rörelsens observatorium, för forskning och kartläggning av mekanismerna bakom TAV.
Sommaren 2011 skulle utgrävningarna påbörjas i Chiomonte. Samma sommar samlades över 60 000 personer för att protestera mot utgrävningarna i dalen. Tusentals poliser och ett antal militärer inkallades för att avhysa demonstranterna från platsen. Kemisk tårgas användes – en dag förbrukades över 4350 tårgasbehållare – och många personer skadades.
Kriminaliseringen av No TAV-rörelsen är alltjämt pågående. Genom åren har hundratals domar förkunnats gentemot demonstranter och otaliga processer inletts, också i samband med aktioner och demonstrationer i andra italienska städer, som i Bologna år 2011. Flera av anklagelserna går under rubriceringen terrorism.
Alessandra, som också är med oss på stigen, berättar att rörelsefriheten kraftigt begränsats för många som bor i Val di Susa.
– Många nekas numera tillträde till sina egna hembyar. På tre år får min vän som bor i Bussoleno varken besöka Chiomonte eller Venaus.
Vid lunchtid åker vi till presidiet Sole Baleno, i närheten av franska gränsen. Här serveras mat och om bara några timmar ska ett lotteri sätta igång. Lotteriet anordnas av en lokal No TAV-grupp och ger tillfälle för aktivister från trakten att träffas och diskutera. Solen hettar, men i de tillfälligt uppställda tältens skugga är det svalt och skönt. Musik strömmar ur högtalarna vid DJ-båset och i bokstånden lyser titlar med lockande uppmaningar.
Här träffar vi Matteo Zoccola och Marela Marella, båda aktiva i ungdomsorganisationen Gruppo Giovani No TAV. De berättar om vad som händer den kommande tiden.
– Just nu är vi i full gång med planeringen av ett tre dagars sommarläger i Venaus i början på juli. Lägret är öppet för alla som vill delta och är fullspäckat med diskussioner, aktivism, rundvandringar och konserter. I juni kommer också en internationell manifestation att hållas i Chiomonte.
För No TAV berör inte enbart lokalbefolkningen i Val di Susa. Byggandet av höghastighetstunnlarna är ett av många exempel på hur allmänningar privatiseras. Platser som tidigare var tillgängliga för alla säljs ut och genomgår en kraftig påföljande militarisering. Demokratin faller undan för privata vinstintressen, människors röster tystas och kriminaliseras. Och i ett skuldsatt Italien sker finansieringen av TAV genom kraftiga nedskärningar i samhället. Bland annat riskerar sjukhuset i Susa några kilometer bort att läggas ner.
Ändå har motståndet mot TAV gett resultat. Den ursprungliga kursen för tunneln i Chiomonte har ändrats, och till följd av ständiga blockader är bygget numera kraftigt försenat. Överallt i Val di Susa finns påminnelser om de scener som utspelats. Det är minnen av en kamp som pågått i över två decennier, som varje dag fortsätter mobilisera ett växande motstånd. Och ännu har ingen TAV kunnat byggas.
