Två uppsättningar myter omger den historiska personen Vlad III Dracula, eller Vlad Ţepeş (Vlad Pålspetsaren), som han ofta kallas efter den avrättningsmetod han lär ha föredragit.
I Rumänien är han nationalhjälten som försvarade hemlandet – och i förlängningen Europa och kristendomen/civilisationen – mot turkarna. I resten av världen är han mannen som fick ge namn åt den mest berömda av alla vampyrer.
Dessa båda mytbildningar är naturligtvis av högst olika slag. Medan vampyrismen är ren fantasi, bygger hjälteberättelsen på historiska fakta, om än tolkade efter ideologiska behov.
Nationalhjälten/den historiska personen och vampyren har också i allmänhet hållits isär. I Dracula (1897) lånade Bram Stoker inte mycket mer än familjenamnet från verkligheten, medan hans roman inte gavs ut i Rumänien förrän 1990, efter stalinismens fall.
Dracula var förstås långt ifrån den första litterära vampyren. 50 år tidigare hade exempelvis James Malcolm Rymer, i följetongen Varney, the Vampyre, skapat en vampyrfigur som på många sätt förebådar Dracula.
Rymer gör en stor poäng av det hot vampyren Varney utgör mot huvudpersonernas mentala hälsa, mot deras förnuft. Vampyrens väsen strider mot naturens lagar och mot hela den rationella upplysningsideologi som präglar familjen Bannerworth och deras närmaste vänner.
En av Bram Stokers avgörande insatser är att han kom att ge denna motsättning – mellan medeltida mörker och modern vetenskap, om man så vill – en så tydlig geografisk dimension, när han lokaliserar vampyrens ursprung till Balkan.
Ungefär samtidigt som Bram Stoker gör Dracula till en anticivilisatorisk och ondskefull kraft från en oupplyst del av Europa, så förvandlas han i det nyligen självständiga Rumänien till en civilisationens försvarare gentemot ännu mörkare, ännu mer östliga krafter i form av islam och det Osmanska riket.
Verklighetens Dracula var den sjätte generationen av sin familj som i omgångar, och ibland i strid med varandra, styrde Valakiet (inte det nordligare Transsylvanien, där Stoker placerade sin vampyr och där upphovspersonerna till Dracula Untold tycks ha fått för sig att också den riktige Dracula härskade).
Officiellt var de vasaller till den ungerske kungen, men i själva verket var de involverade i en svår balansgång mellan Ungern i norr och det framryckande Osmanska imperiet i söder.
Ibland slogs de mot turkarna, andra gånger ingick de förbund med dem; alltefter vad som för stunden föreföll bäst gynna bevarandet, återerövrandet eller utökandet av den egna maktsfären.
Att Dracula kunde vara en ytterst grym härskare förnekas knappast av någon, men i den nationalistiska historieskrivningen förklarades hans brutalitet med tidens seder och behovet av att upprätthålla lojalitet gentemot både yttre och inre hot.
Dracula beskrevs som en förnyare, som centraliserade makten, gynnade städerna och handeln, och befordrade folk efter meriter snarare än familjebakgrund och därför låg i ständig konflikt med feodalherrarna (bojarerna).
När Nicolae Ceauşescu började frigöra Rumänien från Sovjetunionen under mitten av 1960-talet, och dogmatisk internationalism ersattes med en ny våg av nationalism, kom denna historieskrivning till användning igen. Diktatorn speglade sig mer än gärna i gamla tiders furstar.
Draculas kamp mot turkarna var en naturlig jämförelse för de egna försöken att stå upp mot det nya imperiet i öst, och ”klasskampen” mot bojarerna, liksom skapandet av en auktoritär, meritokratisk statsapparat, passade också bra in.
Dessa teman lyfts fram redan i förtexterna till filmen Vlad Tepeş (1979; hittas på youtube med engelska texter under titeln Vlad the Impaler – The True Life of Dracula), en av flera påkostade historiska filmer från 1970- och 1980-talen, vilka hjälpte till att bygga Nicolae Ceauşescus personkult.
Med Dracula Untold har Hollywood vävt samman de båda myterna – vampyren och nationalhjälten – i en film som kombinerar Bram Stoker med Nicolae Ceauşescu och Samuel Huntington.
I sin kamp mot de muslimska horderna – sadistiska, arroganta, kollektivistiska – tvingas Dracula ge sig i lag med vampyrismens mörka krafter för att få styrkan att försvara kristendom, hemland och familj.
Dracula Untold skriver därmed in sig bland de många filmer som tematiserar ”det nödvändiga onda” i ”kriget mot terrorismen”, filmer som sträcker sig från Christopher Nolans Batmantrilogi till tortyrförsvaret i Zero Dark Thirty.
Men bristen på subtilitet i denna version av ”civilisationernas krig” matchas dessvärre av taffligheten i det konstnärliga utförandet.
Datorgrafiken ser platt ut, som om någon försökt animera en Caspar David Friedrich-målning, och skådespeleriet befinner sig konsekvent på b-nivå. Då var Nicolae Ceauşescus propagandister trots allt bättre konstnärer.
