Om jag säger naturlyrik, vad tänker du då? Är det inte en trånande romantiker på en bergstopp du ser framför dig så är det kanske ett slags hypermaskulin Hemingway-karaktär, med laddat gevär och ett dött rådjur över axeln. Två män som förenas i att de använder naturen som ett medel för självbespegling. En musa, full av mytiska egenskaper för poeten att suga i sig.
Men i takt med att konsekvenserna av civilisationens exploatering blivit allt mer påtagliga har naturlyriken fått något sunkigt och föråldrat över sig. Klimatkrisen tvingar fram en uppgörelse med de gamla poetiska idéerna. För vad döljer egentligen besjälandet, om inte en ganska osoft syn på naturen som människans ägodel?
I stället för naturlyrik framhåller vissa så kallad ekopoesi. Här ligger betoningen inte på människans själsliv, utan på att undersöka kopplingar och växelverkan mellan de olika livsformer som befolkar planeten.
Begreppet ekopoesi är amerikanskt, men också i Sverige har flera författare på sistone gett ut böcker som i någon mån faller under beteckningen. Förra året kom Jesper Weithz klimatthriller Det som inte växer är döende. Aylin Bloch Boynukisa såg sjukvården från en hyenas synvinkel i Min käft är full av tänder och tid. Och i år har bland andra Ida Börjel och Eva-Stina Byggmästar rört sig kring ekologiska frågeställningar.
Det gör också de båda debutanterna Jonas Gren och Agnes Gerner. I Jonas Grens Lantmäteriet utforskas människans relation till naturen ur bland annat en lantmätares perspektiv. Albatrossar, bambu, svamprhizom och andra såväl mänskliga som organiska fenomen får spela betydande roller. På ett liknande sätt knyter Gerners Skall band mellan djur- och människokroppar, mellan stoff och varseblivning. Olika varelser får komma till tals.
I erfarenheten av att förnimma hittar båda poeterna en artöverskridande gemenskap.
När jag träffar Agnes Gerner och Jonas Gren i Stockholm visar det sig att båda har på sig kläder med ugglemotiv. Jonas Gren är dessutom lite sen eftersom han varit i skogen och plockat svamp. Vi lollar åt det, men ändå – detta är inte bara urbana intellektuella.
– För mig har det varit jätteviktigt att vistas i naturen, säger Agnes Gerner. Där mitt landställe ligger bor vi helt isolerat, de närmaste grannarna är över Dalälven. Det gör någonting med en, ger en frihetskänsla som jag inte kan få i stan. Det är inte så mycket att det är ett romantiserande som att det är något rent fysiskt. Var min kropp vill vara någonstans.
Jonas Gren känner igen sig.
– ”Biofili” finns det många biologer som pratar om. Att människor faktiskt rent artmässigt har… Vi blev till i savann, i sol, i regn och vind, och det är inte så konstigt att vi hela tiden vill tillbaka dit. Det är det många som beskriver, speciellt när man varit i stan länge, det här lugnet, väldigt stora känslor som kommer när man vistas i naturen. Man hittar hem och tillbaka.
I och med det tycker Jonas Gren också att delar av kritiken mot naturlyriken är fånig.
– Människan är ett djur, herregud. Låt en groda växa upp i betong och släpp den sedan i en damm så kommer den bara… groda sig runt där. Inte för att den har någon idé om det, utan för att den kroppen evolutionärt är hemma i det elementet.
Samtidigt menar både han och Agnes Gerner att man som författare har ett ansvar. Poesin har en betydande förmåga att ifrågasätta det förgivettagna och kan därmed sätta nytt ljus på vardagliga företeelser.
I Jonas Grens Lantmäteriet finns till exempel dikter om de gigantiska motorvägar som slingrar sig genom Europa. Agnes Gerner säger att hon mådde dåligt av att läsa dem.
– Min bild av helvetet, det är autobahn. Just bilism och bilar, och all den infrastruktur som hör ihop med det, är någonting som inger mig en slags primitiv fasa.
Till den idealiserande naturlyriken är Agnes Gerner dock skeptisk.
– Det är en väldigt misogyn retorik ofta. Det är verkligen hela madonna/hora-uppdelningen i poesin. Antingen är det Moder Jord – värmande, närande Moder Jord – eller så är det horan som man ska erövra och dominera.
Jonas Gren håller med, men vill också framhålla att han tycker att naturlyrik som helhet fått oförtjänt dåligt rykte.
– Innan den stora urbaniseringen levde betydligt fler människor nära regn och fågelsång. De biofysiska systemen var väldigt påtagliga i ens vardag i stugor och på åkrar. När det var storm var huset hotat av vinden som låg på. Och när till exempel Erik Axel Karlfeldt skriver om en vinternatt där stormen är som ett monsters hand som skrapar på väggen, då tänker jag att det sätter ord på en vardagsupplevelse som människor hade.
– Naturlyriken beskrivs ofta som problematisk för att den är pastoral eller nationalistisk eller den idén eller den andra. Och det är den ju ofta. Men ibland kan det bara blixtra till och vara otroligt häftigt och suggestivt med naturlyrik, oavsett när den är skriven.
Agnes Gerner föreslår att de mer otäcka skildringarna av naturen härrör från författarens omedvetenhet om sin egen makt som människa. I stället för att fundera över vilken position man befinner sig i behandlar man omgivningen som scenografi. Hon säger att hon kan få en ”brutal ångest” när hon tänker tillbaka på hur hon själv förhållit sig till djur, särskilt som barn.
– I den åldern kan man känna att jag kan ha min hamster i hans bur, för jag älskar honom så mycket att jag är nästan som en hamster jag också. Jag räcker ju! Man behöver inte ha en till hamster när det finns en människa som så gärna vill vara en hamster. Men så ser man det som vuxen och inser vilket maktmissbruk det är egentligen.
Och det är nästan det värsta, när man ser tillbaks på sina allra bästa intentioner och vad de gav upphov till.
– Där ska ju föräldrarna gripa in, det ska man inte lägga på ett barn. Men att den där otroligt starka kärleken tillåts ta sådana uttryck…
– Och det i sin tur är en liten del av ett omfattande övergrepp på levande varelser, både djur och växter, som civilisationen bygger på, säger Jonas Gren. Som borde föranleda en jättestor skam och skuld, men som inte gör det.
– Vi vet att vi bygger upp väldigt mycket välfärd på att utrota. Det finns inget modernt exempel på en tillväxtekonomi som inte kraftigt har degraderat den biologiska mångfalden. Överallt där civilisationen drar fram så utrotar den. Och det kan låta drastiskt, men det är ju så! Det är inte ett politiskt statement, men det tolkas som det. Om man säger det till en stridsliberal så blir de asförbannade och säger att man överdriver. Men det är ett faktum.
– Jag känner att vissa nästan koketterar med hur lite de bryr sig, säger Agnes Gerner. Du vet, det är så här: ”Jag äter vad som helst, jag gör vad jag vill”. Det är dekadent på ett sätt som man kunde tillåta sig själv innan man visste bättre.
– Det är pubertalt nästan, säger Jonas Gren.
– Ja, fast jag tycker många verkar leva på det sättet, säger Agnes Gerner. Men det är liksom inte privata beslut! Om någonting påverkar hela världen kan inte det anses vara något som bara rör en själv.
En central idé hos mycket ekopoesi är att människan inte är världens medelpunkt. Litterärt kan denna idé ta sig olika uttryck. En del poeter gestaltar naturens interna processer; liv, död, förruttnelse. Andra, som Agnes Gerner och Aylin Bloch Boynukisa, låter diktjaget vara ett faktiskt djur. Jag frågar om det inte finns något ironiskt i att använda en så unikt mänsklig uppfinning som skriftspråket för att komma bort från det antropocentriska.
– Det är klart, säger Agnes Gerner. Men det handlar inte om att man ska klara av det utan om att man ska försöka. Det är det enda sättet att närma sig någonting.
– Målet är för mig inte att komma till några slutsatser. Snarare vill jag kanske hacka runt i de här dualismerna som jag tycker är väldigt destruktiva.
Språket säger Agnes Gerner att hon tänker mycket på.
– Ju mer man läser och ju mer man skriver desto tydligare blir det hur otroligt mycket makt språket har, och att det inte finns en enda mening som är oskyldig. Allt har redan kulturella konnotationer. Det finns inget ord du kan använda som inte för tankarna till något annat. Det gör det ju omöjligt att skriva, höll jag på att säga.
Just denna skenbara omöjlighet är också det som gör skrivandet så viktigt. Jonas Gren nämner Sven Rosendahl som har skrivit De tysta nätterna, en roman om en grävlingshona.
– Det är ju självklart… den handlar inte om en grävling, det är inte en grävling som skrivit den. Men han försöker åtminstone. För mig är det det som är poängen med skrivandet. Det är ett sätt att inte hänfalla åt uppgivenhet och cynism. Det är något aktivistiskt och naivt i att försöka skriva som en älg.
Att skildra djur är dock inte progressivt per defintion. En fabel, där djuren bara är metaforer, är inte samma sak som en text som närmar sig djuret med en medvetenhet om dess självständiga existens. Agnes Gerner säger att det gäller att inte göra skrivandet till ytterligare ett sätt att exploatera. I Skall förekommer en räv som vissa har sett som en symbol för list och slughet.
– Fast det är ju en räv! Sedan kan det finnas ytterligare dimensioner också. För mig blir det väldigt provocerande när man direkt hoppar från det faktiska, konkreta djuret till symbolvärdet. Båda är ju intressanta.
Men hur politisk kan en dikt vara? Vad får den för efterverkningar i samhället? Agnes Gerner säger att hon inte skulle våga påstå att en poet skulle kunna vända upp och ner på hela Sverige, men att det inte går att komma ifrån att poeter ändå har makt. Hon nämner Johan Jönson, Athena Farrokhzad och Jenny Wrangborg som exempel på sådana som förvaltar chansen att genom poesin uttrycka åsikter.
– Poängen är väl också att någon annan kan undersöka en verklighet som man själv inte har tillgång till. Då får man själv förstå den på något sätt. Man kan ju inte leva i alla perspektiv, även om man kan försöka skriva sig in i andra människor.
– Och så märker man vilken genomslagskraft det får, säger Jonas Gren. Jenny Wrangborgs dikter är ju ganska alldagliga, skildrar ganska vardagliga situationer. Hade hon skrivit en blogg om det som inte var poetisk hade det inte alls fått samma effekt.
– Men jag vete fan om det har så jättemycket sprängkraft generellt. Det ska nog till något som Athenas sommarprat.
Agnes Gerner påpekar att grunden i all förändring är att folk börjar tänka. Där har poesin en viktig roll. Samtidigt ser hon och Jonas Gren att dagens samhälle inte är konstruerat för att uppmuntra intellektuella aktiviteter. Om man arbetar heltid har man ofta andra saker för sig. Agnes Gerner säger att hon sällan orkar läsa poesi efter jobbet.
– Så är det ju för de flesta människor. Det är praktiska förutsättningar som står i vägen.
– Det skulle jag tolka som ett ännu starkare belägg för att det behövs mer poesi snarare än tvärtom, att den inte behövs alls, säger Jonas Gren. Fler tecken för människor på att vi lever i en samhällsordning som är så fokuserad på jobb och framsteg att vi inte ens orkar läsa. Och förmodligen inte heller hålla på med demokrati på ett vettigt sätt.
– Det är det jag menar, säger Agnes Gerner. Det finns inget mer effektivt sätt att få folk att bli passiva än att trötta ut dem. Vi behöver ju inte jobba så här mycket, det är fullständigt vansinne.
– Om jag skulle säga att min bok handlar om någonting så är det om det, säger Jonas Gren. Jag känner ofta att vi är betydligt mer fria att lägga upp våra liv som vi vill än det här samhället ger sken av. Det som saknas är ekonomiska medel, fantasi, inspiration nog att genomföra något slags uttåg. Och det är jättesvårt, för det är ju en fråga om klass, etnicitet… allt skär igenom det.
– Men på ett generellt plan kan vi göra betydligt mer grejer. Och poesi är ett sätt att visa: det här kan vi också göra. På så sätt blir det politiskt i sig att hålla på med det.
– En motståndshandling, säger Agnes Gerner.
