Jag hade stora förväntningar på Bong Joon-hos kritikerhyllade Snowpiercer, som bygger på en fransk serieroman och kommer på svensk dvd i höst. Hur fel kan det bli om man kombinerar regissören till Memories Of Murder (2003) och Mother (2009) med skådespelare som John Hurt och Tilda Swinton i en futuristisk berättelse om klasskamp och revolution? Rejält fel, dessvärre.
Förvisso gör Tilda Swinton en oförglömlig karaktär av sin läspande minister Mason, högra hand åt filmens diktator. Och visuellt är det snyggt och effektfullt, med influenser från fransmännen Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet (Delikatessen, De förlorade barnens stad). Barnen som bokstavligen införlivats med maskineriet ombord på titelns Snowpiercer – det evigt framrusande tåg som är hem åt de sista människorna i en post-apokalyptisk, obeboelig värld – utgör en hjärtknipande bild av barnarbete. Tankarna går till 1800-talets Manchester likväl som till dagens så kallade utvecklingsländer.
Trots det blir Snowpiercer snart en katalog över konservativa, fatalistiska föreställningar om mänskligheten, direkt hämtade från filosofer som Thomas Hobbes, Edmund Burke eller Thomas Malthus. De regelbundna upproren ombord visar sig vara framprovocerade av diktaturen för att kontrollera befolkningsmängden genom avskjutning och därmed säkerställa den livsnödvändiga balansen i det slutna ekosystemet. En framgångsrik revolution leder till våldsamt pöbelvälde och gemensam undergång.
Den rådande hierarkin må vara aldrig så grym – alternativet är ändå värre. Att vi sedan får ett fullständigt påklistrat halvlyckligt slut gör inte saken bättre, utan ger bara intryck av en hafsigt skriven historia.
Detta ”revolutionära” tillstånd av brutalt kaos, som i Snowpiercer förefaller vara det enda alternativet till strikt klasshierarki, är ofta det som åsyftas när ordet ”anarki” används i dagligt tal och i mainstreammedia. Denna föreställning bygger på synen att människan av naturen är våldsam och genomegoistisk, och därför måste hållas i schack av ett system som starkt begränsar vår demokratiska medbestämmanderätt.
Det är en människosyn som är seglivad inom kulturen, trots bevis för att den överväldigande majoriteten i själva verket har en mycket hög tröskel för att använda direkt våld mot sina medmänniskor, till och med i situationer där sådant våld är officiellt sanktionerat. Exempelvis lär nästan allt dödande i traditionella krig utföras av en eller två procent av soldaterna, medan merparten gör sitt yttersta för att skjuta över huvudet på fienden. Och under genuina revolutioner sjunker ofta brottsligheten. Som till exempel under den kortlivade Pariskommunen, där det revolutionära kollektivets våld var ytterst begränsat och riktat mot de värsta företrädarna för förtryckarklassen.
Mot bakgrund av det här kändes det ganska olycksbådande att uppföljaren till förra sommarens överraskning, The Purge, getts undertiteln Anarchy. Men James DeMonaco, som återigen både skrivit manus och regisserat, fortsätter att göra förbluffande mycket rätt.
Upplägget förblir i grunden det samma som i första delen. USA styrs av en post-demokratisk samlingsregering, The New Founders of America. För att komma tillrätta med det tidiga 2000-talets ekonomiska och sociala kris har de infört en årlig ”upprensning”, ”The Purge”; en tolvtimmarsperiod då allt är tillåtet, inklusive mord.
Enligt den officiella ideologin fungerar detta som en säkerhetsventil för människans våldsamma natur, så att vi resten av året orkar uppföra oss civiliserat. Men den verkliga drivkraften är ekonomisk. Det är de gamla, sjuka, arbetslösa och fattiga – de enklaste måltavlorna – som ska rensas ut.
Föregångaren begränsades delvis av att den utspelades nästan helt i ett och samma hus. Med hjälp av en tre gånger större budget, 9 miljoner dollar – The Dark Knight Rises kostade jämförelsevis 230 miljoner – har James DeMonaco nu gjort en tajt actionrulle som för tankarna till filmer som The Warriors och Flykten från New York. Detta har tillåtit honom att vidga det sociala perspektivet och utveckla fler karaktärer, vilket bidragit till att de politiska dimensionerna fördjupats i helt andra riktningar än i Snowpiercer.
Så ställs exempelvis regeringen inför problemet att folk helt enkelt inte tar död på varandra i tillräckligt hög utsträckning. Den naturliga våldsamheten behöver hjälp på traven. Det är enbart överklassen som omfamnar den officiella, närmast religiösa tron på våldet som renande socialdarwinistisk kraft. Arbetarklassen, i den mån den deltar, utövar i stället ett mer riktat och pragmatiskt våld.
Samtidigt växer en motståndsrörelse fram. De använder visserligen väpnat våld, men riktar vapnen åt fel håll: mot ”jägarna”, inte mot de tilltänkta offren. Motståndsrörelsen har lånat drag av Svarta pantrarna. Den domineras av afroamerikaner men agerar utifrån ett klassperspektiv.
Det kollektiva, revolutionära våldet ställs i sin tur gentemot våldet som individuell hämndaktion genom karaktären Leo Barnes. Han är inledningsvis enbart ute efter att hämnas sin döde son. Men genom sina upplevelser under natten blir han gradvis en del av den kollektiva kampen, samtidigt som han tycks befrias från sin känslomässiga isolering.
Här gör Leo Barnes en politisk resa som påminner om den som huvudpersonen Max gör i en annan av förra sommarens bästa filmer, Neill Blomkamps Elysium. Och vid sidan av just Blomkamp etablerar sig James DeMonaco som den kanske mest politiskt spännande fabrikanten av kommersiell amerikansk genrefilm idag.
