En uppochnedvänd guldfiskskål bärs in till bordet. Dess glaskupa täcker en mörkgrön, sjögräsliknande buske. Rök slingrar sig sakta ut mellan kupans kant och tallriken den står på. Den unge thailändske guldhandlarsonen Perm Paitawyat lyfter förväntansfullt på kupan och plockar mellan tumme och pekfinger fram ett litet vitt blindtarmsliknande föremål ur buskaget. Det knaprande ljudet när han andäktigt tuggar det i sig får mig att tänka på en kålrot. Men med tanke på att vi befinner oss på Norges främsta lyxrestaurang rör det sig förmodligen om något obskyrt havsdjur.
Perm Paitawyat är på matresa i Skandinavien. I svenska Fäviken bärs maten in på stubbar rikligt dekorerade med grankvistar. Som att servera den på skogens botten, säger den förmodligen världsberömde svenske kocken vars namn jag inte lade på minnet. Mest av allt ser det ut som juldekorationen från helvetet, hoplimmad av barnen på förskolan. I matsalen sågar personalen koben som vore det vedträn och gröper ur märgen som blandas med rått kohjärta och blomblad till en ljummen sallad.
Perm Paitawyat är en så kallad foodie, en bloggande matfanatiker som viger sitt liv åt att resa jorden runt och äta på de allra mest exklusiva lyxrestaurangerna. De som fått åtminstone en stjärna i överklassätarnas bibel, Guide Michelin. Föräldrarna sponsrar.
På andra sidan Atlanten, på en New York-restaurang med nordiskt klingande namn, avnjuter Perm Paitawyats kollega, den rundlagde och sådär amerikanskt fryntlige Steven Plotnicki, ett duvlår serverat med vidhängande fot. Men den ackompanjerande kluvna duvskallen fylld med smörstekt hjärna får en annan förmodligen världsberömd svensk kock vars namn jag inte lade på minnet bära ut i köket igen.
Steven Plotnicki blev rik på att äga det skivbolag som Run-D.M.C. gav ut sina skivor på. Han jämför matlagning med opera och brinner för dess erkännande som konst för konstens egen skull. Matens starka koppling till dess funktion, dess livsnödvändighet, måste brytas. För Steven Plotnicki är det inte ens viktigt att det smakar gott, bara det är ”konst”. Som desserten ”Sex on the Beach”: ett tunt lager av någon gulaktig sylt täckt med ”sand” i form av kryddade kaksmulor och så, draperad ovanpå denna ”strand”, en ätbar kondom av gelatin med en generös skvätt kondenserad mjölk i. Jag tänker på min egen uppfostran. Hur man fick lära sig att respektera maten, inte leka med den, inte slösa med den, lära sig att inte alla i den här världen fick äta sig mätta. Det svenska 1970-talet känns plötsligt väldigt långt borta.
Britten Andy Hayler är en arbetarklasskille som blivit förmögen på att göra datorprogram till oljejätten Shell. Han är den ende som ätit på alla de cirka 100 restauranger som fått tre stjärnor i Guide Michelin – på ett och samma år. Dessutom har han gjort om det flera gånger. När han ställs inför frågan om det moraliska i att ägna livet åt att flyga jorden runt och äta lyxmat i en värld av hunger och miljökris blir han storligen förvånad. En sådan fråga kan väl bara ställas av den som vill ha det som i Nordkorea?
Tvärtom, när det görs moraliska kopplingar i den här världen handlar det gärna om respekt för goda råvaror. Som när Perm Paitawyat flyger 1 000 mil från London – där han ”studerar Shakespeare”, sponsrad av föräldrarna – till Kina för att äta lunch på en lantlig restaurang som specialiserat sig på att laga mat som står i harmoni med naturen och årstiderna. Långt bortom industrikapitalismens smog. En lång bil- och flygresa närmare bestämt.
Foodies för tankarna till Trimalchios gästabud i Satyricon, Petronius satir över den romerska överklassens dekadens, eller till den fransk-italienska filmen Brakfesten (1973), där fyra rika men uttråkade medelålders män stänger in sig i en villa för att äta ihjäl sig. Men Foodies är förstås ingen satir. Det är en ögonblicksbild av vår dekadenta senkapitalism, där klyftorna blivit så stora och framtidstron så liten. Där de gemensamma samhällsprojekten är avlivade. Där den patologiska statusstressen, påhejad av en aldrig sovande pr-apparat, övervinner alla moraliska betänkligheter.
När jag betraktar dessa kliniskt rena kök befolkade av kliniskt vitklädda skaror av arbetare och dessa arméer av servitörer som hovrar kring elitätarna, tänker jag också på ostädade sjukhus och hemtjänstpersonal som inte längre har tid att fika med ensamma gamlingar. Och på den sänkta restaurangmomsens politik. Kanske borde vi låta nästa ekologiska mattrend inspireras av en tanke oftast attribuerad till Jean-Jacques Rosseau: ”När folket inte har något mer att äta så kommer de att äta de rika”? Närproduktionen har i alla fall varit stor här hemma på senare år. Ni som följt tv-serien Hannibal med Mads Mikkelsen vet var ni hittar recept som, så när som på huvudingrediensen, förefaller direkt hämtade ur Foodies värld.
