I sin reportagebok från depressionens Grekland, Skulden, skriver Kajsa Ekis Ekman om ”äckliga trådar” på internet, ”där grekiska män hoppas att krisen ska göra kvinnorna så fattiga att de har sex med vem som helst för lite pengar”. Unga grekiska kvinnor ”blir billigare och billigare för var dag”, konstaterar en anonym man som tidigare ”bara dejtat slaviska tjejer”.
När jag läste det här kom jag att tänka på en vän till mig som brukar säga – lite på skämt, men mest på allvar – att det innersta motivet för alliansregeringens politik är att borgarna vill knulla våra döttrar billigt.
Det må vara hur det vill med borgerlighetens sexuella drifter, men det är ofrånkomligt att den sociala nedskärningspolitiken gör redan svaga grupper ännu mer utsatta, även för sexuell exploatering. Men den sexuella exploateringen, i dess pedofila variant, är också en belysande metafor för kapitalismens klassrelationer. Hur ofta försöker man inte tvinga på anställda den patriarkala bilden av företaget som en enda stor familj där högsta ledningen utgör föräldrarna, mellancheferna storasyskon och arbetarna barnaskaran? Samtidigt är detta förstås en familj där barnens enda berättigande ligger i deras förmåga att oupphörligen tillfredsställa föräldrarnas behov.
För nationer som hamnar i klorna på kapitalismens överstatliga institutioner – i Greklands fall den så kallade trojkan: IMF, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen – kan den infantiliserande diskursen rentav utsträckas till hela folkslag. Med de 101 lögnerna om ”den lata greken” som förevändning krävde det europeiska etablissemanget att hela landet ställdes under ”förmyndarskap”, något som också blivit det praktiska resultatet av successiva grekiska regeringars avtal med trojkan. Med hjälp av detta ”förmyndarskap” ska de omyndigförklarade grekerna tvingas att under all överskådlig framtid inrikta sina liv på att tillfredsställa sina förmyndares omättliga begär. En påtaglig infantilisering drabbar också de många arbetslösa eller arbetande fattiga unga (och inte så unga) vuxna som nu tvingas sätta sina liv på rewind och flytta tillbaka till föräldrahemmet.
Ungefär som ovan skulle man kanske kunna redogöra för den nationalpsykologiska bakgrunden till Alexandros Avranas Miss Violence (med manus av regissören och Kostas Peroulis). Miss Violence skriver in sig i den våg av filmer som de senaste åren låtit det krackelerande grekiska samhället avspeglas i absurdistiska skildringar av dysfunktionella familjerelationer; filmer som Giorgios Lanthimos Dogtooth (2009) och Alper (2012), Athina Rachel Tsingaris Attenberg (2010) eller Ektoras Lygizos Boy Eating the Bird’s Food (2012).
Miss Violence börjar annars med en närmast klichéartad familjeidyll. Angeliki fyller elva år och firas med färgglada ballonger, tårta, sång, dans och partyhattar. Men, uppsluppenheten till trots, är det något desorienterande overkligt över det hela. Först undrar jag över den historiska tidpunkten. Befinner vi oss på 1980-talet; som polaroidkameran och stereoanläggningen i kombination med den fullständiga avsaknaden av mobiltelefoner eller datorer i hemmet kan få en att tro? Skulle inte detta vara en film om nutiden? Sedan blir jag förvirrad över familjemedlemmarnas exakta relationer till varandra. Är de tre flickorna i ljusa klänningar och den lille pojken i vit skjorta och svarta byxor allesamman syskon? Är den 30- eller 40-åriga kvinnan i grön sommarklänning deras mamma? Och den äldre kvinnan bredvid henne, är det mormor? Och vem är egentligen mannen i övre medelåldern som, iförd kostym, slips och partyhatt, leder övningarna vänligt men bestämt – han som valsar runt med födelsedagsbarnet till tonerna av Leonard Cohens 1980-talshit ”Dance Me to the End Of Love”? Är han pappa eller morfar?
Sekunderna efter dansen går Angeliki lugnt ut på balkongen, kliver över räcket och kastar sig mot sin död. Festen är över och resten av filmen är dess efterspel.
Det visar sig ganska omgående att vi befinner oss mitt i den samtida krisen. Kanske är avsaknaden av nutidens digitala prylar filmens sätt att påminna oss om att en depression också kan innebära teknisk avveckling när modern infrastruktur förfaller eller blir för dyr för många. Familjerelationerna förblir däremot delvis en öppen fråga. Mannen, som är arbetslös, visar sig nämligen snart vara både pedofil och incestuös hustyrann. Förmodligen är han både pappa och morfar till flera av barnen. Men frågan förblir öppen, eftersom familjens främsta inkomstkälla tycks vara den prostitution han tvingar sina barn/barnbarn till. Mot världen utanför hemmet – de rika torskarna, den unga chefen på ett tillfälligt jobb – är han däremot tvingad att inta en förödmjukande underdånig hållning. Så förmedlas aggression och förödmjukelse uppifrån och ned genom samhällskroppen.
Miss Violence är för mig den mest fulländade av de senaste årens grekiska filmer. Dess styrka är att den fungerar på alla sina plan samtidigt; som obehaglig men fascinerande thriller, som familjeskildring och som allegori över en nation och en epok. Den utgör ett skitigt monument över alla de barn vars framtid offras för att upprätthålla en hopplöst läckande ekonomisk bubbla. Ett monument över trojkans barn.
