Vi befinner oss på gamla Centralstationen i Uppsala, som har gjorts om till bar och restaurang. Jag är nyfiken på Stina Wollters konst. Hur hennes skapande ser ut, vem hon gör sin konst för, vilka som är hennes drivkrafter. Jag vill också att prata med henne om konstnärens ansvar. En laddad fråga som jag har märkt kan få många konstnärer att gå i försvarsläge. Personligen har jag aldrig under mitt liv rört rört mig i kretsar där konst har varit i centrum. Tvärtom skulle jag säga att de få gånger jag har varit på någon konstutställning har jag undrat hur folk kan dröja vid varje konstverk länge, länge. Själv är jag för rastlös.
Jag förstår inte konst, för mig har konst aldrig haft en tydlig plats i mitt liv, det känns som om konst är något som är till för vissa människor.
– Bullshit, när du säger att du inte förstår vad konst är! Du vet känslan när BH:n stramar eller trosan skaver in i rumpan, när du provar hur en säng känns eller hur en kopp ligger i handen – på samma sätt ska du närma dig konst. Men konsten har kidnappats av ett missförstånd och det är myten att du ska vara utbildad eller kunna, för att förstå. Konst handlar om ”vad händer i mig just nu när jag ser detta?” Om fler människor fick hålla på med konst skulle ingen säga ”Jag förstår inte konst”. Jag tänker på hur elitism påverkar allt på ett dåligt sätt. Ta till exempel mottagandet av artikeln ”Vår generation kommer flippa ur” i Aftonbladet Kultur. Det var folk som avfärdade, inte lyssnade, bara på grund av att språket i artikeln inte ansågs fint nog. Men konst är en motståndsrörelse genom att den kräver att du stannar upp och aktiverar dig ett tag, den går inte att konsumera snabbt. Det minsta konsten begär av dig är att du ger av din tid.
Du skriver att du ser dig som en sorteringsarbetare och att det kanske var därför som du bestämde dig för att gå in i bildskapandet, vad menar du med det?
– Konstnären kan bara skapa utifrån sitt nu som också kan spegla dåtid och framtid. Jag går omkring på mänsklighetens tipp. Just nu är det mycket soptipp över världen och där går jag omkring med konstnärens förlamande frihet. Som konstnär kan vi välja vad vi ska skildra och på det sättet är jag en grovarbetare.
Det verkar vara vanligt att konstnärer inte vill ta ansvar för sin konst, att de på något sätt tycks tro att konsten är avskild från omvärlden som om de sitter i en idévärld.
Hur ser du på det? Har konsten något ansvar? Jag tänker till exempel på förra året och alla diskussioner kring Stina Wirséns film Lilla hjärtat, att hon menade väl men hade hon gjort lite research så kanske hon hade sluppit dra igång allt och avbildat rättvisa porträtt av barn i stället för stereotyper, vad är dina tankar?
– Mitt senaste projekt är ett utsmyckningsarbete för en familjeenhet och jag kom på mig själv med att bara ha gestaltat vita barn. Jag hade från början bestämt mig för att måla hens, men rasifierade hade jag glömt. Vithetsnormen är så stark att jag inte ens reflekterade över vad jag målade. När jag kom på mig själv målade jag om. Jag satt och rodnade av skam i ateljén. Åsikter och upplevelser diskuteras som om de vore statiska. Men det händer saker med mig varje dag. Jag måste växa, vara rörlig i sinnet. Konstnärer har ansvar. Vi bör i vårt skapande kunna försvara allting åtminstone inför oss själva. Alla har en slags inre kompass. Du skapar utifrån dig själv och ditt jag och din kärna även om du vill måla för att störta samhälle eller något. Din konst säger något om dig.
Jag tänker på hur vi exploaterar andra genom bilder på till exempel ”barnen i Afrika”.
Hur tänker du när du gestaltar människor? Hur ser du på makten i att gestalta?
– Bilder på döende barn med utsträckt hand får representera en hel kontinent. Den verkligheten existerar men det finns något annat också. Vi är fortfarande kolonisatörer, vi ser de här länderna som något exotiskt, något annat och inte som våra medländer. Genom de här katastrofbilderna skyddar vi oss själva, vi alienerar oss genom ett slags ovanifrånperspektiv. Apropå sorteringen jag pratade om, att fatta beslut om vad vi ska se och höra, där kan vi snacka om att ansvar bör tas.
Du skriver på din hemsida att du växte upp under 1960-talet där du fick att språk genom att växa upp med mycket bilder, böcker och ett jäkla pladder. Har ditt kulturella kapital hjälpt dig fram?
– Visst spelar det roll att kulturens rum var öppna för mig. De har ju gett mig språk, kanaler att hantera livet och tillvaron. Men det finns också en skugga i att vara ”kändisbarn”.
– Många vet inte att jag är en yrkesverksam konstnär. Jag borde kanske egentligen byta efternamn. Men nu är det en del av mig. De som lyssnar på radio vet inte att jag är konstnär och de som mot all förmodan vet att jag är konstnär har ingen aning om att jag är radiopratare.
För mig verkar det vara en rätt stor grej att ha ett eget radioprogram att förfoga över. Hur är det?
– Min utbildning är smal och radion har blivit ett slags universitet. Mina 18 år på radion har gett mig fantastisk kompetens. Folk tycker att jag är en bra radiopratare för att jag är som dem när de ringer. Jag vill aldrig analysera för mycket, ett tag när jag var programledare på tv ville bildproducenten att vi skulle gå igenom och analysera vad som var bra med mig i rutan. Jag vägrade, jag är ingen produkt eller varumärke och vill inte analyseras sönder, jag tror inte att jag vill veta för mycket om mig ens.
Du säger att du vägrar vara en produkt eller ett varumärke, jag tycker på något sätt att ditt förhållande till både konsten och radion ser ut på samma sätt. Hur tänker du kring det?
– Radion och konsten är väldigt lika för mig, ”så här ser det ut för mig, hur känns det för dig?”. Pratar jag med en abortmotståndare står jag likväl med den i tunneln en stund.Försöker möta och förstå, alla röster är viktiga röster. Men här kommer soptippen som konstnären vandrar på in igen för som programledare gör man urval i vad man plockar upp. Min producent frågar vilka jag vill prata med, vilken röst, och jag väljer. Det kom in ett samtal förra veckan, alldeles för sent, om ett barn som hade dött. Jag kan inte sluta ett program med en nedåtkurva. Vi fick skjuta på det. Varje radiosändning och konstverk måste ha en slags lösning, annars dör jag. Jag tycker livet är oerhört mörkt och behöver livbojar. Jag blir rörd över barn som böjer sig ned och plockar upp löv, att det föds barn i skyddsrum, att folk reser sig från de allra värsta situationerna, det gör mänskligheten vacker mitt i allt ångest. Utan allt detta kan man lägga ned, låta apokalypsen komma för fan, ju förr desto bättre. Jag knarkar nog de här små plättarna av närvaro som människor har förmågan att skapa mitt i skiten.
På tal om alla röster som du släpper fram i ditt radioprogram, det måste vara intressant med alla olika röster. Men jag tänker att det ligger ett ansvar i att låta människor som ringer in tala med dig, samtidigt som varje samtal också kan lämna spår i dig som kan få dig att må dåligt. Hur ser du på det? Jag undrar också om du någonsin har blivit rädd av ett samtal?
– Jag har blivit mer sårbar. Däremot finns det inte mycket som skrämmer mig. Jag har pratat med mordbrännare, abortmotståndare och människor med tennisbollsstora tumörer i hjärnan. Att möta alla dessa människor har gjort mig till en väldigt tänjbar muskel. Fått mig att förstå att leva är en pågående rörelse. Jag har lärt mig att inte banga.
– När min producent säger att det är en 43-årig cancersjuk man som ska dö på andra sidan linjen, som vill prata om att ta farväl av sitt barn, tänker jag att om de nu ringt in – varför ska inte jag kunna prata med dem? Varför vara rädd? Vi är ju människor? När jag har varit rädd har jag också gått miste om saker. Ett exempel är min syrra. Ett par månader innan hon dog sade hon till mig: ”Jag kommer att dö innan jag har fyllt 30”, och jag sade: ”Nej, det kommer att ordna sig”. Jag var rädd och misstrodde henne. Hon dog fem dagar innan hon fyllde 30. Tänk om jag i stället hade svarat: ”Jag förstår, hur känns det?”. Jag lärde mig mitt livs mest smärtsamma läxa. Tänk vilka samtal vi hade kunnat ha om jag inte hade avfärdat henne. Men jag avvisade henne på grund av min egen rädsla.
Hur ser ditt skapande ut och hur gör du med all påverkan i ditt skapande?
– Jag utsätter mig för en slags filtrering. Första steget i skapandet går ut på att inte tänka på en betraktare, att vara ego. Jag måste tillåta mig själv att verkligen snöa in på något, älta, undersöka från olika håll.
– Det är en skapelseprocess där jag börjar göra montage som ett slags pussel. Men jag ser mig inte som mer speciell än betraktaren. Våra grundbehov är likadana. Det som berör dig, berör mig. På något vis, någonstans i något lager.
I dag är det mestadels rika människor som äger gallerier, de har därmed också makten att avgöra konstverkens värde och stämpla konst som fin eller ful.
Hur ska vi göra konsten mer tillgänglig tycker du?
– Det är inte helt lätt att svara på den frågan. Det är så komplext, allt sitter ihop i en slags symbios som kanske inte alltid blir så vital i slutändan. Men vi är beroende av varandra. Kanske fler konstnärsdrivna gallerier/kollektiv?
– En konstnärlig gärning kan vara så mycket. Jag gjorde exempelvis ett projekt 1998 för fjärdeklassare och fick kulturhuvudstadspengar för att ”bygga kroppen”. En hel kull med fjärdeklassare fick ha mig som lärare och de fick bygga en modell av människokroppen. Syrran hade ganska nyligen dött
i anorexia som hade börjat växa i hennes kropp vid tio års ålder. Vi pratade om anatomi. De fick teckna kroppen och bygga en människokropp av skrot i i naturlig storlek. Helt plötsligt ägde de skapandet väldigt konkret. Lärarna berättade att projektet gav glädje och självförtroende. De fick ju sitta och jobba med varandra och lösa problem tillsammans. För att återkoppla till din ursprungsfråga, så kan konst bli mer givande när du är utbildad eller van, men upplevelsen handlar inte om att vara bildad. Men tyvärr finns det ett exkluderande språk. Ja, proffstyckarna försvarar sin plats på isberget. Vi måste smälta isberget.
Hur ska vi smälta isberget?
– Genom att till exempel förändra hur vi pratar om och representerar konst och kultur, hur det planteras i dagis och skolor. Det finns för få öppna experimentella scener. Mer utrymmen så det inte alltid blir så himla dramatiskt. Konstens funktion är bland annat att ifrågasätta och stöka runt i sin egen samtid. Konsten ska inte behöva löna sig för att få finnas. Därför är det viktigt att det finns statligt finansierad konst. Ställen som Moderna museet är bra men räcker inte. När jag var med
i Agenda i ett samtal om just kultur sade jag: ”Jag tycker att kulturen ska vara som ett apelsinträd som växer mitt i samhället och som alla ska vara med och vattna”. Man kan ju också lyfta fram den klassiska historien som jag verkligen hoppas är sann: när man i England under andra världskriget ville ta pengar från kulturen och ge till försvaret, fällde Winston Churchill orden: ”Och vad ska vi då försvara?”. Precis så är det ju!
Jag upplever att människor som jobbar med konst ibland glömmer att konsten ska vara tillgänglig, att de vill att endast ett gäng utvalda ska få tillgång till den.
Vilka vill du ska få tillgång till din konst?
– Dels självklart de som söker sig till den, vill se den och uppleva den. Men också de som inte gör det. Jag vill att min konst ska hänga i samtalsrum för människor och familjer i kris och därför blev jag så jävla glad när jag fick ett konstsmyckningsuppdrag på en familjeenhet, av Uppsala kommun. Snacka om att ha hamnat på rätt plats! Jag känner mig glad och tacksam att Uppsala kommun släpper in min konst. Olika människor inom vårdsektorn till exempel mejlar mig och säger att de har sett min konst på Instagram och vill ha den på sina mottagningar. Det känns bra att min konst ses av folk som kanske inte springer så mycket på gallerier.
Har du någonsin tackat nej till att hänga din konst någonstans?
– Ja. Jag tackar nej till skitställen. Jag kräver att kärleken till konsten finns hos den jag ska samarbeta med. Gör den inte det kan det lika gärna vara bilhandlare.
Jag tänker att när en är en offentlig person som du är genom olika roller så korsas dessa rollers vägar vid något tillfälle. Minns du några särskilda tillfällen där din roll som konstnär och radiopratare förenades?
– Till att börja med pratar jag mycket i bilder i radio och de metaforer som kan uppstå då jag pratar kan leda till bildidéer, för att inte tala om vad en människas historia kan utlösa.
– Sedan finns det ju händelser. På en öppning på ett galleri i Östersund stod jag och grät i köket. Jag grät för att jag var osäker om folk kom dit för att se min konst eller om de kom för att jag är känd från radio. Jag sade lite patetiskt: ”Jag är en Lill-Babskonstnär, verkar det som”. Då fick jag utskällning av min sambo Micke som sade: ”Vad är du för en snobb? Det spelar väl ingen roll varför de kommer, de kommer ju för din skull och de får se din konst.” En annan gång kom en gammal dam fram till mig i Rättviks Konsthall när jag hade utställning där. Hon brukade lyssna på mitt radioprogram som hon sade hade räddat henne efter att hennes man hade dött. Hon kom fram till mig med sin rollator och gav mig blommor. Men hon ville inte komma in och se utställningen, hon bokstavligen vägrade och sade: ”Jag förstår inte konst”. Till slut fick jag ta tag i hennes rollator och i princip tvinga med henne in. Hon stannade flera timmar och till slut sade hon med ögon som såg ut som stjärnor: ”Jag förstår konst”.
