Kulturens ABC beskriver sig som världens bästa podcast. Personerna bakom heter Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forssberg.
Jag tycker att ni är lite hemliga till skillnad från många andra poddare. Finns det någon tanke med det?
– Vi är små blyga, fridlysta violer, säger Caisa-Stina. Skämt åsido tycker vi att exklusivitet är smart och spännande.
– Vi bor inte i Stockholm där många av redaktionerna befinner sig och de verkar vara mest intresserade av att skriva om sånt som händer i Stockholm, menar Cecilia. Göteborg har en morgontidning med en kulturchef som verkar vara helt ointresserad av kultur. Sedan är det säkert folk som uppfattar oss som oseriösa i vårt tilltal och de är ju tråkigt för dem.
Cecilia och Caisa-Stina är kanske hemliga med sitt projekt. Men de har just inlett ett samarbete med bokförlaget Atlas.
– Det var ett sammanhang som kändes intressant och där vi fick ha kontrollen. Johan Hilton var ny förlagschef och kände till vårt sätt att ta oss an olika ämnen och vår stil. Vi visste att de skulle släppa boken Ingens Mamma om frivillig barnlöshet som är ett ämne vi själva berör mycket. Sedan hade de också signat Martina Montelius och henne vill en ju alltid vara nära, säger Cecilia.
Vad fick er att starta Kulturens ABC från första början?
– Jag hade varit och arbetat i en annan kommun och träffat en manlig kulturchef som var fullkomligt vidrig. På bussen hem så höll jag på explodera på ”kulturmän med makt som egentligen vill vara konstnärer”. Jag ringde Caisa-Stina och sa att vi måste göra en podcast annars kommer jag inte att överleva, berättar Cecilia.
– Jag visste inte vad en podcast var och brukade bara använda min telefon till att ringa och skicka SMS, säger Caisa-Stina. Men när Cecilia tålmodigt förklarade att det är som radio fast på datorn tänkte jag att radio är ju trevligt, vi kör!
Hur bestämde ni vad ni skulle prata om?
– Vi ville tala om kulturbranschen. Gräva där vi stod. Men vi har ju känt varandra sen vi var 14 år så blev det naturligt att tala om vår uppväxt, komplex och våra privata nojjor. Podcasten skulle vara som våra egna telefonsamtal på kvällarna, berättar Cecilia
Caisa-Stina berättar att de också ville ha dramatiska kast mellan skrattfest och smärta. Något som inte var så tillrättalagt och som belyste både egna och omvärldens skarvar. Med vissa poddar kan jag direkt urskilja den politiska agendan genom orden som används. Kulturens ABC är politisk på ett djupare plan för mig. De tar bland annat upp hur det är att befinna sig i Fas3. Jag är ändå intresserad av att höra om de har någon uttalad politisk agenda.
– Det är ingen hemlighet att vi är båda är åt vänster och feminister, även om Caisa-Stina älskar att flirta med överklassen, säger Cecilia. Vi vill berätta om hur att verkar i det fria kulturlivet där en får löneform som en ”annan”. Att vi ska vara tacksamma att vi får arbeta med ”något roligt” och hur det faktiskt är att befinna sig i Fas3.
– Kristallkronemarxism, föreslår Caisa-Stina.
Vilken typ av publik vänder ni er till?
– När vi startade så tänkte vi att vi talade till våra vänner eller andra kulturarbetare. Men vi har ju förstått att så inte är fallet. Våra lyssnare består både av gymnasister och pensionärer. Men jag tänker att vår målgrupp är människor som har upplevt ångest, säger Cecilia.
Blir ni någon gång nojiga över att ni säger för mycket eller pratar om fel saker i er podcast?
– Jag trodde tidigare jag skulle vara körd inom mitt yrkesområde om jag sade som jag tyckte, säger Caisa-Stina. Sen kom jag på att i min arbetslöshet kan en ju inte vara mer körd än vad en är nu. Visst kan det vara så att vi ibland censurerar oss, men då är det ofta någonting som vi inte tillräcklig insyn i.
– Jag blir nog mer nojig, säger Cecilia. Jag talar ofta om relationen till mina föräldrar och de har ju inte valt att vara med. Men jag har även en rädsla att förolämpa vissa marginaliserade grupper. Men att vi driver med pompösa vita män som Claes Malmberg, Kay Pollak och Ulf Brunnberg ger vi blanka fan i.
Vad hoppas ni att era inslag ska leda till?
– För några veckor sedan träffade vi två fans som var nästan tjugo år yngre än oss, berättar Cecilia. De beskrev oss som storasystrar som mildrade deras ångest och fick dem att känna att saker och ting kommer nog ordna sig nog ändå. Det är det finaste vi någonsin har hört. Vi grät. Men vi skulle också vilja att vita patriarkala kulturmän skärper sig och sluta bete sig som idioter.
Nyfiken brun görs av Iki Gonzales Magnusson och Malin Holgersson. Podden handlar om att förmedla lesbiska och rasifierade perspektiv.
Vilken funktion anser ni Nyfiken brun har?
– Vi vill synliggöra, peppa och skapa debatt, säger Iki. Vi vill också bilda forum för, av och med lesbiska plus supporters. Skapa ett rum där en kan lyfta lesbisk kultur och politik och framförallt göra det bruna perspektivet till en självklarhet.
Hur avgör ni vilka som ska medverka?
– Dels beror det på vilka ämnen vi ska ta upp och sen vill vi ju ha med det lesbiska och det bruna perspektivet. Vissa personer hör av sig själva och vill medverka, andra kontaktar vi. Utgångspunkten är lesbiska men självklart försöker vi ha ett intersektionellt perspektiv så gott det går. Det är alltid mer intressant att ha med personer med olika perspektiv eller erfarenheter än vad majoriteten har.
Vilka lyssnar?
– Vi hoppas att det är vilt och brett! Vilt, inte vitt alltså.
Som kvinna och även som rasifierad är det vanligt att bli ”tipsad” om hur saker och ting borde göras. Vad brukar ni få för kritik?
– Diverse män har hört av sig med frågor gällande feminism och lesbiska men den kritiken känns irrelevant då de flesta frågorna är självklara och det går att googla fram svaren. Vi har fått några pepp-mail ifrån olika lyssnare runt om i landet och lite twitter shout-outs och det gör ju verkligen att en vill fortsätta och bli bättre.
Vad har ni för mål och hur gör ni för att nå dit?
– Att göra en podcast som vi själva tycker är bra och som vi vill lyssna på. Och såklart en podcast som ens lyssnare känner ger dem något och vill höra mer av.
Om vi skulle jämföra er med en rörelse som ställer konkreta politiska krav, hur lyder era?
– Mer utrymme åt lesbiska, feminismen och alltid ett rasifierat perspektiv. Att synliggöra och visa att lesbisk kultur och politik finns överallt.
Fan vad Fittigt görs av Maja Dahl, Lisa Gemmel och Sara Haraldsson. Tre vänner som pratar om precis vad de känner för, men mest med fokus på feminism. Ibland med gäster, ibland inte. De startade för att de tyckte det fanns för få poddar där bara kvinnor pratade.
Vilken roll anser ni att er podcast har?
– Svårt att säga, menar Maja. I grunden är den feministisk, men det är inte alltid vi lyfter det perspektivet så tydligt. Den ligger någonstans mellan personliga erfarenheter och teoretisk kunskap. Samtalen vi spelar in har inga manus, vi förbereder enbart vilka frågeställningar vi vill prata om och sen kör vi. Det blir som tre vänner som diskutera över en kopp kaffe. Jag hoppas att de som lyssnar känner igen sig och bli stärkta i sin feministiska övertygelse.
– Genom att blanda struktur- och normdiskussioner med våra personliga erfarenheter hoppas jag att vi att bidrar till reflektioner kring var och ens egen vardag och position. Podden har verkligen fått mig att tänka på mina egna privilegier på ett helt nytt sätt, menar Lisa. Flera lyssnare har sagt att det är som att vara på en middag med sjukt smarta människor och att de gärna vill vara med i våra diskussioner.
Sara tycker det är svårt att veta vilken funktion den fyller för andra. Men för dem själva innebär den att de får prata om sådant de tycker är viktigt och sådant som sällan diskuteras ur ett feministiskt perspektiv.
– Efter vi startat har fler poddar som bryter dude-normen dykt upp, vilket är jättekul! Och vi har fått prata om allt från död och mens till storsinta snubbar och rädsla.
Ibland har jag tyckt att podden är väldigt vit och stundtals saknar ett klassperspektiv. Hur ställer ni er till representation när det gäller redaktion och medverkande?
– Representationen i redaktionen är ingenting vi tänkt på till en början, berättar Maja. Vi var tre vänner som ville göra podcast, så då gjorde vi det. Och det blir ibland väldigt tydligt att vi är tre vita medelklasskvinnor som pratar om saker ur vårt eget perspektiv. När det gäller medverkande var regeln till en början att män bara fick vara med om de hade koppling till temat. Men sen insåg vi att första rasifierade personen som medverkade bjöds in för att prata om vithetsnormen. Något som är väldigt typiskt, bjud in normbrytaren för att prata om normen hen bryter, men aldrig annars. Då tog vi ett snack om hur vi ville att det skulle vara när vi bjöd in gäster. Representationen i redaktionen kan vi däremot inte göra så mycket åt utan att kasta ut någon av oss tre.
Vad får ni för kritik?
– Vi har fått förvånansvärt lite kritik, berättar Maja. Framförallt med tanke på att det är en podcast där vi pratar rätt fritt om de ämnen vi väljer. Det är klart att det kommit en och annan ofärdig tanke som släppts ut och det öppnar ju upp för kritik. Men den kritik vi har fått är att vi är Cis-normativa, framförallt i vårt samtal om systerskap. En kritik som vi är tacksamma för och som gjort att vi alla tre fått tänka om och läsa på.
– Jag kan ibland önska att vi fick lite mer konstruktiv kritik, säger Lisa. Jag utvecklas som sagt väldigt mycket i samtalen med Maja, Sara och våra gäster. Men kritik får mig att tänka ett varv till och kräver att jag skaffar mig ännu bättre argument för min ståndpunkt. Alternativt att jag måste omvärdera mina åsikter och ändra mig. Det är oerhört värdefullt. Men jobbigt också, så klart.
Målet med Fan vad fittigt är att göra en podcast som de själva skulle vilja lyssna på. De gör den på sin fritid och tjänar inte en krona på den. Maja klipper och producerar och de betalar allt tillsammans. De har inga mål när det gäller antal lyssnare och de tänker hålla på så länge det är roligt.
Om vi skulle jämföra er med en rörelse som ställer konkreta politiska krav, hur lyder era?
– Ett samhälle fritt från diskriminering, säger Lisa. Vi behöver ett samhälle som bygger på feminism och antirasism. Normgivande strukturer är skadliga för individ och samhälle. Bryter vi ned dem ger vi individer frihet och möjlighet att vara den de är. En känsla jag ofta tar med mig från våra samtal är att allt är politik! Fan vad Fittigt har ingen politisk agenda men nästan oavsett vad vi diskuterar hamnar vi i samtal kring makt, strukturer och orättvisor. Sen tror jag att vi är olika bekväma med att podden stundtals blir politisk.
Sara tycker det är svårt att jämföra med en politisk rörelse.
– Om det är något som vi arbetar för är det ett samhälle där en kan prata om det mesta och att det ska finnas plats för långa samtal och ofärdiga tankar.
