I förordet till den engelska översättningen av den franske ekonomen Yann Moulier Boutangs bok Cognitive capitalism (”Le Capitalisme cognitif ”) slår Nigel Thrift hårt på den proverbiala spikens huvud. Trots den nuvarande djupa ekonomiska krisen fortlever kapitalismen. Som politisk idé och ekonomisk verklighet visar den inga tecken på att försvinna. Moulier Boutang efterlyser nya kartor för att ersätta dem som inte längre förklarar. Med inspiration från den italiensk-franska autonoma vänstern, som han tillhör tillsammans med tänkare som Toni Negri och Paolo Virno, och med avstamp i Karl Marx idé om det ”allmänna intellektet”, ritar han konturerna av kapitalismens metamorfos. Det är en lika stimulerade som enerverade bok som mynnar ut i ett märkligt försök att rädda det som först beskrivs som oundvikligt.
Kapitalism baserad på industri och materiell produktion försvinner och allt mer arbete blir immateriellt, utfört i komplexa nätverk. Enligt Moulier Boutang handlar det inte endast om en ”kunskapsekonomi” i ett ”informationssamhälle”. Kapitalismen kommer att förändra allt och alla; samtliga sektorer, till och med jordbruk, kommer att skapa värde genom att exploatera hjärnaktivitet, det kognitiva, i nätverk. Materiell produktion försvinner inte, men omorganiseras i ett gigantiskt paradigmskifte. Den nya ekonomin kommer att vara virtuell och digital, baserad på innovation och karakteriserad av mer horisontella, mindre hierarkiska, organisationer som inte nödvändigtvis behöver söka effektivitet genom stordrift. Nätverket, nätvara, kommer i sammankoppling med hjärnkraft, våtvara, att skapa en ekonomi baserad på kunskapsproduktion där förmågan att få återbäring i form av positiva bieffekter (externaliteter) blir centralt i produktionen av värde. Datorer och internet är symbolerna för den nya eran på samma sätt som kolgruvan och ångverket sammankopplas med industrialismen. Inte överraskande sneglar Moulier Boutang mot Silicon Valley och Kaliforniens teknologiunder. Framtiden skrivs på kod i Googles bollhav.
Att den förändring som Moulier Boutang beskriver fortfarande kan framstå som marginell avskräcker honom inte. Det finns också en viss poäng i hans motargument att Marx och Engels geni låg i att de studerade en dryg kvarts miljon industriarbetare i Manchester snarare än den långt större armé av betjänter och pigor som utgjorde huvuddelen av dåtidens anställda arbetskraft i Storbritannien. Moulier Boutang önskar befinna sig i samma visionära kategori. ”Kognitariatet”, de frilansande arbetare som producerar sina immateriella produkter genom att slå mynt av sin uppfinningsrikedom, kommer att växa på samma sätt som proletariatet i 1800-talets Manchester enligt hans analys. Ekonomi kommer att skapa värde genom det som Marx i det svårtydda ”Maskinfragmentet” beskrev som en kollektiv kunskap, den delade ”sociala hjärnan” eller det ”allmänna intellektet”. För Moulier Boutang är det faktum att våra hjärnor ständigt finner sig uppkopplade på internet och sammankopplade med andra hjärnor en viktig del i förskjutningen från arbete till kunskap som ekonomins drivkraft.
Efter att ha målat upp en näst intill deterministisk bild av vad som komma ska fortsätter Moulier Boutang med att ändå beskriva kognitiv kapitalism som hotad. Den största utmaningen handlar om att skydda de digitala allmänningarna, likt internet, som möjliggör maximalt samarbete över nätverk. Kampen för, eller snarare mot, digital upphovsrätt är den kanske viktigaste frågan. Moulier Boutang beskriver intressant hur även stora företag som Microsoft och IBM har börjat arbeta med öppen mjukvara, open source, som kan skrivas om av dess användare. Samtidigt hotar kapitalet hela tiden att inkräkta på den frihet som, genom att skapa positiva externaliteter, garanterar tillväxt. Det är som om Moulier Boutang inte riktigt kan bestämma sig för vilket scenario som är mer troligt. Kommer den nya ekonomin automatiskt att utvidga allmänningarna eller finns det nog med ”irrationalitet” kvar i systemet för att stoppa utvecklingen? Denna ambivalens är svår att jämka med den ganska okritiska övertygelsen om att kognitiv kapitalism rent logiskt borde komma efter industrialismens kapitalism.
Det är i själva verket i Moulier Boutangs egna ”externaliteter”, argument som är biprodukter av hans tes, som hans skarpaste observationer finns. Som till exempel när han argumenterar övertygande för att de snabba och globala kapitalflöden som karakteriserar post-fordismen är något som måste förklaras snarare än något som förklarar något i sig självt. Vi måste förstå orsakerna till kapitalets globala rörelser för att förstå dess följder. På temat externa effekter är han svävande när det gäller vad som framstår som luddiga positiva externliteter, hur den kognitiva nätverksekonomin kan skapa ett mycket större värde än dess produkt. Vad som står utan tvivel, som han säger i förbifarten, är att negativa externaliteter som till exempel miljöpåverkan innebär en katastrofal risk för det ekonomiska systemet. Att motverka de negativa bieffekterna av kapitalismen framstår snart som mer brådskande än att kapitalisera på de positiva.
I sina utläggningar om externaliteter återkommer Moulier Boutang vid upprepade tillfällen till modellen rörande bin och pollinering. Binas ”kommersiella produkt”, honung, står för en mycket liten del av deras värdegenerering. De skapar ett långt större värde för oss människor genom att pollinera sin omgivande miljö (han uppskattar detta värde till mellan 350 och 1 000 gånger större än honungen). Den kognitiva arbetaren fungerar på samma sätt och vad vi behöver är ett pollineringssamhälle där arbetarna kan röra sig och arbeta fritt. För att detta inte ska leda till ökade sociala klyftor argumenterar Moulier Boutang för en medborgarlön och visar övertygande på hur en sådan är fullt möjlig att finansiera. Vänstern borde inte hysa nostalgi för gammaldags lönearbetande. Kognitiv kapitalism är första steget mot en rörelse bort från kapitalismen, hävdar han, utan att riktigt beskriva på vilket sätt.
Oavsett om medborgarlön är en god idé, vilket det förmodligen är (även om detta inte är den skarpaste analysen av dess konsekvenser), så är Moulier Boutangs pollen- eller pollineringssamhälle problematiskt. De liknelser och metaforer han använder med sådan förkärlek blir svårhanterliga i samma stund som det inte längre går att avgöra vad som är metafor för vad. Dagens bin lider, vilket han påminner oss om, av en ekologisk kollaps, förmodligen på grund av människans miljöpåverkan. Binas allmänningar har förvandlats till förgiftade monokulturer. Om binas situation är en symbol för kognitiv kapitalism så verkar hela konceptet, med nätverkande hjärnor som samarbetar för att komma till nya uppfinningar, stå under ett fruktansvärt hot. Vad gör då detta system till framtidens? Varför är det inte mycket mer troligt att Kinas ”kapitalism med despotism” tar över i stället? För Moulier Boutang verkar framtiden redan vara hotad utan att vi ens hunnit förstå vad det är som har hänt.
Att använda bin som en metafor för kognitiv kapitalism är olyckligt av en annan grundläggande anledning. Måhända är bin bra på att pollinera och skapa positiva externaliteter, likt de entreprenörer som säljer sin egen kunskap och sociala kapital över internet och på så sätt inspirerar fler hjärnor som är sammankopplade i nätverket, men det blir till en stor intellektuell utmaning att hävda att bin kan utgöra någon demokratisk förebild. Bisamhällen är strikt hierarkiska, ungefär som ett gammaldags industriföretag eller en statskommunistisk byråkrati. Det är också frågan om hur egenanställda bin, eller på medborgarlön, skulle organisera själva honungsproduktionen (som väl ändå måste fortgå). Detta är kanske en nog så viktig fråga som pollineringen.
Något håller på att hända, Moulier Boutang har rätt. Arbetet förändras. I västvärlden blir det mer och mer immateriellt. Våra hjärnor jobbar hela tiden, även när vi inte är på arbetet. De arbetar också när om vi inte är medvetna om det faktum att de är fortfarande är aktiva. Varje dag jobbar vi åt Google, Facebook, Amazon och så vidare genom att bara använda deras tjänster.
Tekniken och teknologins möjligheter att sammansmälta rollen av konsument och producent har studerats under många årtionden nu. Det är också sant att vår förmåga att vara innovativa blir viktigare i dagens ekonomiska klimat. Att industrisamhället går mot sin grav i väst kan vara mer eller mindre självskrivet, men vad som kommer att komma i dess ställe är långt ifrån lika uppenbart. Moulier Boutangs vision rörande den kognitiva kapitalismen är tankeväckande utan att övertyga.
Utspel som grundar sig på ekonomisk determinism riskerar att parasitera på det utrymme vi ger åt politik. Friheten och samarbetet på pollineringsfälten måste också tas in i bikupan. Det är sant att kampen om allmänningarna är en av vår tids största utmaningar, men inte bara för att de genererar positiva bieffekter. Det är lika mycket en fråga om demokratiska värderingar som ekonomiska. Om vi lägger samman effekterna av nedskärningar av det allmänna, den prekära ekonomiska situation som individen befinner sig i och det potentiellt skadliga i att vara uppkopplad utan att kunna påverka innehållet och utsättas för kommersiell neuromarketing står det tydligt att vi borde diskutera i termer av vad som skulle kunna kallas en demokratisk terapi. Vad har dagens vänster för nytta av att ansluta sig till Thatchers gamla devis att det inte finns några alternativ? Det misstaget har begåtts nog med gånger av ideologer från hela politiska spektrat. Framtiden dikteras i Silicon Valley, eller i Beijing, endast i den utsträckning vi tillåter det.
